Scener som denna väcker avsky hos de flesta men tjänar samtidigt som propaganda. De blir på något sätt dubbelverkande. Photo by SMU Central University Libraries

Att iscensätta pinsamma avrättningar är sedan länge en beprövad metod för att ingjuta skräck. Med detta syfte utnyttjas nu möjligheten att på sociala medier världen över visa bestialiska dåd. Scenerna väcker avsky hos de flesta men tjänar samtidigt som propaganda. De blir på något sätt dubbelverkande.

Här nedan följer tre ögonvittnesskildringar, som de flesta förmodligen aldrig någonsin har tagit del av. Händelseförloppen är språkligt redigerade, dock utan att själva handlingen är förändrad. Har dessa omänskliga illgärningar verkligen skett? Jovisst, en krigförande stormakt har lite i skymundan men ändå systematiskt ägnat sig åt att mycket plågsamt döda många fångar. Här kommer beskrivning nummer ett.

Två fiender fick sina straff i måndags. En av dem rådbråkades och steglades levande, den andre sattes också levande på en järnstör. Bägge levde intill sent på kvällen.

De båda avrättningarna låter kanske varken som något särskilt plågsamt eller dramatiskt. Den förste fick sina armar och ben krossade… led efter led. Resterna av dessa söndertrasade lemmar flätades sedan in i ekrarna på ett vagnshjul, varefter detta placerades högst upp på en lodrät stolpe. Den andre fick en järnstör körd genom kroppen och blev sedan uppställd till beskådande.

Här följer skildring nummer två.

När krigarna vid denna tid infångade några fiender, då pinade de dem först fasansfullt, brände dem under fötterna med glödande järn och stack sedan in ett spjut i deras ända och ut vid deras näsa. Därefter spikade de fast dem i ett träd med ett enda stort spik genom bägge händerna uppsträckta över huvudet. Så lät krigarna sina fångar hänga tills döden inträffade.

Någon förklaring behövs knappast. Till bilden måste ändå påpekas, att sådana avrättningar som de just relaterade eller liknande grymheter faktiskt inte kan betraktas som ovanliga bestraffningar. De förekom i hundratals fall. Hela förloppet, från det tortyrliknande genomförandet till de illa sargade kropparnas exponering, skedde oftast där maximalt många förfärade människor kunde se det hela.

I berättelse nummer tre blir korpralen inte avrättad men ändå fruktansvärt obarmhärtigt behandlad.

Idag fick en fiendekorpral tungan utskuren, bägge händerna avhuggna samt ett galgmärke inbränt i pannan. Sedan blev han förvisad till sina kamrater.

Grymheter då och nu

De nu återgivna texterna refererar till stormakten Sveriges(!) agerande i Skåne under snapphanekriget. Såsom en ytterligare förnedring skedde avrättningarna vanligtvis under anonymitetens täckmantel. Den avrättade fick helt enkelt heta ”en snapphane”. När denna svenska fånghantering nuförtiden förs på tal, finns det personer som faktiskt försöker urskulda avrättningarna med skambefriande argument, såsom: ”Det var ju så längesen.” eller ”Alla var säkert lika grymma på den tiden.” eller ”Dödade inte snapphanarna sina fångar?”

Sanningen är, att generellt sett var inga andra lika blodtörstiga som svenskarna. Visst hände det, att snapphanarna avrättade fångar och ibland dessutom med svenskarnas egna metoder. Absolut vanligast var emellertid, att snapphanarna förde sina fångar till det danska högkvarteret i Landskrona. Där fick de nämligen betalt för dem enligt en fastställd prislista grundad på rang och/eller tjänstegrad.

Alla dessa hemskheter, vilka utspelades efter (många gånger summariska) rättegångar i svenska statens regi, har myndigheterna hittills varit ovilliga att sakligt lyfta fram och ta ansvar för. I linje med Sveriges ambition att bli en ”humanitär stormakt” borde staten inledningsvis först klara ut sina egenhändigt begångna oförrätter. Här kan man tycka, att det vore på sin plats, ifall staten officiellt bad det skånska folket om ursäkt.

I brutala förändringar är det inte bara mänskliga värden som går till spillo. Att förstöra historiska klenoder karakteriseras numera som ”kulturterrorism”. Analoga företeelser har naturligtvis förekommit under årens lopp, särskilt vid s k paradigmskiften. Som exempel härpå kan nämnas kyrkovandaliseringarna under dels reformationen dels nationalromantiken.

En annan sida av den moderna ”kulturterrorismen” utgör det smygande utrotandet beträffande kännedomen om Skånes historiska bakgrund. Det förekommer ju ingen utbildning alls i Skånes historia i Skånes skolor. Likaså kan statens negativa hållning gentemot det skånska regionspråket ses som en ambition att vilja utplåna detsamma. Sådana manipulationer skadar kulturarvet.

Allt förtryck, som aldrig hamnar i fokus, brukar kunna fortgå i det tysta. Här inräknas de många kränkningar som har fått heta ”vardagsrasism”. Existensen av sådan pennalistisk verksamhet göms ofta bakom en till synes oskyldig jargong. Till allmän förlustelse kan det då röra sig om ett slags inpiskat förnedrande. Dylika ovanor brukar vara mycket svåra att både upptäcka och erkänna. Innan så sker kan de ju heller inte bemötas.

Här tycks vi i Sverige såsom ”humanitär stormakt” få allt mer att ta tag i, inte minst på hemmaplan. Ganska enkelt kan man ju börja med att erkänna det skånska regionspråket och den skånska/skåneländska flaggan. Dessa båda, som sedan länge är drabbade av den svenska statens elimineringsambition, kan sägas vara utsatta för ”indoktrinerad kulturterrorism i slow motion”.