Integration, assimiliation eller acklimatisering? Photo by EandJsFilmCrew
Dagens icke-fungerande integration till följd av en gränslös migration åstadkommer troligen ett så fundamentalt politikerförakt, att vår demokrati lider skada. I den aktuella debatten talas oftast om integration (frivillig omnationalisering/anpassning). Det är ju en förutsättning för ett mångkulturellt samhälle, men är det egentligen detta som fullt ut bör eftersträvas?
”Lika barn leka bäst!” förklarar en gammal metafor. Om dess andemening stämmer, bör denna utgöra ett viktigt hänsynstagande vid alla mänskliga möten, vilka ska leda till gemensamhet. Den här typen av processer rörande ”folksammanblandning” har man nästan aldrig pratat om i vårt land. Förmodligen beror det på obekväma fakta. Det nedtystade ”Svenska sveket” är ett inofficiellt begrepp, vars verklighet avslöjar statens genom tiderna förmodligen mest genomgripande men ändå bäst undansmusslade falskhet.
Integration vs assimilation
I det ännu giltiga dokumentet, freden i Roskilde, garanterade man högtidligen från svensk sida (i artikel 9) att tillämpa integration och inte motsatsen assimilation (tvångsanpassning). Genom denna skriftliga ed utlovades det skånska folket att slippa en oönskad försvenskning. Skånelagen (Nordens äldsta lag), skånska bestämmelser, rättigheter och privilegier samt det skånska språket (skaniska) och de kyrkliga ceremonierna skulle lämnas i okränkt skick till skåningarnas fortsatta nyttjande.
Genom fredsavtalet fick det skånska generalguvernementet och dess invånare således en garanterad särställning inom Sverige. Denna eftergift ogillades emellertid av makthavarna. Redan efter ett halvår fastslog kungen (CXG) på ett riksrådsmöte: ”Nu är bästa tiden att bringa Skåne till comformitet med Sverige, att icke hafva statum in statu. Nu fogh med dem. Eljest måste man hålla vad man lovar.”
Skånes åsyftade och utlovade status av delstatkaraktär skulle bort. I denna strävan använde makthavarna gärna begreppen ”konformitet” och ”uniformitet”, varmed de främst avsåg ”likhet mellan Sverige och Skånelandskapen beträffande både de världsliga och kyrkliga lagarna”.
Hösten 1682 var det dags att hålla ett ordinarie riksdagsmöte i Stockholm. Eftersom Skåne, Halland och Blekinge (= Skånelandskapen eller Skåneland) betraktades som ”provinser utom riket belägna” blev inga riksdagsmän därifrån kallade. Under riksdagen proklamerade Kungl. Maj:t enväldigt, att ”uniformiteten så väl i justitie som kyrkoväsendet i generalguvernementet förnimmes vara vedertagen”. Väl att märka var således inga skåneländska riksdagsmän närvarande.
Så gick det alltså till när förräderiet eller Svenska sveket eliminerade Skånelands i avtal garanterade friheter. Integration förvandlades till assimilation. Nu skulle de motsträviga skåningarna med hot, tvång och diskriminering börja anpassas till svenska förhållanden. Det skånska parlamentet, lantdagen, avskaffades också genom Svenska sveket.
Tio år senare skrev den enligt propagandan ”milde och måttfulle” generalguvernören Rutger von Ascheberg om situationen i Skåne: ”att rådigast vore om man på varjehanda sätt utrotade de gamla inbyggarna (= skåningarna) och hellre ägde ett öde land, än ett som var uppfyllt av så många tusen malcontanter (missnöjda), tills dess man kunde populera (befolka) det igen med nya inbyggare uppe ifrån landet.”
Politiken ihop med farsoter, umbäranden och flykt ledde till att nästan 40 procent av Skånes befolkning försvann under den karolinska tiden. För övriga Sverige var folkminskningen samtidigt omkring 2,5 procent. I ambitionen att kväsa ”det skånska” blev det svenska regelverket ett viktigt maktmedel. På det kulturella området blev skaniska (skåningarnas dåtida språk) förbjudet i alla officiella sammanhang. Dagens skånska regionspråk kan betraktas som försvenskad skaniska.
I Sverige inklusive Skåneland lever nästan alla invånare numera såsom ovetande offer för den statliga propagandan/indoktrineringen. Övertygelsen om statens oförvitlighet gör att den nämnda försvenskningen nästan alltid försvaras, trots att den är ett brott mot folkrätten. Vid ett möjligt återupprättande av de överenskomna intentionerna och förhållandena, vilka gällde före Svenska sveket, så kan man tänka sig att den konstitutionella situationen för Skånes eller Skånelands del skulle kunna likna den som gäller på Åland.
Acklimatisering
Således har vi här i landet numera erfarenhet av både assimilation och integration. Den senare, som nu sägs gälla, leder till en osäker måluppfyllelse, eftersom individens ambition blir avgörande. Motsatsen (assimilation) skapar tvång och kulturmarginalisering enligt makthavarnas vilja. Båda alternativen innehåller betydande nackdelar.
När det gäller en demokratisk ”folksammanblandning” bör nog de båda ytterligheterna integration och assimilation undvikas. Ett mellanting såsom ”acklimatisering” (överenskommen tillvänjning) skulle med säkerhet fungera bättre. Som en förutsättning för acklimatiseringen skall gälla att svära trohet till landets konstitution och känna till konsekvenserna av detta samt bejaka acklimatisering.
Acklimatiseringsfundamentet
Var och en måste verkligen fråga sig… Vad i min/din övertygelse ger mig/dig rätten att:
- få åsidosätta vår mänskliga likvärdighet?
- få överträda våra demokratiska rättigheter?
- få kräva åtlydnad och efterrättelse av oliktänkande?
- få framkalla hat eller våld?
- få misshandla eller döda människor?
I acklimatiseringsfundamentet är ”inget” rättare än något annat. Argumentet ”inget” bör därför kunna tjäna som någon sorts spärr. För alla, som enligt sin övertygelse inte kan eller vill acklimatiseras på grund av fundamentet ovan, måste gälla att hitta en annan tillvaro än i Sverige. Detta ska framgent också gälla för den, där ”inget” har visat sig vara osanning. ”Mota Olle i grind” är ju en ofta vällovlig metod.