Visste du att Skånelagen är Nordens äldsta landskapslag? Eller är det som Nordisk familjebok skryter om? Att man i Skåne har ett ”historiskt medvetande om, att Skåne har en helt annan historia än de flesta andra landskap, utplånats.”
”Avskånskas Skåne?” är säkert en fråga, som inte många har skänkt någon djupare tanke. Men om detta antagande skulle stämma, så skiljer skåningarna sig från folk i andra regioner t.ex. Skottland, Katalonien, Flandern, Åland, Baskien osv. Där månar man på ett naturligt sätt om både sitt språk, sitt kulturarv och sitt självbestämmande.
Min upplevelse är… att det faktiskt föreligger en skillnad mellan skåningar och många andra regionfolk. Bakom denna uppfattning finns en förklaring präglad av svensk intolerans. För att inse detta måste man veta, att när Skåne fick svensk överhöghet, så fastslogs samtidigt ett oåterkalleligt villkor. I avtalets nionde artikel angavs nämligen en fullkomligt entydig skrivning, som innebar att varje form av försvenskning omöjliggjordes.
Svensk överhöghet utan skånskhetens underdånighet
Det dåtida skånska språket (skaniska/östdanska) samt det skånska kulturarvet och det skånska självbestämmandet (med ett eget parlament: Lantdagen) skulle således det skånska folket själv förfoga över. Så blev det också… i ungefär 25 år! På riksdagen 1682 (från vilken skåningar olagligt utestängdes) förklarade Kungl. Maj:t enväldigt, att Skånes försvenskning skulle genomföras (i strid med bestämmelserna). Detta kan rätteligen benämnas Svenska sveket.
Nu startade en ockupationsprocess, som blev oerhört brutal. I efterhand har den från svensk sida kallats världens mest lyckade omnationalisering. För skåningen gäller naturligtvis en omvänd konsekvens. Genom avrättningar, deportationer, krig, flykt, farsoter och umbäranden försvann nästan 40 % av det skånska folket under den karolinska eran.
Skåne rensades på nästan 40 % av skåningarna under ockupationstiden.
De tusentals övergrepp som statens representanter begick i Skåne var så vidriga och så omfattande, att man än idag helst inte ska tala om dem (simili-censur). Därför har elever i Skånes skolor heller aldrig fått någon utbildning i Skånes historia, vilket är en negativ och kränkande särbehandling. Att förfarandet bryter mot flera lagar och konventioner är staten dessutom mycket väl medveten om… men den gör absolut inget åt saken. Så skåningen ska bli eller förbli regionalt historielös!
I det helt sanna citatet här nedan – präglat av självbelåtet skryt – inser man vilken folklig identitets-tragedi som döljer sig bakom nationalstaten Sveriges ”mest lyckade” kulturutplåning.
Ur Nordisk familjebok, Stockholm 1917, spalt 1321 under ”Skåne”, kan man läsa följande:
”S. har så fullständigt assimilerats med det eröfrande landet, att hos befolkningen öfver hufvud hvarje på gemensam historia grundad samhörighetskänsla med det ursprungliga moderlandet försvunnit, och man har så fullständigt uppgått i det nya, att ett egentligt historiskt medvetande om, att S. har en helt annan historia än de flesta andra landskap, utplånats.” (S. = Skåne)
Mer eller mindre tystade (simili-censurerade) sanningar:
- Uppåkra var under forntiden Nordens första och största stadssamhälle.
- Skåningen Harald Klakk blev Nordens förste, kristne konung.
- Ärkebiskopen i Lund med ärkestiftet Skåneland var Nordens mäktigaste kyrkofurste.
- Skånelagen, som gällde i Skåne, Halland och Blekinge, är Nordens äldsta lag.
- Det historiska Skåneland omfattade Skåne, Halland, Blekinge samt Bornholm (t.o.m. 1660)
Svenska staten erkänner inte:
- Uppåkra såsom vår äldsta stad
- Skånelagen såsom vår äldsta lag
- Skåneland såsom ett officiellt område med gemensamma historiska rötter (Södra Götaland är en försvenskande efterkonstruktion)
- Skånelands rödgula korsflagga – fyndigt kallad ”Klakkaflaggen” efter Harald Klakk
Det skånska(skåneländska) folkets regionala kunskap och stolthet tycks staten uppenbart vilja eliminera. Så skåningen(skåneländaren) ska bli eller förbli regionalt rotlös!
”Om varbölder inte bekämpas varar dom.”
Dåtidens skaniska/östdanska regionspråk förbjöds i alla officiella sammanhang. Dessutom infördes ett importförbud av dansk litteratur, vilket varade i 172 år. Skaniskan har nu försvenskats till dagens skånska tungomål. Att detta fortfarande ska klassas som ett sydskandinaviskt regionspråk, har svenska staten aldrig erkänt… i motsats till språkspecialisterna i FN-organet UNESCO. Det tämligen hånade språket i Skåne har varken fått stöd eller uppmuntran av staten. Så skåningen ska bli eller förbli regionalt språkutarmad!
Statens visade förakt för skåningarnas språk och kulturarv, alltså den skånska identiteten och dess bevarande, har nu gått så långt, att skåningen i gemen på ett omedvetet plan oftast själv försvarar den politik, vilken smygande försvagar hans egen regionala skånskhet. Den statliga politiken ihop med dess resultat kan utan vidare kallas Sveriges Största Skam.
”– Jamen, vi(ni) är ju svenskar nu” är skåningens(svenskens) vanligaste skuldfrälsande argument, för att med självcensur inte behöva besväras av den regionala sanningen.
Den antiskånska politiken hade redan före 1923 ”lyckats så väl”, att prästen David Assarsson i sin skrift Det skånska problemet beskrev skåningarnas dåvarande situation såsom ett illavuret förnedringstillstånd. Det skånska folket kunde ju redan då anses ha blivit regionalt: historielöst, språkutarmat och identitetsförsvagat. David Assarsson ville få skåningarna att vakna och kräva sina avtalade rättigheter… men med tiden har förnedringstillståndet blivit än värre… inte tvärt om!
Om skåningen inte har funderat på frågan ”Avskånskas Skåne?” så kan anledningen vara, att vederbörande redan är så aningslöst avskånskad, att farhågan aldrig har existerat.
Med tanke på den Stockholmsdominans vilken en längre tid har präglat politiken, så hade ett regionalt självbestämmande – liknande Ålands – med största sannolikhet gagnat regionen bättre. Förmodligen hade avskånskningen då också upphört.