”Politikens väsen avslöjas av marionetternas drill
Ifall det verkligen förhåller sig på det viset, att svenska staten genom bedrägeri har berövat det skånska folket dess garanterade rätt till självstyre (inklusive dess lagstiftande parlament av delstatsmodell)… hur bör en person med ett sant rättspatos då agera? Detta utan att som hittills bli betraktad som tönt eller separatist.
Frågan är tankeväckande i ett land som Sverige. Här har den politiska viljan att utmåla landet som en humanitär stormakt varit högst påtaglig. Därför kungjorde regeringen i februari 2016 beslutet, att den skulle utse en ambassadör för mänskliga rättigheter. Att ambassadören ifråga skulle behöva ta itu med svenska oegentligheter, förefaller nog ändå vara en näst intill omöjlig tanke för de flesta.
”Politikens väsen avslöjas av marionetternas drill”
När det gäller landets egna samer och romer, finns det trots allt en utbredd känsla av förorättelse. Detta kan bero på samhällets sociala undanträngning (åtminstone förr), vilken i sin tur kan ha uppstått ur betingelserna med en årstidsbunden kringvandrande levnad. Å andra sidan kan det vara just åsyftade nomadliv, som har hjälpt samerna och romerna att bibehålla sina respektive språk och kulturella särdrag.
En helt annan situation uppstod nämligen för de bofasta skåningarna. Här blev det ju helt omöjligt att undgå tvånget på språklig försvenskning, då det skaniska/östdanska regionspråket förbjöds(!) i alla officiella sammanhang.
I motsats till samer och romer hade man i Skåne under lång tid också haft egna lagfästa rättsregler. Som ett led i försvenskningen förbjöds(!) Skånelagen. Dessutom fick Skåne tillsammans med Halland och Blekinge den falska beteckningen ”Södra Götaland”. Alltså förbjöds(!) namnet Skåneland/Skånelandene, samtidigt som man felaktigt lät påskina, att området har hört samman med Götaland.
”Sveriges rikes historia är vardagsmat men i utsvultna områden likt surrogat.”
Som om inte detta var nog förbjöds(!) även gudstjänsternas skånska/danska liturgi. Kronan på det illegala försvenskningsverket blev sannolikt åtgärden, när det skånska parlamentet, Lantdagen, förbjöds(!) tillsammans med Skåninge landsting (en överordnad domstol).
Allt detta illegala förbjudande – inofficiellt benämnt Svenska sveket – har naturligtvis påverkat hela det skånska samhället och det skånska kulturarvet. Enligt statens korrupta verklighetsbeskrivning påstås försvenskningen vara ”världens mest lyckade omnationalisering”.
Staten har med desinformation nästan lyckats sopa igen spåren efter sina folkrättsliga överträdelser. Dessutom förvägrar samma ”humanitära stormakt” att låta elever i Skånes skolor få utbildning i Skånes historia. Statens begångna oförrätter måste ju tystas. Detta har lett till en för staten önskvärd och utbredd okunskap om försvenskningen. Agerandet och dess resultat kan med rätta kallas Sveriges Största Skam.
”Ofelbart bekämpar staten folkrättsbrott utom sådana den själv begått.”
Beträffande statens falska uppgifter har osanningen allt mer bringats i dagen, när det gäller samer och romer. För skåningarnas del har så gott som ingenting ännu skett. Hur bör då personer med ett sant rättspatos agera? Man måste därvid betänka, att hittills har alla sådana ”bråkstakar” eller ”separatister” med folkrättsliga frihetssträvanden stoppats. (Analoga tendenser i utlandet har däremot som regel hyllats.)
Om det bästa svaret på frågan vore ”inte alls”, hade saken varit klar. Det bästa svaret torde istället lyda: Den regionala demokratins tänkta utfall gynnar skåningar (ev. ihop med hallänningar och blekingar) bättre än centralmaktens politik. I så fall borde den berövade rätten till självstyre åter få utövas av det skånska folket.
Vägen till självstyre går (som svar på frågan) via kunskap, som måste delas av många, samt påverkan… men med beaktande av tidigare ”statliga krokben”.
”Regionen för folkets bästa… ger identitet åt de flesta.”
Det är naturligtvis inte alls aktuellt med en återgång till Danmark eller några redan förlegade förhållanden, utan här gäller en modern tillämpning av EU:s nu verksamma subsidiaritetsprincip, enligt vilken alla politiska beslut skall tas på lägsta effektiva nivå. Denna närhetsprincip måste staten dessutom implementera i alla svenska regioner.
”Om regionerna blir ett statligt instrument har egentligen ingenting hänt.”
Under vecka 10 i mars 2016 presenterade statens utredare ett förslag till ny regionindelning. Nu föreligger således möjligheten att återupprätta Skåneland (Skåne + Halland + Blekinge). Då måste emellertid folk börja agera för den saken. Allt här ovan omtalat, som genom statens olagliga beslut förbjöds(!) i Skåne, förbjöds(!) ju samtidigt även i Halland och Blekinge.
Eftersom Skåne, Halland och Blekinge omfattas av en och samma skriftliga garanti om självstyre (stadfäst av svenska staten), kan man rätteligen tolka det som ett avtalsbrott, ifall dessa tre landskap inte blir sammanhållna och likabehandlade. Att inte likabehandla skåneländarna kan ses som diskriminerande och därför också som ett brott mot mänskliga rättigheter.
När det handlar om inhemska brott mot mänskliga rättigheter, vilka den ego-perfekta staten Sverige har så svårt att erkänna och hantera, vore kanske den åsyftade ambassadören en bra början. Man kan dock förmoda att Svenska sveket, vilket har lagt grunden till Sveriges Största Skam, inte är särskilt högt prioriterat. Om denna förmodan skulle visa sig vara fallet, så kommer statens korrupta verklighetsbeskrivning (dvs. den prosvenska omskrivningen av den sanna historien) att leva vidare.
”Det finns inget värre mjäk än dubbelmoralens medkräk.”