Hur ser vi på folkliga särdrag som tydligt avviker från den nationella riksnormen?

I dagens påstått mångkulturella samhälle talas det konstigt nog allra helst bara om ”svenskar”, ifall det gäller människor som kan förknippas med Sverige. Det betyder att invandrarens etnicitet skyfflas undan, så att vederbörande bara omnämns såsom ”svensk”. Till detta kan det finnas flera orsaker.

Ett skäl kan vara trångsynthet… nämligen att frånta invandraren dennes etniska stolthet. I så fall liknar tillvägagångssättet en förlegad riksnationalism, vars utpräglat ”storsvenska” attityd blev vanlig under 1800-talet. Underförstått gällde då, att i Sverige skulle nästan alla (även ofrivilligt) bara tillhöra nymodigheten ”det svenska folket”.

I detta sammanhang kan man undra, varför det ganska ologiskt talas om ”första generationens invandrare” och inte om ”första generationens svenskar”.

Ett annat skäl – att kort och gott beteckna invandraren som svensk – kan vara att ge sken av en välfungerande integrationsprocess, där omskolningen av nationalitet har varit lyckad. I så fall må detta sägas vara vilseledande.

Ett tredje skäl kan vara, att man i samhällsdebatten vill dölja negativa beteenden kopplade till invandrare t.ex. kriminalitet eller terrorism. I så fall ges en skönmålad/odemokratisk bild, som inte skadar den av mainstream-politiken så positivt beskrivna invandringseffekten.

Ett fjärde skäl kan vara, att man i Sverige har undertryckt att förtydliga skillnaden mellan etnicitet och rasism. Den senare tycks för många ha fått frodas i en sådan omfattning, att den nyssnämnda skillnaden inte har kunnat uppfattas. I så fall har fenomenet också medfört ett oönskat tigande. I invandrarlandet USA har man bättre förstått ursprungets betydelse och talar därför med begrepp såsom Afro-American, Latin-American, Native American osv.

Där betonas att alla är ”American” fast med olika ursprung. Kanske borde vi i Sverige göra på något liknande sätt, så att alla kan känna en personlig stolthet för den man verkligen är.

I ett mångkulturellt samhälle är olika etniciteter en grundläggande faktor. Utan deras blandning får vi inte de många influenser, som präglar allt multikulturellt. Om ett sådant samhälle ska fungera är dock förutsättningen, att alla etniciteter framhävs med jämngod värdighet.

En annan förutsättning gäller anpassningen till och respekten för samhällets gemensamma lagar, regler och bestämmelser. Samtidigt som kulturella särdrag vårdas, måste ju samhällsgemenskapen tryggas. Detta görs bäst med ”respekt för lagen” och ”likhet inför lagen”. Kan vi tro att det framgent ska bli på det viset, när det hittills aldrig har varit så?

I Sverige finns nämligen en etablerad tradition att ringakta och håna vissa folkgruppers individer och kultursärdrag. Man har då från maktens högborg sett ner på folkligheter med en tydlig avvikelse från den nationella riksnormen. Detta har drabbat minoriteter/folk med en märkbart osvensk etnicitet. Deras identiteter har på olika sätt utsatts för negativ särbehandling.

Om etnicitetens komplexitet för varje människa är 100 %, så är alla invånare i Sverige inte 100 % svenska (och har aldrig varit det)… men oavsett detta äger alla människor rätten till samma hänsyn. Om var och en således bemöts med identisk värdighet, blir mångkulturens olika etniciteter önskvärt likabehandlade. Först då kan alla i samma mån känna stolthet över sin etniska identitet… även skåningar, samer och romer.

Kan vi inte acceptera olika etniciteters lika värdighet, så ska vi naturligtvis inte heller eftersträva ett mer mångkulturellt samhälle. Det politiska dilemmat i den pågående förändringsprocessen tycks vara, att den allenarådande politiken och den försummade folkviljan går i allt större otakt. Ärendet är helt enkelt illa skött, vilket ofta tyvärr straffar sig.