Svenska staten erkänner inte: det skånska regionspråket (som ju härstammar från skaniska), skånska kartnamn, utbildning i Skånes historia i Skånes skolor, Skåneland (Skåne + Halland + Blekinge som varande en regional enhet) ej heller Skånes/Skånelands korsflagga

När svenska staten, genom Svenska sveket, enväldigt och lömskt ogiltigförklarade de folkrättsligt bindande avtalen gällande bl.a. Skånes självstyre, var detta ett förräderi mot både fredsvillkoren och det skånska folket. Statens avskyvärda agerande och dess kränkande framfart i Skåne har med tiden lett till Sveriges Största Skam.

Låt oss göra en kortfattad återblick för att lättare förstå vidden av den nyssnämnda skammen. Under vikingatiden befolkades Skåne (samt stora områden i Halland och Blekinge) av i huvudsak etniska daner. Front-zonen mellan danisk/dansk kultur i söder och götisk/svensk i norr brukar kallas Tvååkersgränsen.

Söder om Tvååkersgränsen skulle danerna förr ha kunnat betraktats som ett ursprungsfolk med sitt eget särpräglade kulturarv. Eftersom detta till följd av Svenska svekets långtgående assimilationskrav inte har kunnat bibehållas i tillräcklig omfattning, utgör de genuina skåningarna idag inget ursprungsfolk – utan snarare en ursprungsbefolkning. Skillnaden är att staten har större förpliktelser gentemot ett ursprungsfolk.

De skåningar som initialt försvarade de skånska rättigheterna fick beteckningen snapphanar och avrättades oerhört grymt… grymmare än dagens terroristfångar! Här följer en ögonvittnesskildring:
(Texten är skriven på det då gällande skaniska/östdanska regionspråket av kyrkoherden i Kågeröd.)

”Naar de Svenske udi denne winter (1678-79) finge fat paa nogle snaphaner, da först piinte de dem grueligen, brendte dem under födderne med gloende jern och satte dem siden en spidtz ind ved deriss ende och ud ved deriss nase; der effter sloge de dem fast til et trae med et söm igiennem begge deriss hender offuer deriss hoffuet och lode dem saa henge, indtill de döde.”

Under diktaturen som sedan följde försvann nästan 40 % av skåningarna (till en del analogt med etnisk rensning). Övergrepp i assimilerande syfte genomsyrade hela det skånska samhället. Med tvång skulle invånarna sakta men säkert ”fostras” till goda svenskar. Svenska statens mångsidiga våld i Skåne ingår sedan länge i den statliga tystnadskulturen.

”När kunskap delas, lär vi vad som felas.”

Under Skånska kriget arkebuserades den skånska adelns främste talesman, Jörgen Krabbe. Detta var ett veritabelt justitiemord, menar dagens forskare. Ett par veckor senare avhölls i Halmstad en riksdag utan skånskt deltagande. Här antogs ett hemligt försvenskningsprogram för bl.a. Skåne. Året därpå slöts fred med villkor, att ingen försvenskning skulle få äga rum, vilket staten garanterade.

Med facit i hand vet vi, att på grund av Svenska sveket kom det hemligstämplade försvenskningsprogrammet att genomföras. Detta visar att statens ohederlighet redan från början var planerad, då freden måste ha undertecknats med falskt uppsåt.

Eftersom staten i största möjliga omfattning förtiger det skedda, tyder detta på en gigantisk skam. Av samma orsak har elever i Skånes skolor aldrig någonsin fått någon utbildning i Skånes historia. Bilden av det toleranta Sverige skulle förmodligen rämna, ifall Sveriges Största Skam blev allmän kunskap. Svenska staten har använt och använder fortfarande alla möjliga härskartekniker för att behålla bilden av oskyldighet.

Utöver förtigande har makthavare genom desinformation/bagatellisering och förlöjligande lyckats göra det skånska problemet till en icke-fråga. I många fall har budbäraren av överheten fått en mer eller mindre suspekt töntstämpel. Ofta i avsaknad av fakta har det främsta argumentet från högre ort varit, att ett hävdande av Skånes rättmätiga krav ska anses obsolet (omodernt, föråldrat).

I själva verket tycks det vara statens uppfattning som framstår i en obsolet dager. Numera ses ju andra länder, som på ett liknande sätt har gjort sig skyldiga till folkrättsliga övergrepp, inte bara erkänna detta, utan de har även sökt komma fram till någon form av gottgörelse. Snart är det väl bara Sverige och Turkiet, som försöker komma undan sitt smutsiga förflutna.

”Skammen skrämmer skuldens skummaste skurkar.”

Med EU:s subsidiaritetsprincip – alla politiska beslut skall tas på lägsta effektiva nivå – som ett annat bärande skäl, borde skåningarna i allmänhet och deras förtroendevalda i synnerhet kräva, att man skall återfå sina av staten konfiskerade rättigheter. Det skulle dessutom innebära en logisk decentralisering.

För att detta ska kunna ske, måste inte endast kunskapen om statens illgärningar i Skåne utan även insikten om statens ansträngningar att mörklägga dessa skamligheter bli välkända sanningar. Svenska staten har förbjudit: Skånelagen, den skånska liturgin, det skånska språket skaniska (i alla officiella sammanhang), det skånska parlamentet Lantdagen och därmed också det skånska självstyret.

Svenska staten erkänner inte: det skånska regionspråket (som ju härstammar från skaniska), skånska kartnamn, utbildning i Skånes historia i Skånes skolor, Skåneland (Skåne + Halland + Blekinge som varande en regional enhet) ej heller Skånes/Skånelands korsflagga (fyndigt kallad Klakkaflaggen efter skåningen Harald Klakk, som blev Nordens förste kristne kung). Vad som ovan sagts om svenska statens illgärningar i Skåne gäller till största delen även för Halland och Blekinge.

”Skånelands försvenskning är varken rätt eller sund,
då den vilar på svekets orättfärdigaste grund.”

Förhoppningsvis har denna kortfattade tillbakablick gjort dig uppmärksam svenska statens tystade intolerans.

Innan makthavarna har gjort upp beträffande statens fruktansvärda överträdelser i Skåne, Halland och Blekinge, kan Sverige aldrig bli en humanitär stormakt värd namnet.