Dagens seniorer sägs ofta vara de medborgare, som genom sina insatser i hög utsträckning har skapat välståndet i dagens Sverige. Trots detta får de numera på sin ålders höst se sin trygghet och livskvalitet försämrad. Orsaken kan sägas vara en strategisk otacksamhet från makthavarnas sida… åldersdiskriminering?

”Pensionsstölder”

Pensionssystemets ekonomiska utfall blev redan från början så magert, att dess beslutsfattare såg sig nödgade att göra undantag för sig själva genom särskilda uppgörelser. ATP-systemets skrotande innebar samtidigt en försämrad pension för de allra flesta. De senaste åren  har dessutom ”jobbskatteavdrag” och den s.k. pensionsbromsen vid flera tillfällen minskat pensionen eller höjningen av densamma.

Det hette att lönebildning och pension måste följas åt. Pension skulle ju betraktas som uppskjuten lön. Genom att införa ”jobbskatteavdrag”, dvs. sänka skatten på arbete men inte på ålderspension (vilken är den pension som avses i hela detta inlägg) frångick man den grundläggande principen om följsamhet. Det uppkomna glappet är nu omkring 18 % till seniorernas nackdel.

Enligt en annan grundläggande och förståelig princip får inte mer pengar betalas ut från pensionsfonderna än vad som flyter in. I annat fall slår ”pensionsbromsen” till, vilket bl.a. kan inträffa vid hög arbetslöshet. En undermålig arbetsmarknadspolitik leder sålunda med stor sannolikhet till lägre pension. Arbetslösheten (till stor del importerad) är nu alldeles för hög.

Sverige lär vara det enda landet i Europa (världen?) där ålderspensionärer beskattas högre än löntagare. Ska det vara så i ett påstått rikt land?

Genom den s.k. engångsskatten på pensionssparande har de berörda seniorerna hittills gått miste om 256 000 000 000 SEK (256 miljarder kr). Ännu har statsmakten inte infriat sitt löfte och omtalat när och hur de konfiskerade pengarna ska betalas tillbaka.

”Livegenskap” och resursbrist

När rätten infördes för pensionärer att få bo kvar hemma, var detta egentligen föranlett av en ekonomisk besparing för samhället, vilken ledde till att ålderdomshemmen försvann. Den nyssnämnda rätten har genom ytterligare nedskärningar istället blivit såsom ett tvång, eftersom det är billigare att vårda gamla i deras hem än på institution.

”Livsödet börja med jollra och skramla… och ödas med sörja, kollra och ramla.”

Resursbristen inom åldringsvården är numera så skriande, att den inte alls hade fungerat, om inte anhöriga (mestadels döttrar eller respektive partner) hade ställt upp. Flertalet anhörigvårdare är redan 55+, och genom den uppkomna situationen riskerar de att bli utslitna i förtid. Detta kommer i sinom tid att bli en nu uppskjuten belastning för samhället.

”Gammal, äldre sedan äldst glamma hellre redan frälst.”

För de vårdbehövande gamla, vilka idag befinner sig på ett institutionsboende, rapporteras det nästan dagligen om missförhållanden. Oftast anges personalbrist som orsak. Har det påstått rika välfärdslandet Sverige inte längre råd att ta hand om sina gamla, mest livserfarna, medborgare på ett värdigt sätt?

”Då politiken inte vill ära erfarenheten, illa kritiken lär fler få bära förtreten.” Klicka för att Tweeta

Åtskilliga äldre vårdas som sagt i sina hem. Sverige och Portugal är de enda länderna inom OECD, där ingen hänsyn tas till en lånvarig ägandetid av bostaden. Vid flytt innebär detta inte minst för pensionärer en orimlig reavinstbeskattning, eftersom hänsynen till inflation togs bort 1991. Många seniorer, som sedan länge äger sin bostad, känner sig livegna, då de inte har råd att flytta. Samtidigt bidrar situationen till en ökad tröghet på bostadsmarknaden.

Ytterligare ökad otrygghet

Behovet av sjuk- och tandvård brukar öka med stigande ålder. För behövande pensionärer blir detta många gånger en dryg kostnad, som påverkar den ekonomiska tryggheten. Det är faktiskt svårt att förstå, varför våra gamla ska ha dyrare taxor, än nyligen hitkomna personer från andra världsdelar. Detta upplevs som obegripligt orättvist, att de som har byggt upp välfärden i vårt samhälle får sämre villkor än de som inte har bidragit alls.

De senaste årens politik har också medfört en ökning av antalet brottsliga handlingar gentemot pensionärer. Många säger sig knappt våga gå ut. När friheten och tryggheten minskar, påverkas även självaktningen i negativ riktning. Sådant brukar hälsomässigt leda till ett sämre allmäntillstånd, som i sin tur kan medföra ett ökat vårdbehov… sorgligt men sant.

Framtidsutsikter?

Är den negativa särbehandlingen av ålderspensionärerna ett första tecken på en allmänt begynnande välfärdsinfarkt?

Våra pensionärer, av vilka alldeles för många nu far illa, är rent generellt värda ett bättre öde, än det som politiken för tillfället har stakat ut. Därför måste makthavarna våga göra en sådan ekonomisk omprioritering av samhällets resurser, att nyordningen tydligt kan höja de gamlas livskvalitet och trygghet.

GLÖM ALDRIG... Alla blir vi äldre även i slow motion! Klicka för att Tweeta