Den demokratiska politikens viktigaste mål är att via en förtroendefull maktutövning generellt sett öka tryggheten, välfärden och harmonin i samhället. Sker inte detta, är det antingen fel på politiken eller på demokratin eller på bådadera.
Demokrati är ett förhållningssätt, där en folkförankrad process efter fria val leder fram till beslut. En fungerande demokrati kan se olika ut, men förutsättningarna är alltid desamma. Ju mer dessa begränsas eller kringgås desto sämre blir demokratin.
Demokrati i ordets vedertagna bemärkelse ska skapa förtroende – samhällstillit – vilket kan ske först när följande villkor är uppfyllda:
- Brukbar yttrandefrihet
- Öppen/ärlig kommunikation
- Respektfull likabehandling
- Insiktsbaserad beslutsprocess
- Ansvarskännande maktutövning
- Disciplinerad efterrättelse
Den moderna, parlamentariska demokratins värsta fiender är maktgalenskap, kontrademokratiska ideologier och korruption, vilka ofta samverkar.
”Ju förljugnare härlighet desto påsmugnare besvärlighet.”
Maktgalenskap är en ambition att koncentrera allt fler beslut till allt färre personer. Målet blir att någon ensam ska besluta i alla sakfrågor. Då råder diktatur, som är demokratins raka motsats.
Kontrademokratiska ideologier kan vara både politiska och religiösa eller en blandning av dessa bägge. Genom att favorisera den egna gruppen och missgynna motståndare, vill man vinna makt. Detta är endast görligt genom att åsidosätta allt fler av de angivna demokratiska villkoren.
”Medan religionsutövningen blir allt mer politiserad,
gör religionen allt större intrång i politiken.”
”Interkulturalism” är en samhällsmodell, där kulturmöten skapar ömsesidig förståelse genom interaktion. En sådan modell antogs av UNESCO år 1974, Europarådet 1984 och av Sveriges riksdag 1985. Man kan då undra, hur demokratiskt makthavarna egentligen agerar, då de istället eftersträvar ett mångkulturellt samhälle.
”Mångkulturalism”, som på ett avgörande sätt skiljer sig från interkulturalism, är en samhällsmodell inom ett och samma politiska system, i vilket olika kulturella kollektiv i parallell samexistens hävdar sina egna grupprättigheter (ej individrättigheter). Om politiken inte tydligt markerar statens/samhällets gällande värdegrund, uppstår problem. Då kommer nämligen olika kollektiv att tillämpa sin egen värdegrund. Vi får ”parallella samhällen”.
Vad gäller exempelvis för jämställdheten i vårt s.k. mångkulturella samhälle? Många menar att den har försämrats (t.ex. Susan Muller Okin). Det kan då också tyckas som en paradox, att det i första hand är de självutnämnda feministiska partierna, som genom sin politik i åsiktskorridoren har ökat inflytandet för/av de patriarkala maktstrukturerna i Sverige. Detta måste stoppas eller förhindras, eftersom sådana mångkulturella yttringar skadar inte bara jämställdheten utan även demokratin.
Till alla enskilda individers men också samtliga samhällets civila organisationers villkorslösa efterrättelse i Sverige måste den svenska samhällsmoralens normativa krav gälla, nämligen konstitutionen, regelverket, Sveriges människorättsaspekt och svenska språket. Detta är inte åsiktsförtryck utan en absolut förutsättning för att kulturella/sociala egenheter inte ska skada demokratin eller samhället.
Särdrag/egenheter både med och utan utländsk anknytning som ställer sig avvisande till detta måste förbjudas/utvisas. Utan ovannämnda krav på efterrättelse, medges idag civila organisationer statsbidrag på cirka 12 miljoner kronor årligen (Ledarsidorna 2016-06-16). En del statsbidragsmottagande organisationer har medvetet försvårat kontrollen, hur erhållna skattemedel används, genom att bilda stiftelser/aktiebolag.
Korruption är ett förtäckt sätt att få eller ge förmåner i utbyte mot en förment motprestation eller muta, ibland kallad konsultarvode. Det som inom politiken kallas ”utnämningsmakten” torde idag vara ett växande hot mot demokratin. Alla former av nepotism, där partiboken betytt mest för tillsättningen av en opolitisk tjänst, undergräver demokratin.
”Den, vars avsikt syns dold, blir avslöjad illa tåld.”
Följdverkningar av vänskapskorruption förmodas i första hand vara inkompetens, ”läckor” och förseningar. Särskilt måste den politiska processen hos varje ny regim lida av ett ärvt, inbyggt åsiktsmotstånd. En annan form av åsiktsmotstånd utgörs av den s.k. åsiktskorridoren, utanför vilken man inte skiljer på sak och person. För att undvika personangrepp väljer många att hellre tiga… något som inskränker demokratin.
En orsak till demokratibrist och ökat politikerförakt är, att de senaste decennierna har makthavare inte gärna talat direkt till folket utan hellre till eller genom media. Dessa har därför fått påverka den acceptabla, politiska värdegrunden (= åsiktskorridoren), vilken blivit ett tydligt avgränsat revir.
Makthavarna och likasinnade har därigenom fått medierna att agera som en allierad gränspolis, vars metod att tämligen fritt få stämpla motståndare som populister/extremister har gynnat maktpolitikens tillskyndare men samtidigt skadat demokratin… en sorts medial korruption.
Då det gäller yttrandefrihetens ärliga kommunikation får fakta definitivt inte bemötas med känslor. Ej heller får fakta vinklas så, att det leder till en förskönande missuppfattning. Sann demokrati kan aldrig bygga på utebliven, snedvriden eller falsk information.
”Totalitär politik är känslobaserad, för att få all kritik totalraserad.”
Om politiken och folkviljan går i otakt… gäller folkviljan (inom demokratins ramverk). Politiska tillkortakommanden utifrån ideologiska ambitioner brukar alltid minska förtroendet för såväl makthavarna som demokratin.
Den demokratiska politikens viktigaste mål är att via en förtroendefull maktutövning generellt sett öka tryggheten, välfärden och harmonin i samhället. Sker inte detta, är det antingen fel på politiken eller på demokratin eller på bådadera. Är vår demokrati i fara?
För att rädda demokratin från partipolitikens fiffel behövs en författningsdomstol!
”Politik med polemik utan pragmatik bli som hammarslag utan spik.”