Sverige är inne i en demografisk omvandlingsperiod, vars konsekvenser ingen politiker kan ge besked om. Istället har vi fått (sept. 2015) en av etablissemanget initierad känslohysteri med en kraft, som vi inte har kunnat notera sedan häxprocessernas tid. Drevet försöker t.o.m. svartmåla faktabaserad opposition. Att regeringen inte kan hantera sin migrationspolitik, visar tanken på tvångslagstiftning. Samtidigt känner allt fler svenskar tryggheten och välfärden hotad.

”I känslohysteri bli sant inte relevant.” Klicka för att Tweeta

Dessutom kan demokratin ses hotad, när makthavare efter eget gottfinnande sätter demokratiskt beslutade lagar/bestämmelser ur spel. Detta gäller exrmpelvis reglerna för anhöriginvandring och första asylland (Dublinförordningen). Den ”östra flyktleden” till Sverige går via flera säkra EU-länder.

Här väljer etablissemanget att främst rikta en massiv kritik mot Danmark, för att inte följa Dublinförordningen… Ifall Sverige själv hade följt gällande förordning, skulle landet inte ha tillåtit egen transitering till Norge/Finland. Att så ändå sker är ett tillkortakommande, vilket sannolikt har med den egenskapade känslohysterin att göra.

Ett annat juridiskt påpekande utgör tolkningen av begreppet ”flykting”. Flyktingen har flytt undan krig och våld och oftast fått skydd i närområdet. De, som sedan frivilligt (utan flykt) lämnar detta område för att hellre leva i ett rikare välfärdsland, är migranter (inte flyktingar). Fastän sådana nyanlända migranter saknar asylskäl, eftersom de har lämnat sitt första asylland och passerat säkra transitländer, betraktas de i Sverige ändå såsom flyktingar (olagligt?) och får en dyr asylprövning.

Framgent påverkas befolkningsstrukturen. Av 366 402 individer som kommit med båt till EU var 75 % män, 12 % kvinnor och 13 % barn (2800 drunknade/saknade). Frekvensen asylbeviljande: hela EU 45 %, Sverige 77 % och Tyskland 42 %. (Källor: Frontex, Eurostat)

Den historiska invandringen till Sverige (medeltiden – 1970-talet) har varit landet till fantastiskt stor nytta. För att nu legitimera den moderna invandringen använder makthavarna därför gärna argument hämtade från den historiska migrationen. En helt avgörande sanning är emellertid att omständigheterna kring invandringen till Sverige då och nu uppvisar större skillnader än likheter.

Då kunde kristna, europeiska invandrare omedelbart fylla den arbets- eller kompetensbrist som rådde i landet samt utan nämnvärda kontroverser bli en del av folkgemenskapen. Nu kan icke-kristna, utomeuropeiska migranter först efter många år komma i arbete eller få sin kompetens anpassad därtill, samt ställa krav på ett bibehållande av egna värderingar, även då dessa strider mot svensk rättspraxis (t.ex. kvinnoförtryck). Förr fick invandrarna inte hjälp hit av vanligtvis dyrköpta människosmugglare, vilket nu är mera regel än undantag.

Det som idag verkar mest skrämmande med migrationspolitiken är inte invandringen som företeelse utan dess volym… och denna har i officiella sammanhang blivit tabu. Ifall invandringen fortsätter i samma takt som nu, kommer invandrarna att utgöra Sveriges majoritetsbefolkning om cirka 40 år. Håller politikerna på att avsvenska Sverige?

En annan källa till betänkligheter/oro erhålls genom den ökade kriminaliteten. 1975 hade Sverige 8,2 miljoner invånare och 27 016 anmälda våldsbrott. År 2014 var siffrorna 9,7 miljoner invånare och 108 071 anmälda våldsbrott. Mellan 1975-2014 ökade befolkningen med 18,3 % och anmälda våldsbrott med drygt 300 %. I den sistnämnda procentsiffran är invandrare överrepresenterade.

Officiellt utgörs migrationen till Sverige huvudsakligen av flykting-, anhörig-, arbetskrafts- och kärleksinvandring. Volymmässigt dominerar de två första grupperna. Detta kan tyckas underligt, då statens kanske främsta motiv för migrationspolitiken är ett uttalat behov av arbetskraft till en åldrande befolkning. I så fall är politiken både dyr och ineffektiv.

För det första borde vi kunna vidareutbilda arbetssökande och på så sätt minska arbetslösheten. För det andra hade arbetskraftsinvandring (vid inhemsk kompetensbrist) tjänat syftet bättre än flyktinginvandring. För det tredje… om forskarnas framtidsutsikter enligt ”Jobb-bubblan” stämmer behöver vi knappast importera någon arbetskraft alls… ”Om tjugo år har 60 % av dagens jobb övertagits av smarta robotar.”

När politiken visar förakt för folkets oro, kan demokratin bli åsidosatt. Då ligger det nära till hands, att något liknande ”despotsyndromet” kan drabba samhället. Despotsyndrom är ett symtom på en förförisk härskarteknik, där främst överspänd indoktrinering utövas, och att detta sker i enlighet med makthavarkulturens manipulerade ambition. I brist på besked används känslor.

”Hysteri utan sans ingjuta intryck i trans.” Klicka för att Tweeta

Dagens känslohysteri är laddad med uttryck såsom ”vi måste ta ansvar”, ”vi får inte låta hatet styra” och ”vi måste visa medmänsklighet”. Underförstått passar motsatsen in på kritiska personer. Hittills har ansvariga undvikit frågor i stil med ”var ska alla nyanlända bo och arbeta?”, ”hur ska skolan klara av elevökningen och lärarbehovet?” och ”hur ska välfärden kunna bibehållas?”

”Örat inget annat hör, då förbannat hög volym stör.” Klicka för att Tweeta

Den sista frågans allvar är naturligtvis föranlett av den ekonomiska belastningen på folkhushållet. Ett medelvärde av de båda ekonomerna Ekbergs (2009) och Tullbergs (2013) beräkningar gav resultatet, att nettokostnaden (för migrations- och integrationspolitiken, 2013) då avrundat blev 400 miljoner kr om dagen… Ökar kostnaden kan Sverige tvingas ta utlandslån! Hela den ekonomisk-politiska prioriteringen verkar dock ingå i den etablerade tystnadskulturen.

”Känslohysteri – känns sko dystopi.” Klicka för att Tweeta