För ökad lydnad har hos oss olika härskartekniker kommit i bruk: begreppsförvirring med inkorrekta/vinklade benämningar, åsiktskorridor med bannlysning av populistiska yttringar och ”änglakör” med många kändisar agerande i åsiktskorridoren.

Våra folkvalda makthavare vill gärna framhålla Sverige såsom världens kanske mest jämställda, fria, okorrupta, högtstående och ansvarskännade land. Alltför många medborgare i såväl Sverige som utlandet har tyvärr fallit offer för nyssnämnda skryt. Denna egenberömmande inställning tycks även ge sådana självgoda svenskar rätten att kritisera företeelser i utlandet.

Att klandra ett grannland, där det görs inskränkningar i författningsdomstolens befogenheter, ter sig övermaga. Om någon (med rätta!) ska klaga, så är det i alla fall inte Sverige. Här existerar ju ingen författningsdomstol över huvud taget. Underförstått har vi tilldelat oss själv en så hög moral och ett så rent samvete, att vi kan tillåta oss att agera fördömande. Istället borde vi i Sverige ivra för att införa en från politiken fristående författningsdomstol!

Med en fungerande författningsdomstol hade det förmodligen blivit svårare att inskränka det kommunala självbestämmandet, göra decemberöverenskommelser eller missbruka EU-lagstiftningen (t.ex. Dublinförordningen och subsidiaritetsprincipen). Som läget nu är granskar ju politiken sig själv genom KU (Konstitutionsutskottet), som mest liknar en demokratisk parodi.

Maktmissbruk och misstro

Av det sagda framgår att makt lätt kan missbrukas. Detsamma gäller när allt mer makt koncentreras till ett enda politiskt centrum. Saken förvärras, om de folkvalda beslutsfattarna då även ser uppdraget som en förutsättning för inkomst och karriär. Lojaliteten till inkomstkällan ökar på väljarnas bekostnad. I det läget får inte bara maktcentra som Stockholm, Bryssel, Washington etc. en negativ klang, utan framför allt själva demokratiprocessen i brist på folkförankrade åtgärder.

”Den allt yverbornare Stockholmsfokuseringen ses som stollig bypolitik av regeringen.”

Hoppet om en bättre framtid måste folk få bära med sig. Om politiken upplevs sakna både visioner och problemlösningar, minskar förtroendet för denna samtidigt som likgiltigheten ökar. I en sådan demokratiförsvagad politikdepression kan förloppet inom olika samhällsområden bli: kaos→ kris→ kollaps.

Misstron mot centralmakten växer i takt med elitens oförmåga att tillgodose folkliga önskemål/krav. Detta föder populism, vilken presenterar få men ”enkla” lösningar, som är frikopplade från makten och tilltalande för väljarna. Får populismen en folklig förankring blir den farlig för makten, och då måste denna bringa folket till ”lydnad” genom en enveten och massmedial ”terapi”.

Härskartekniker för lydnad

För ökad lydnad har hos oss olika härskartekniker kommit i bruk: begreppsförvirring med inkorrekta/vinklade benämningar, åsiktskorridor med bannlysning av populistiska yttringar och ”änglakör” med många kändisar agerande i åsiktskorridoren. Här upplevs makt och media ha samverkat. Detta har tvingat en hel del vanligt folk till tystnad eller odemokratisk lydnad.

”Retorikens mästare och politikens mästrare ses som maktens frestare.”

Den maktsjuka elitens härskartekniker tycks ha ”dragit isär folket”, skapat ”parallella samhällen” och gjort Sverige till ett veritabelt lydland, där makt och inflytande blir socio-ekonomiskt och hierarkiskt inordnade. I stora drag kan lydlandets kastväsende se ut enligt följande:

1. Makteliten
2. Byråkratitoppen
3. Akademikerkretsen
4. Tillsvidareanställda på heltid
5. Mångsysslare/deltidsanställda
6. Ålderspensionärer
7. Bidragsförsörjda
8. Samhällsutslagna

Medan så gott som alla individer i de fyra översta grupperna fortfarande lever ett välfärdsliv, gör sig ”Fattigsverige” allt mer gällande hos resten.

Vad kallas inom politiken största möjliga avvikelse från avgivet, ”heligt” löfte”? (Svar: språkrörig parti-retorik)
Vad bör generellt sett gälla här i landet vid olikheter i krockande attityder mellan svenskt och utländskt tankegods?
Med en känslighet gränsande intill förljugenhet skulle ”änglakörens” anhängare sannolikt ha svarat helt undvikande. Oärlighet ihop med minoriteters ökade krav på positiv särbehandling undergräver det demokratiska samhällets strävan efter likvärdighet.

”Före himla förbanning hamna hymla med sanning.”

I Sverige har integritet använts (mer än i andra länder) för att undanhålla negativa utfall relaterade till personer med utländsk bakgrund. För att hos dessa dölja en ogynnsam frekvens har det oprecisa ordet överrepresenterade kommit till användning liksom etnicitets-tabuerande pressetiska regler och särskilda poliskoder. Sådana censurmetoder är inte bra för demokratin. (I Sverige existerade ju officiellt inget tafsande före nyårsnatten i Köln.)

”Osakligt yns terapijournalistik… osmakligt syns objektivitetslik.”

Tilltro-glappet kan beskrivas som det mentala avståndet mellan ”änglakörens” skönsjungna känslosamhet och dess kritikers sanntolkade faktautlåtanden. Skillnaden blir särskilt tydlig beträffande ”per-capita-volym” dvs. invandringens volym i förhållande till värdlandets invånarantal. Detta är ihop med försörjningskvoten (Närtalat 2016-03-22 ) utan tvekan migrationspolitikens viktigaste hänsynstagande… som makthavarna emellertid aldrig vill lyfta fram.

Migrationsstatistik 2015 från Eurostat

Sverige och dess grannländer

När det gäller per-capita-volym skiljer Sverige sig från alla sina grannländer. Den extrema, svenska politiken har ”gräddfils-prioriterat” asylrätten på ett sådant sätt att biståndet, jämlikheten, tryggheten och välfärden har blivit lidande. Är detta en ansvarslös politik som bör förkastas?

Sveriges reglerade invandring liknar allt mer istället en ”reglerad utvandring/återförpassning”. Alla med ID-handling/fotolegitimation kommer ju fortfarande in i landet, men sen måste de som saknar asylskäl utvisas (vilket dock är ytterst minimalt fungerande).

”Hela folkets stöd – bortom politisk glöd – föder extremismens död.”