Man anar hyckleriet, då riksdagens förespråkare för mångkultur inte har ivrat ett dyft för ett regionalt införande av den skånska/skåneländska flaggan. Foto: Mikael Parkvall, Wikimedia Commons
Varje nation (folkgrupp eller stat) har sin nationalitet och sitt traditionella kulturområde. För Sverige gäller i första hand svenskhet, men som hemmahörande nationer (folkgrupper) i landet räknas även erkända minoriteter samt (av staten ännu icke erkända) skåneländare och gutar. De båda senare har trots statligt motstånd fått ett visst internationellt erkännande.
Att i Sverige försöka göra svenskhet till något omoraliskt, olämpligt eller oviktigt kan ses som ett svek mot alla ”goda svenskar”.
Vad är svenskhet (vår allmänt anammade riksgemenskap)? Någon fastställd definition för denna identitet finns veterligen inte. Därför kan följande lilla förklaringsmodell tills vidare få tjäna som rättesnöre. Inom regelverkets begränsning avses med svenskhet: karaktärsdragen som allmängiltigt speglar
- svenskt aktande av Sverige
- svenskt tungomål som förstaspråk
- svenskt sätt, bruk och kynne
Först och främst måste man konstatera, att inom ramen för multipla identiteter kan en individ äga flera folkliga samhörigheter. Själv är jag präglad av såväl skånskhet som svenskhet. Dessutom är sådana samhörigheter inga över tid konstanta storheter. De förändras alltså. Sannolikt är det just svenskhetens upplevda förändring, som har orsakat vår folkligt kanske största samhällsfråga.
Nationaliteter måste vårdas inte värderas
Svenskhet liksom skånskhet och alla andra nationaliteter måste vårdas inte värderas. Nästan ända fram till för en enda generation sedan skedde svenskhetens förändring huvudsakligen med fokus på svenska aspekter. Nu upplever många att utländsk påverkan har blivit för stor. Svenskheten bland folk i Sverige ses som allt mindre svensk.
Nämnda upplevelse ska rent generellt naturligtvis inte tolkas som nedlåtenhet gentemot till Sverige i sen tid invandrade kulturer, vilket tyvärr sker alldeles för ofta, just när vårt svenska sätt, bruk och kynne betonas. Att dessutom under det politiska skenet av öppenhet tillåta utländska kulturyttringar som är olagliga/olämpliga här att få etablera sig, betraktar vanligt folk som en onödig efterlåtenhet.
När olika identiteter kommer tillsammans, har deras kulturbärare hittills uppvisat en påtaglig skillnad att vilja acceptera andras samhälleliga yttringar. I brist på förståelse eller anpassning sker s. k. kulturkrockar. Dessa kan skada den folkliga samlevnaden, eftersom dess förutsättningar då inte är tillräckligt tydliggjorda.
Människor med samma kulturella identitet har i alla tider mestadels utgjort en trygghet för varandra. (Därför skapas enklaver.) Försvagas den gemensamma identiteten, brukar även tryggheten minska.
Hur har vi i Sverige kunnat få en utveckling, där allt fler människor upplever en allt större otrygghet? Svaret kanske delvis finns i nedanstående resonemang.
Bristen på samklang mellan folket och politiken
När jag på 1990-talet studerade ledarskap, var ”lärande organisation” ett vanligt förekommande begrepp. Dess uttolkning hade vanligtvis förklaringen: ”En lärande organisation är ett strukturerat kollektiv med förmågan att både ta till sig ny kunskap och ändra sitt beteende utifrån detta.”
Ett av den lärande organisationens största hinder benämndes med sin engelskspråkiga term ”group-think”. Ett sådant hinder innebar, att ingen ifrågasatte den mäktigaste maktinnehavaren eller dennes grå eminens. De övriga i den närmaste maktkretsen blev snälla ja-sägare eller nickedockor, vilka satte den personliga bekvämligheten före ett kritiskt meningsutbyte.
Det verkar som om våra politiska partier i alldeles för hög omfattning har låst fast sig vid ett tänkesätt, vilket inte medger så värst mycket förändring (group-think?). Denna oförmåga döljer man bakom en ”vi-som-vet-bäst-attityd”. Den ökade bristen på samklang mellan folket och politiken påverkar politikerföraktet och därmed också förtroendet för demokratin.
När det gäller svenskheten och dess utveckling i Sverige, tycks som sagt gapet mellan folkets och politikens uppfattning bara växa. Den politiskt konstruerade nationaldagen och ifrågasättandet av traditionella skolavslutningar samt det utländska tiggeriet är bara några exempel på detta. Sund skepsis tystas (group-think?).
Förutom floskler syns politiker hellre tiga än tala (group-think?). Detta trots att fler och fler personer fostrade till svenskhet säger sig inte längre känna igen folklivet i sitt Sverige. Vad politikerna har för slutmål med denna svenskhets- och trygghetsförsvagande politik, har de heller aldrig offentliggjort. De säger bara, att de eftersträvar ett mångkulturellt samhälle.
Hyckleri
Apropå detta… det politiska önskemålet om mångkultur i samhället ter sig minst sagt underligt. I över 45 år har den tredje söndagen i juli firats såsom Skånska/Skåneländska Flaggans Dag. Man anar hyckleriet, då riksdagens förespråkare för mångkultur inte har ivrat ett dyft för ett regionalt införande av den skånska/skåneländska flaggan. Denna är sannolikt Nordens äldsta korsflagga, och dess firande sker fortfarande med såväl politikens som många massmediers tysta ogillande.
Ifall våra politiska partier verkligen vore lärande organisationer, borde de ha kunnat komma till motsvarande insikt, som partierna i våra grannländer har gjort. Avvikelsen kan bero på svensk feghet (group-think?). Skulle det vara så, har politiken drabbats av nationell räddhågsenhet. Den svenska politiken har ju i åratal totalt nonchalerat folks allt mer ökade oro!
”Någon, som jämt sällar sig medlöpande, medger sällan något bestämt ränkstöpande.” En sådan dold rädsla att varken vara överheten till lags eller följa main-stream-linjen kan sägas vara ledstjärnan inom group-think. ”Då svensk politik verkar monopoliserat överens… stå massmedia som dess grå eminens.” (group-think på nationell nivå?)