Lagstiftningen blir på något sätt ihålig med för många ”särskilda skäl”, ”synnerliga skäl” eller ”som inte kan anstå”.

I vår  parlamentariska demokrati värderas individens värdighet, politikens öppenhet och samhällets trygghet väldigt högt. För att dessa tre fundament ska fungera, måste det finnas ett glasklart regelverk. Så är dock inte fallet. Istället har vi ju fått en ”politisk laglöshet” som bara tilltar och utgör ett allt större hot mot välfärdssamhället.

Den lagliga tydlighetens tillkortakommanden åvilar riksdagen. Regelverket tillåts nu innehålla allt fler undantag/kryphål. Nedskräpning blev förbjuden… men inte i ringa omfattning (fimpar, kapsyler, tuggummi, portionssnus, kolapapper, kondomer osv). Vad är målet med lagen? Ett obegripligt regelverk kränker individens värdighet.

Tvetydighet

Bilförares mobiltelefonanvändning under körning förbjöds… men bara om den menligt påverkade trafiksituationen. Människosmuggling är förbjuden… men bara om smugglarna tar betalt, kan de bestraffas. Övervakningskameror har blivit tillåtna, såvida de inte filmar på allmän plats, där särskilda regler gäller.

Lagstiftningen blir på något sätt ihålig med för många ”särskilda skäl”, ”synnerliga skäl” eller ”som inte kan anstå”. Ett regelverks grad av glasgrumligthet eller glasklarhet, torde alltid återspegla den politiska ambitionen. Denna tycks allt mer präglad av en gedigen flathet, vars medgörlighet ofta skylls på integritetshänsyn.

Faran med denna ”politiska laglöshet” är att folk tar lagen i egna händer, och att det då kan skapas enklaver med revirkrig helt utanför samhällets kontroll. Det tydligaste symtomet på detta är illegal business inklusive välfärdsfiffel samt förekomsten av sprängningar, skjutningar, knivdåd, bränder, stenkastning, lortläger osv. Dylika skeenden minskar samhällets trygghet.

Den sannolikt samhällsfarligaste formen av demokrati-fobi uppstår då politik på högsta nivå ihop med massmedia underblåser ett strukturellt åsiktsförtryck. Detta kan ske genom förtigande eller tendensiösa påhopp, som insinuerar/påstår att åsikten ifråga är ovärdig.

”Respekten för vår demokrati urholkas, i fall lagstiftningen förlorar folkets förtroende.” Klicka för att Tweeta

Så länge statsmakten tycker sig äga ett enväldigt tolkningsföreträde beträffande vår demokrati och dess tillämpning, kan vidden av det demokratiska underskottet sällan eller aldrig få en opartisk bedömning. I motsats till många andra länder har Sverige ju ingen från politiken fristående konstitutionsdomstol, vars saknad gynnar en tystnadskultur på bekostnad av politikens öppenhet.

Även i storpolitiken märks svenskens ”politiska laglöshet”.

EU:s grundläggande tanke är en fredlig samexistens i ett Europa med likvärdiga regioner (jämförbara statistikområden kallade NUTS 2). En ekonomisk utjämningspolitik syftar till att ge alla regioner en analog standard… alla EU-medborgare ska på sikt få det lika bra… så är det tänkt. En sådan politik minskar ju också risken för både konflikter och onödig migration.

I Sverige har politikerna ännu efter 20 år inte skapat de adekvata regionerna (NUTS 2). Nämnda försummelse kan sägas ingå i statens etablerade tystnadskultur. Statens ovilja har med makt att göra. De tilltänkta regionerna ska nämligen tilldelas en så omfattande beslutsfunktion, att statsnivån blir mindre viktig.

Närhetsprincipen eller subsidiaritetsprincipen inom EU innebär, att alla demokratiska beslut ska tas på lägsta effektiva nivå. Då måste statsmakten avstå en del av sin makt/beslutanderätt till regionerna… och det vill den inte. Även om vissa län har döpts om till ”region”, har man i Sverige förhalat tillblivelsen av regioner enligt EU:s NUTS-2-modell… och då kan ju staten bibehålla sin makt.

Skåneland

Skåneland (Skåne, Halland och Blekinge) torde i det här sammanhanget utgöra Sveriges mest självklara region (= NUTS 2). Områdets gemenskap är av så gammalt datum, att den tillkom före staten Sverige. Till detta kan läggas, att svenska staten (enligt Roskildeavtalet 1658 artikel 9) har garanterat Skåneland en självständig ställning. Denna status kan i stort sägas vara mer långtgående än den fastställda närhetsprincipen inom EU-politiken.

Istället för att leva upp till sina åtaganden och återge Skåneland sina folkrättsliga betingelser, har makthavarna verkat splittrande och marginaliserande. Sveriges beslutande institutioner har sålunda med illvilja och/eller okunskap missskött den nedtystade Skånelandsfrågan.

Felreaktioner?

När Europaparlamentet har varit lägsta effektiva beslutsnivå (gällande gränsöverskridande företeelser på områden såsom bl.a. miljö och kriminalitet) har man från svenskt håll tydligt protesterat mot att överföra statlig makt till Bryssel. Däremot har man aldrig fått erfara några svenska invändningar mot att vår riksdag underlåter att släppa reell makt ifrån sig till en lägre och fullt effektiv, regional nivå.

Den svenska rikspolitikens företrädare har i strid med de avtalade EU-principerna istället infört ökade statliga krav, vilka gör intrång i det kommunala självbestämmandet. Inte minst har detta gällt kommunal delfinansiering av statlig politik. Resultatet har också blivit ett sätt för statsmakten att skjuta ansvaret ifrån sig. Ett snarlikt förfarande tycks även förekomma vid privatisering av välfärd.

Respekten för vårt demokratiska system tycks minska allt mer… fri demokrati-fobi! Den främsta orsaken beror säkert på de centrala makthavarna. Både flathet och medial rädsla tycks förekomma. De statliga beslutsfattarna verkar ha tillskansat sig så mycket makt, att de inte längre kan hantera den.

”Land skall med lag byggas.” Denna lag måste bli respekterad av både lagstiftare och alla andra. Vidare måste lagen vara tydlig och i konstitutionella frågor självklart tolkas av en helt fristående domstol… och inte av lagstiftarna själva via ett riksdagsutskott (KU).

Vad händer med vår hittills trygga välfärd?