Skolsegregation bidrar till att undervisningens effektivitet sjunker och att resultaten därmed försämras. En förändring måste ske. Många kräver mer resurser, trots att sådana inte är den direkta bristen, åtminstone inte generellt sett.

Först och främst måste man förtydliga ansvarsfördelningen i skolsystemet. Sedan måste varje part leva upp till ansvarstagandet. Det är just här det brister som mest. Lite förenklat kan man säga:

• ­politiken ansvarar för utbildningen (med uppbackning av sakkunniga)
• ­läraren ansvarar för undervisningen (med uppbackning av övriga i professionen)
• ­eleven ansvarar för lärandet (med uppbackning av bl. a. hemmet och skolan)

Störst ansvarsbrist finner man utan tvekan hos politiken och eleven. Den senare uppvisar i alldeles för hög omfattning ett störande beteende och ett oförskämt bemötande, både mot kamrater och skolpersonal. Politikens största misstag gäller den alldeles för stora ansamlingen av elever med utländskt påbrå. Skolsegregation, språkhandikapp och kulturkrockar sänker påtagligt den svenska skolans resultatnivå.

Att staten i det tysta motarbetar sin egen ambition om alla elevers lika värdighet är ett fantastiskt hyckleri, som nedanstående text ger belägg för.

Lång tradition att motverka mångfald

Ända sedan folkskolan startade 1842 har staten aktivt motverkat Sveriges naturliga mångfald i skolsammanhang.  För elever från vissa folkgrupper och vissa landskap kan de statliga skolmyndigheterna uppvisa en lång tradition med kränkningar. Att manipulativt förhindra utbildning kopplat till dessa elevers olika kulturarv för att istället uppnå en förljugen enhetlighet, är förmodligen vår största pedagogiska skandal…  men nästan ändå okänd.

I Sverige berör nämnda skandal de sju neosvenska landskapen. Dessa är Jämtland, Härjedalen, Gotland, Bohuslän, Halland, Blekinge och Skåne. De fick svensk överhöghet i mitten av 1600-­talet och blev först då en del av Sveriges historia. För tiden dessförinnan äger de således en annan historia än Sveriges, men den kunskapen försöker de statliga skolmyndigheterna/makthavarna att utplåna.

Under skolåren 4-­9 i grundskolan är historia ett eget skolämne. Här ges det då endast utbildning i Sveriges historia, vilket drabbar eleverna i de nyssnämnda landskapen. Sveriges historia utgör nämligen bara omkring 30 procent av den tidsrymd som ska behandlas. Aningslöst blir de berörda eleverna sålunda berövade sin rätta historia till en omfattning av ungefär 70 procent.

Att tillvägagångssättet med denna form av indirekt diskriminering inte bara strider mot diskrimineringslagen utan även mot skollagen är fullständigt uppenbart. Skollagen 1 kap. 9 § fastslår: ”Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.” Det är också förfärande att genom ansvarsbrist inte tillvarata våra traditionella och historiska olikheter.

Om politikerna i demokratisk anda stiftar lagar men sedan inte själv följer dessa, uppstår ett förtroendeproblem. Förtroende skapas när skolans parter tar sitt ansvar. Detta är dessutom en förutsättning för ett väl fungerande samarbete. Vidare uppstår den berättigade frågan: Ifall politikerna inte följer givna regler, varför ska vi andra då behöva göra det?

Det blir naturligtvis helt omöjligt för eleverna/folket i de neosvenska landskapen att kunna tillvarata sitt rätta kulturarv. Förutsättningen för detta är ju just en sådan kursplanemässig kunskap, som de berörda eleverna hittills aldrig har fått. Denna oönskade särbehandling är nämligen en praxis som fortfarande gäller i vår obligatoriska skola.

Klagomål har tid efter annan framförts mot sagda praxis, vars tillämpning kan liknas vid en sofistikerad utbildningscensur. Kritiken har ansvariga makthavare alltid behandlat med tystnad eller floskelsvar. På så sätt har folks medvetande om denna sak med tiden nästan helt försvunnit… förfärligt men sant.

Av det sagda kan man lätt förstå, att politikens mycket medvetna strävan i det här fallet inte alls är någon likvärdig utbildning utan en fortsatt illegal försvenskning. Målet tycks vara att i tysthet tillskapa en sorts historisk svenskhet, som aldrig har existerat. Om ingen förändring sker beträffande historieämnet, medför bristen på likvärdighet att den rätta och naturliga mångfalden får ge vika för enfalden.