Beklämmande ynkedom

Sveriges regering

Naturligtvis är det inget annat lands regering utan Sveriges, som bär det fulla ansvaret för den svenska migrationspolitiken. Att försöka smita från ansvaret vittnar om ynkedom. Den nesan är nog ändå lättare att bära än ett erkännande, att en ”danskare” migrationspolitik i grunden hade eliminerat dagens kaos/kris. Foto: Frankie Fouganthin, Wikimedia Commons

Sveriges nationella vägval, alltså rikspolitiken, ska i samklang med riksdagens utlåtanden hanteras av regeringen och dess myndigheter. Det är således främst regeringen som bestämmer hur rikspolitiken ska utformas. Denna kan sedan hösten 2015 sägas vara i kaos/kris beträffande de asylsökandes antal.

Man måste samtidigt konstatera, att motsvarande kaos/kris inte finns i våra grannländer utan är unik för Sverige. Hela problemet kretsar kring mängden människor, vilka kommer till vårt land. Här har rikspolitiken genom ”oheliga allianser och änglamässigt ordbruk” accepterat en per-capita-nivå, som ligger skyhögt över alla våra grannländer.

Ifall regeringen inte hade varit så naiv, utan agerat i linje med våra grannländer, så kan man på goda grunder anta, att i åsyftade fråga hade inte heller vi nu haft kaos/kris. Istället kom våra makthavare att mästra andra länder (inte minst Ungern och Danmark), vilka inte gjorde som Sverige ville. Nu har denna övermodigt svenska attityd förbytts till en genant insikt, varvid regeringen har fått se sig tvingad att be övriga EU-länder om hjälp.

”Då trott rätt gått snett, ser vett ej mer på detta sätt.”

Den nödvändiga U-svängen i migrationspolitiken verkar ha kommit chockartat för flertalet makthavare och den s.k. änglalören. Ändå har det funnits tydliga varningssignaler.

  • 2012 tar Migrationsverkets boenden slut, så att entreprenad får tillgripas.
  • 2013 aviserar vissa kommuner, att integrationstakten har blivit för hög.
  • 2014 klarar Arbetsförmedlingen inte längre av etableringsuppdraget.
  • 2015 (tidig sommar) beskriver FN-organ de ökade flyktingströmmarna.

Således har det funnits gott om tid för respektive svenska regering att lägga om kursen… och inte vänta tills mottagningssystemet började knaka. Vanligt folk har länge frågat sig: ”Ser inte regeringen samma saker som vi?” Det har den tydligen inte gjort. Ej heller har den lyssnat på kritiska röster, vilka vanligtvis utan sakskäl istället har avfärdats för värdegrundsbrott.

Dylika tendenser i en omvänd tappning skulle kunna låta:

  • Bara för att någon vill minska skatteuttaget… är denne inte skattesmitare.
  • Bara för att någon vill minska antalet sjuklingar… är denne inte sjuklingfientlig.
  • Bara för att någon vill minska raset i välfärden… är denne inte rasist.

Vems är då ansvaret för den uppkomna situationen? Nu försöker regeringen beklämmande nog att med största möjliga feghet skylla på andra EU-länder. ”De har inte tagit sitt ansvar.” Naturligtvis är det inget annat lands regering utan Sveriges, som bär det fulla ansvaret för den svenska migrationspolitiken.

Att försöka smita från ansvaret vittnar om ynkedom. Den nesan är nog ändå lättare att bära än ett erkännande, att en ”danskare” migrationspolitik i grunden hade eliminerat dagens kaos/kris.

I det officiella Sverige talar man om ”Migrations- och integrationspolitiken”. Detta kan sägas känneteckna feltänkandet i asylpolitiken. Om nu dessa ord ska användas, så borde det istället heta ”Integrations- och migrationspolitiken”. Integrationsförmågans kapacitet måste få prioriteras före migrationsasylanternas antal… alltså måste det förstnämnda fungera som en begränsningsfaktor för det senare.

Vi ska ju inte ta emot fler asylanter, än vi kan ta bra hand om.

Sverige är sämst i EU, när det gäller arbetslöshetsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda personer.

Detta gap är i Sverige nästan 25 % och i Tyskland 7 %, medan EU:s medel ligger på 10 %. En ovetenskaplig slutsats menar, att Sveriges höga procenttal kan bero på Sveriges höga per-capita-nivå gällande mottagandet av migranter/flyktingar.

Förutom arbetslöshetsgapet är trögheten på arbetsmarknaden för stor.

  • Efter 2 år är 6 % av de utlandsfödda i arbete… och 94 % arbetslösa.
  • Efter 8 år är 50 % av de utlandsfödda i arbete… och 50 % arbetslösa.
  • Efter 15 år är 60 % av de utlandsfödda i arbete… och 40 % arbetslösa.

Den kaosartade situationen är naturligtvis självförvållad. Anledningen är att den statliga migrationshanteringen inte har underordnats summan av de kommunala integrationsresurserna. Värdemässigt kommer denna missriktade politiks mänskliga och ekonomiska förluster sannolikt att bli avsevärda för lång tid framåt. Ökat utanförskap och minskat kommunalt skatteunderlag har år efter år i bl.a. Botkyrka, Malmö och Södertälje visat sig vara direkt relaterat till en ökad volym invandrare i kommunen (Tino Sanandaji 2015-12-17).

”Den, som för det sanna blunda, får sen förbanna vad som stunda.”

De förmodligen helt grundläggande faktorerna för uppkomsten av missriktad politik utgörs av inkompetens och partipiska (Ledarsidorna 2015-12-21). Därtill kommer i det här fallet den medieuppbackade ”änglakören”. Dylika styrmekanismer kan lätt leda till en demokratisk förtroendekris ihop med ett tilltagande politikerförakt. Enligt samstämmiga källor kommer en sådan utveckling främst gynna populistiska åsikter… ju sämre maktutövning desto framgångsrikare populism.

Om politiken inte lyckas bättre än hittills, kommer dagens kaos/kris rörande migrationen troligen att följas av snarlika förhållanden inom andra samhällssektorer t.ex. arbetsmarknaden, skolan, bostadsmarknaden, försörjningsstödet, sjukvården och omsorgen. Vad har då hänt med vår välfärd?

Den politiska ideologin får aldrig bli viktigare än samhällsansvaret.