Photo by yoshiffles
Tystnadskultur kan definieras som en yttring av medvetet tillfogad sanningsbrist i samhället. Syftet är att skapa tigande, där någon makthavare önskar dölja fakta kring ett skeende. Smutskastning, övertalning, mutor, hot och våld påstås vara de främsta ”kraftkällorna”. Nigande tigande avser allt tystande i samhällsfrågor, alltså inte enbart tigande i kvinnofrågor. (Generellt sett tillhör dessa dock de mest tystade. Därför får ”nigande” här beteckna en allmängiltig underdånighet.)
”Varje samhällsfråga, där politikens fakta undanhålls folket, är en stöld från demokratin.” Klicka för att Tweeta
På senare tid har polisen beklagat den tystnadskultur, som påtagligt försvårar brottsbekämpningen. Även domstolarna har konstaterat att många vittnen tar tillbaka sina uppgifter, vilket medför att anklagade med en uppenbar kriminell gärning inte kan dömas. Här berörs endast ett begränsat antal människor i varje enskilt fall. Trenden är dock inte mindre allvarlig för det.
I denna moderna tystnadskultur är det företrädesvis privata makthavare, som har orsakat tigandet. I Sverige förekommer dock indoktrinerade tystnadsbelägganden av mera allmän karaktär. Då har det som regel varit den officiella maktapparaten, vilken har haft behov av mörkläggning.
En sådan tystnadskultur har under de senaste decennierna fått förlama faktainformationen, då det gäller utlänningspolitiken (migrations- och integrationspolitiken). Här har folk med obekväma uppgifter känt sig tvingade att hellre tiga än tala. Detta för att undgå antydda beskyllningar eller olämpliga stämplingar. En analog skrämseltaktik använde nazisterna under 1930-talet, då så gott som hela det tyska folket blev tystat i judefrågan.
Längre tillbaka i tiden kunde den statligt orsakade tystnadskulturen på ett fiffigt sätt kopplas ihop med fosterlandskänslan. Då blev det osvenskt att uttrycka oppositionella synpunkter. Detta förfaringssätt verkar i mångt och mycket fortfarande gälla, när det exempelvis framförs fakta som påtalar centralmaktens missgynnande av den statligt garanterade graden gällande folklig autonomi i vissa delar av landet.
”Värre än politisk oförmåga är medlöpande klarsynthet.” Klicka för att Tweeta
Om en tystnadskultur har fått verka tillräckligt länge, tycks makthavarens åsyftade åtgärder i regel ha hunnit bli förpassade till glömskans värld. Ifall den ”glömda” sanningen trots allt förs fram, visar de utpekade höjdarna gärna prov på sina härskartekniker. Dessa ifrågasätter gärna källans trovärdighet samt manifesterar med all tänkvärd tydlighet ambitionen att inte medge några begångna fel utan behålla status quo.
Så snart folk generellt agerar med självcensur (dvs. naivt försvarar den orättfärdigt uppkomna situationen eller status quo) har makthavaren åstadkommit en ”lyckad” tystnadskultur. Till följd av faktabrist och faktaförvrängning brukar då såväl ointresse som likgiltighet kunna prägla ärendet ifråga. I det läget försvaras oftast staten, även om dess handlingar är folkrättsligt förkastliga.
Tvärtemot skenet av oförvitlighet har den svenska centralmakten i flera fall under årens lopp åstadkommit nigande/underdånigt tigande bland svenskarna. Denna förnedring vill varken staten eller folk i allmänhet nu kännas vid, eftersom Sveriges anseende skulle skadas. Som det sannolikt värsta exemplet framstår statens illegala och ännu pågående försvenskning av Skåneland. Detta förtigande är en gigantisk (men ännu nedtystad) skam för den moraliska stormakten Sverige.
Den svenska statsmakten har ju skriftligen i flera internationella avtal garanterat, att Skåneland ej skulle försvenskas. Att sedan inte hålla sitt ord, utan i nämnda sak enväldigt frångå sina förpliktelser kan därför kallas Svenska sveket. Detta är förmodligen statens mest omhuldade tystnadskultur!
”Tala är silver, tiga är guld... men illa förhala är tiga om skuld.” Klicka för att Tweeta