Är utlänningspolitiken en ekonomisk vinst eller en förlust för det svenska samhället? Hittills har de, som mest använder skönmålning och känsloargument, hävdat att invandringen är/blir en vinstaffär. De som i huvudsak lutar sig mot fakta påstår däremot, att utlänningspolitiken är och förblir en ekonomisk börda för skattebetalarna.

I Sverige har vi under de senaste generationerna haft en tydlig urbanisering. Tendensen har blivit, att kvar på landsbygden ses företrädesvis fler äldre än yngre och fler män än kvinnor. Detta har skapat en samhällelig obalans. Att makthavarnas asylpolitik sedan har förvärrat denna obalans är uppenbart.

”Samhällets bästa gynnar dom flesta.”

Runt om i landsbygdens småorter, har det som regel funnits lediga bostäder där de nyanlända kunnat bli inhysta. Förfarandet har ytterligare ökat obalansen mellan könen, eftersom de flesta utlandsfödda som har kommit hit är män (> 75 %).

På orter där de kommunplacerade utlänningarna flyttar in, har bygdens egna ungdomar redan flyttat ut, eftersom möjligheter till förvärvsarbete nästan saknas. Samtidigt betonar makthavarna, hur viktigt det är, att de utlandsfödda snabbt kommer i arbete. Immigrantlogistiken (bostads- och arbetsmarknad för nyanlända), med flest bostäder på landsbygden och mest jobb i de större städerna, haltar betänkligt.

I Sverige kallas alla asylsökande för flyktingar, vilket är en vilseledande faktor. En flykting per definition måste vara personligen förföljd, och detta är endast 11 % av asylanterna. Resten (89 %) utgörs av migranter/alternativt skyddsbehövande. Både makthavare, myndigheter och media slarvar med korrekta benämningar och använder gärna förskönande omskrivningar.

Tidsskriften Foregin Policy: ”Little Sweden has taken in far more refugees per capita than any other country in Europe. But in doing so it´s tearing itself apart.”

En annan negativ faktor är generellt sett de nyanländas bristfälliga kompetens beträffande svenska språket och efterfrågad utbildning. Allt detta tillsammans med ohanterliga volymer grundlägger en sorglig arbetsmarknadsstatistik.

Den ungefärliga förvärvsfrekvensen för inrikes födda är 77 % och för utrikes födda 58 %. Förvärvsfrekvensen för hela befolkningen gällande årsanställda inklusive företagare är 69 %, men för flyktingar och flyktinganhöriga bara 34 % efter 15 år i landet (Ledarsidorna 2016-02-29).

Det betyder, att en alldeles för stor andel av de utlandsfödda måste bli försörjda av samhället. Deras uppehälle måste nog anses bli ett livslångt åtagande för skattebetalarna. Just dessa utlandsfödda kommer ju aldrig heller att tjäna ihop till sin egen pension. Hittills har Medelsvensson inte märkt av kostnaderna för utlänningspolitiken, eftersom staten har finansierat mycket av denna med utlandslån.

”Ju färre riktigheter desto värre viktigheter.”

Flera nationalekonomer (bl.a. professor Magnus Henrekson) förutspår, att det blir de framtida pensionärerna, som kommer att få betala en stor del av nyssnämnda utlandslån. Immigrantlogistiken, välfärdsekonomin och värdegrundsgapet är tre strukturellt viktiga men ännu olösta strategifaktorer för politiken.

För att lösa dessa faktorer av strategisk betydelse måste politiken troligtvis komma med avsevärt tydligare apassningsåtgärder. Här finns stöd att hämta i FN:s flyktingkonvention. I dess andra artikel talas om flyktingens skyldighet att följa värdlandets lagar och bestämmelser. I artikel 34 stadgas, att det åligger värdlandet att avsätta/fördela nödvändiga resurser för assimilstion och naturalisering.

”Den nättast vet går lättast bet”

Medan det i den svenska översättningen av nyssnämnda artikel 34 står ”införlivande”, använder originalspråket faktiskt ordet assimilation. Detta underlättar för våra makthavare, då de avser att komma till rätta med förekommande anpassningssvårigheter, inte minst vad gäller jämställdhet. I linje med FN:s flyktingkonvention har svensk domstol 2016 fastslagit, att i Sverige gäller svensk lag (otroligt men sant!).

”Monokelbristen inom cyklopernas rike kostar slike icke få se ens like.”

Konstitutionen eller det svenska samhällssystemet, det svenska regelverket och det svenska språket är överordnade storheter, som ligger till grund för den gemensamma samhällsmoralen i landet. Denna strukturella moral eller beteendekod måste fungera på ett monokulturellt plan och vara villkorslöst styrande/gränssättande .

En absolut anpassning till nämnda moral (efter adekvat info och konsekvensupplysning) måste därför krävas av alla invandrare som ska få vistas i landet, samt också tillämpas med en lämplig retroaktivitet. För att åstadkomma detta första och sedan efterföljande steg i moralbygget är det förmodligen helt nödvändigt med både ”piska och morot”.

”Som man rår, får man börda.”

Är utlänningspolitiken (alltså: migrations- och integrationspolitiken) en satsning som totalt sett kommer bli en vinst eller en förlust för det svenska samhället? Hittills har de, som mest använder skönmålning och känsloargument, hävdat att invandringen är/blir en vinstaffär.

De som i huvudsak lutar sig mot fakta påstår däremot, att utlänningspolitiken är och förblir en ekonomisk börda för skattebetalarna. Dessutom tillägger de gärna mänskliga aspekter såsom ökad kriminalitet, försämrad utbildning och längre kötider i vården.

När framtidens gryning gryr vet vi med stor säkerhet svaret på utlänningspolitikens utfall.

”Sverige är ett rikt land… där bidrag täcker och blondiner räcker, varför attraktionskraften hetast heter: LANDET LÄCKER”