Hyckleri runt FN-konventioner

united nations photo

FN:s konvention mot trafficking och exploatering av prostitution har Sverige inte ens skrivit under. Photo by japedi

I den så kallade Saudikonflikten (mars 2015) kritiserades nämnda land av Sveriges utrikesminister för bristande tillämpning av de mänskliga rättigheterna. Förmodligen var det FN:s regler som avsågs. Dessa har emellertid aldrig varit giltiga i Saudiarabien, som tillsammans med många andra muslimska länder istället tillämpar det s k Kairoprotokollet. Obefintliga regler kan ingen anklagas för att inte följa. Det blir väldigt fel.

Alla folk och folkgrupper omfattas av mänskliga rättigheter i enlighet med internationella avtal och konventioner. Svenska staten har härvidlag länge utmålat sig som ett humanitärt föredöme och folkrättsligt samvete. Andra länder kritiseras gärna. Det tycks också vara svenskens allmänna uppfattning, att så ska ske.

I det här sammanhanget kan det minst sagt verka förvånande, att Sverige endast har skrivit under men inte ratificerat (gjort giltigt) FN:s protokoll mot människosmuggling. Det är ett tillägg till FN-konventionen mot internationell organiserad kriminalitet. FN:s konvention mot trafficking och exploatering av prostitution har Sverige inte ens skrivit under. Båda dessa FN-­dokument har exempelvis Norge såväl undertecknat som ratificerat.

Sverige är tystlåtet

När det gäller internationella avtal och konventioner, hanteras dessa överenskommelser enligt en fastställd procedur. Inledningsvis blir de underskrivna av alla stater, vilka kan acceptera innehållet. Därefter måste de ratificeras av respektive stat, som då också bestämmer tidpunkten för ikraftträdandet. Först därefter gäller giltighet i den staten. Här tycks Sverige ha en tystlåten tradition att vänta in i det längsta med ratificering. Det betyder att Sverige gärna ger sken av att undertecknade konventioner också är ratificerade/giltiga här i landet.

Ett sådant intressant FN­-traktat har benämningen ”ILO­169”. Detta innehåller Deklarationen om rättigheterna för inhemska folk/folkgrupper (Declaration on the Rights of indigenous Peoples). Inte heller denna har Sverige ratificerat, men det har alla våra nordiska grannländer.

Barnkonventionen kanske Sverige så småningom kommer att ratificera fullt ut, eftersom det arbetet lär ha påbörjats 2014.

Deklarationen om rättigheterna för inhemska folk/folkgrupper

Beträffande ILO­169 så definieras ett folk eller en folkgrupp huvudsakligen utifrån tre kriterier. De berörda människorna ska ha eller ha haft: 1) ett definierbart territorium, 2) ett eget språk eller regionspråk, 3) ett eget kulturarv dvs en specifik kultur och historia. Dessa tre kännetecken passar in på folket i såväl Sápmi som Skåneland (Skåne, Halland och Blekinge).

Sedan danska Skaanelandene (Skåneland) hade blivit svenskt, började de nya makthavarna snart att både försåtligt och folkrättsligt falskt kalla området för Södra Götaland. Detta territorium (jmf nyssnämnda punkt 1) har de svenska myndigheterna alltid försökt splittra. Samhörigheten är därför på väg att gå förlorad inom denna urgamla kulturgemenskap. Inga sentida regionutredningar e d har heller hållit ihop de tre landskapen.

Det skånska regionspråket har aldrig fått något erkännande av den svenska staten, som felaktigt betraktar detta som en svensk dialekt. Statens ståndpunkt strider mot definitionen: Dialekter har antingen utvecklats till ett språk eller ur ett språk. Förmodligen kan punkt 2 ovan anses ha en viss betydelse för statens avoga inställning.

Då det gäller punkt 3 rörande Skånelands kulturarv, så har staten aldrig någonsin tillåtit eleverna i Skånelands skolor att få en kursplanemässig utbildning i Skånelands historia. Detta leder allt mer till kulturarvets utarmning för de berörda människorna. Inte heller Skånelands röd­gula korsflagg med anor från medeltiden vill staten veta av.

Hyckleri

Ett folks eller en folkgrupps identitet vilar som sagt främst på de tre specifika fundamenten: territorium, språk och kulturarv. Dessa faktorer borde naturligtvis med glädje erkännas av varje stat som påstår sig eftersträva ett mångkulturellt samhälle. Då blir påståendet inte bara ”tomma ord”. I teorin ställer Sverige sig bakom de flesta av FN:s konventioner, men i praktiken blir de om möjligt inte ratificerade. En sådan policy liknar inget annat än skenheligt hyckleri!

Den avtalade förutsättningen för svensk överhöghet i Skåneland var och är fortfarande områdets egna regionala självstyre med ett särskilt skåneländskt parlament (Lantdagen). Inrättningen ifråga garanterades av svenska staten att få äga både lagstiftnings­ och beskattningsrätt. En sådan samhällsordning var förr verklighet i Skåneland, men den blev ytterst svekfullt inhiberad av staten.

Av det nu beskrivna hyckleriet gällande den ”humanitära stormakten” Sveriges agerande, kan man med en sannolikhet gränsande intill visshet inse, att svenska staten inte vill erkänna skåneländarna såsom varande en folkgrupp. Därför omöjliggörs tills vidare en ratificering av ILO­169. Den folkrättsliga utstrålningen av nyssnämnda stormakts humanitet kommer nog knappast att ens kunna passera gränsen till Skåneland.

Varför vill staten inte återge skåneländarna deras folkrättsliga och garanterade samhällsstatus? Det outtalade svaret har mellan raderna hittills varit, att riksdagen inte önskar släppa någon makt ifrån sig. Därmed bryter staten även mot EU:s subsidiaritetsprincip (närhetsprincip), som innebär att alla beslut ska tas på lägsta effektiva nivå. I praktiken skulle denna princip dessutom fungera som ett stärkande av demokratin.