Varför fokuserar man så gärna på utländska aspekter istället för på svenska, när Sverige har nationaldag? Denna dag ”inleds firandet med magdans” stod att läsa i min lokala tidning. Photo by Alaskan Dude

”Det svenska folket” tillkom som ett medvetet vilseledande begrepp, därför att ett svenskt folk har aldrig existerat. Detta falska påhitt etablerades under 1800-talets nationalromantik. Då var den moderna innetrenden att göra Sverige till en homogeniserad nationalstat. Lokala och regionala särarter skulle helst försvinna för att istället uppgå i en riksgemensam monokultur.

Denna nationella enhetssträvan krävde en för folket aningslös assimilationsprocess (assimilation = tvångsanpassning), vilken mycket väl kan liknas vid hjärntvätt. Genom att känslomässigt koppla ihop idén om nationalstaten med plikten för fosterlandet, minimerades oppositionen.

I stort sett hela etablissemanget anammade nationalromantikens storsvenska synsätt. Kultureliten överöste folket med litteratur, konst och musik, som i mesta möjliga mån förhärligade Sverige, dess hjältekonungar och ärofulla insatser. Via folkskolan skulle alla elever fostras till ”goda svenskar”. På det hela taget åstadkom indoktrineringen en nästan allmän och enhetlig svenskhet som ännu till största delen består.

I samma anda grundades (till alla svenskars ökade nationalkänsla) en mängd svenskhetsstärkande attribut, såsom nationalparker, ”nationalsång”, Svenska flaggans dag, Svenska Akademiens ordlista, Svenska Turistföreningen, Sverigedräkten, Skansen, Läsebok för folkskolan, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige osv. Den svenska identiteten idealiserades samtidigt som provinsiella egenheter ogillades och hånades.

Avvikelser hånades

Svenskheten blev en sorts högmodig riksnorm, vars avvikelser (t.ex. skånskhet) man ”vällovligt” kunde förlöjliga och/eller marginalisera… och det görs tyvärr fortfarande. Att få trakassera svenska personer, vilkas identitet var/är präglad av osvenska yttringar, kan man säga har blivit en del av svenskheten. Inte minst har detta drabbat samer, romer och skåningar.

Åtskilliga individer inom de nämnda grupperna kan med bestörtning vittna om, hur de och deras släktingar har utsatts för ovälkomna bemötanden ihop med nedsättande attityder och orättvisor. Sådant översitteri tycks faktiskt ha blivit väldigt grundligt etablerat, eftersom det fortfarande förekommer. Under senare tid har även de s. k. nysvenskarna kommit att involveras, och då kallas företeelserna ofta ”rasism” eller ”vardagsrasism”.

Svenskhetens dåtida standardisering genomdrevs enligt makthavarnas önskemål. Förekommande övergrepp mot riksnormens avvikare kunde tillåtas ske för den goda sakens skull. Denna starkt inrotade mentalitet försöker den gängse politiken nu motarbeta… åtminstone på det teoretiska planet. De nya svenskarna får inte (självklart inte!) utsättas för samma respektlösa bemötande, som chauvinismen tidigare hade grundlagt gentemot svenskhetens regionala, kulturella och sociala avvikare.

Ett mångkulturellt samhälle?

Den nya inställningen saluförs nu av makthavarna lika intensivt som den tidigare… fast med kontraargumentet ”Sverige är ett mångkulturellt samhälle”. Vad detta exakt är, har aldrig preciserats. Den nya politiken kan tyckas totalt motsatt nationalromantikens strävan efter den svenska monokultur som hittills genomsyrat ett antal generationer.

Man kan också få intrycket att överhetens argumentation har svårt att få fäste hos svenskhetens folk. Detta är ju indoktrinerat till en helt annan uppfattning. Känslan av självgodhet och nationell överlägsenhet tvättar man inte bort i brådrasket. En önskvärd förändring kan förmodligen inte heller åstadkommas, innan gamla försyndelser gentemot riksnormens avståndstagare har klarats ut.

Nationaldagen manifesterar knappast våra egna, traditionella kulturskillnader i olika delar av landet. Man kan lätt få intrycket att den ovannämnda riksnormen fortfarande figurerar. Varför fokuserar man så gärna på utländska aspekter istället för på svenska, när Sverige har nationaldag? Denna dag ”inleds firandet med magdans” stod att läsa i min lokala tidning. (För det internationella främjandet finns ju FN-dagen.)

Den besynnerliga politiken verkar numera gå ut på, att den ännu pågående inhemska assimilationen inte bara ska fortsätta utan även förtigas. Lagen ”Hets mot folkgrupp” lär ju inte gälla svenska folkgrupper. Samtidigt sägs, att integration (frivillig anpassning) ska tillämpas, då det gäller nyanlända utlänningar, vilka omfattas av nyssnämnda lag. Här har politikerna således skapat olika betingelser för ”vi och dom”.

Varför ska nyligen importerad mångkultur till vår miljö eftersträvas mer än här sedan länge genererade folkliga egenheter? Eller… Varför blir gärna inhemska yttringar (t. ex. skånska) varken välsedda eller erkännandesvärt understödda, så att de kan fortleva utan risk för utarmning/utplåning i vårt så omhuldat mångkulturella samhälle?

Frågorna är penibelt befogade, eftersom de inte är folkligt förankrade utan endast politikerägda. De berör dessutom en allvarlig åtskillnadspolitik, som många tyvärr är tämligen ovetande om. Därtill måste man tillägga, att politikens orättvisa åtgärder skapar både misstroende, utanförskap och politikerförakt. Klyftan mellan politiken och folket tycks också bara bli större och större.

”Förtrolig falskhet föder faslig fascination!”