I mars 2010 erkände Sveriges riksdag det armeniska folkmordet under det första världskriget, efter nära 100 år. Däremot har Sverige aldrig erkänt sina egna, nedan beskrivna, folkrättsbrott. Trots gällande avtal kränker svenska staten folkrätten än idag.
Kan folkrättsbrott, vars verkan fortfarande är i full kraft, bli preskriberade? NEJ, skulle nog de flesta svenskar oförbehållsamt ha svarat.
Frågan ställs med tanke på fallet, då en provinsiell folkgrupp eller minoritet, vilken lever med sin egen speciella särprägel i språk, lagar, kyrkoväsen och kulturarv, måste upphöra med detta. Om det då är staten, som egenmäktigt har beslutat, att folkgruppens officiella yttringar måste förbjudas, för att motsvarande funktioner hos majoriteten skall vara de enda giltiga, så föreligger ett brott mot folkrätten.
Än värre blir folkrättsbrottet, om förfarandet direkt strider mot internationella avtal, som har tillkommit just för att skydda den åsyftade folkgruppen mot övergrepp och förtryck.
Exempel på självstyre i Europa
Runt om i världen finns det folkgrupper, vilka genom självstyre i olika omfattning kan vårda och utveckla sin kulturella särart, sin identitet och sitt samhälle. I Europa finns på ganska nära håll exempelvis ålänningarna men även skottarna och katalanerna.
Ålands nationella status regleras av ett internationellt avtal från 1921. Detta ger invånarna möjligheten att ha en egen landskapsregering och ett eget parlament med budgetmakt och rätt att stifta landskapslagar. Utöver förvaltning av grundläggande samhällsfunktioner har Åland en egen flagga, egna frimärken och registreringsskyltar. Förhållandet till övriga Finland regleras genom självstyrelselagen och till EU av Ålandsprotokollet.
Skottarna och katalanerna har i flera hundra år ivrat för ökat självstyre (och även självständighet). Båda regionerna har numera självstyre med egen regering och egen förvaltning. Graden av självbestämmande har reglerats ihop med den statliga centralmakten. Territoriernas regionala språk har officiell status liksom deras flagga och nationaldag.
Folkrättsbrott?
Nu tillbaka till den inledande frågan, som varje rättsinnad individ nog menar endast kan få ett NEJ-svar. I Sverige finns faktiskt en Törnrosaslumrande region. Här har svenska staten flagrant brutit mot internationella avtal. Eftersom åsyftade fördrag innehåller en garanti, vilken tillförsäkrar regionen inte bara självstyre utan även att dess villkor snarare skall förbättras än försämras, så blir varje form av ovälkommen försvenskning orättmätig/orättfärdig.
Trots gällande fördrag med sina bindande garantier har svenska staten enväldigt (utan att samverka med motparten) valt att inte rätta sig efter avtalet. Det är naturligtvis ett avtalsbrott men också ett åsidosättande av folkrätten. En försvårande omständighet utgörs av faktumet, att svenska staten aldrig har erkänt ovannämnda avtals- och folkrättsbrott. Staten motbevisas emellertid av den verklighet som den själv har skapat, men som endast få svenskar idag känner till.
Den region saken gäller består av Skåne, Halland och Blekinge, vars gemensamma benämning inofficiellt är Skåneland. Detta territorium (tidigare Skaanelandene, på latin Scania) erkänns inte längre av staten. Samma status gäller även för områdets rödgula korsflagga, som trots att den är äldre än den svenska flaggan betraktas som en modern ”separatistflagga”. Det försvenskade regionspråket ”skånska” erkänns inte heller av staten, trots att FN-organet UNESCO gör det.
Aldrig någonsin har elever i Skånelands skolor fått utbildning i Skånelands historia, trots att den bristen strider mot skollagen (1 kap. 9 §). Statens ambition tycks vara att mörklägga sina övergrepp och åstadkomma en tystnadskultur beträffande Skånelands illegala försvenskning. Kunskapen om detta, vars skeende fortfarande pågår, är i dagens moderna Sverige därför ytterst begränsad, och många vill inte riktigt tro att folkrättsbrottet verkligen är sant.
”Skånelands folk har aldrig önskat bli hemsökta av den svenska nationalismen.”
Folk, som får ovanstående berättat för sig, reagerar ofta naivt urskuldande t.ex. ”- Men vi är ju alla svenska nu.” Förvisso, och någon återgång till Danmark är det ju inte tal om. Däremot vore det klädsamt, ifall den felande parten erkände sina misstag/överträdelser och försökte rätta till dess förnedrande konsekvenser.
”Södra Götaland”
Från Wikipeda: ”Blekinge, Bohuslän, Gotland, Halland och Skåne kom till följd av Sveriges stormaktstida expansion att, fastän historiskt oegentligt, räknas till Götaland. Termen Skåneland har föreslagits som alternativ beteckning för Blekinge, Halland och Skåne, men används i den betydelsen hittills bara i begränsad omfattning.” Foto: Mic
En ”enkel” början kunde då vara att rätta till sakfelet Södra Götaland. Skåneland har nämligen aldrig tillhört götarnas land. Den felaktiga benämningen är ett osant försvenskningspåfund, vars uttalade kränkning upprepas i väderleksrapporten så gott som dagligen. (Det är ej SMHI:s fel!) Likaså kunde många av territoriets kartnamn få återgå till en regional stavning, t.ex. Engelholm, Christianstad, Hven och Hallandsåsen.
Staten har alltid reagerat inom ramen för desinformation: tigande, nekande, bagatelliserande och/eller vilseledande. Statens sympatisörer kan dessutom använda sig av ordet ”obsolet” dvs. att framföra kritiska försvenskningssynpunkter är gammalmodigt och överspelat. Hur kan en ännu ej verkställd men garanterad decentralisering vara överspelad? Rätt svar: Staten vill inte lämna någon makt eller beslutanderätt ifrån sig!
Under flera hundra år har särskilt den skånska identiteten blivit utsatt för förlöjligande, hån och spe. Dessa är effektiva vapen, vilka över tid minskar den regionala stoltheten hos det utsatta folket och sänker dess status. Tyvärr är det en process som ännu pågår.
Tolererar Sverige (”det fläckfria världssamvetet”) eller svenskens grandiosa självbild med skenhelig och självgod förträfflighet, att Skånelands försvenskning lämnar dagens tystnadskultur? Det rör sig förmodligen om Sveriges största skam genom tiderna. Kanske vill en del svenskar, vilka först svarade NEJ på den inledande frågan… nu istället svara JA, ifall saken bara gäller just Skåneland. Så har nämligen våra makthavare hittills agerat.
”Skåneländarna behöver genom upprättelse komma ur sitt mentala förnedringstillstånd!”.