Kairodeklarationen har antagits av 45 länder. FN-konventionen och Kairodeklarationen erkänner inte varandra, vilket är fullt logiskt med tanke på deras innehåll.
Till Sverige kommer många utomeuropeiska människor. Så gott som alla har lämnat en maktfullkomlig statsbildning med ett dysfunktionellt samhälle präglat av lågt socialt kapital och dystra framtidsutsikter. Av de hitkomna är ungefär 11 % flyktingar per definition. Resten (89 %) utgörs av skyddsbehövande och lycksökare… ändå har etablissemanget valt att felaktigt kalla alla för ”flyktingar”.
De hitkomna migranterna är till allra största delen muslimer dvs. de tillhör islams bekännare. Den realiteten äger konsekvenser, som torde vara okända för flertalet svenskar och för många svenska politiker. Den förmodade kunskapsbristen gäller synen på mänskliga rättigheter. I Sverige gäller FN-konventionen, som utgår ifrån varje enskild människa. Muslimska länder tillämpar istället Kairodeklarationen, vars bas är familjen med mannen som överhuvud.
FN-konventionen och Kairodeklarationen erkänner inte varandra, vilket är fullt logiskt med tanke på deras innehåll. Här nedan följer några artiklar ur Kairodeklarationen (översatta till svenska av Bertil Malmberg).
ARTIKEL 1:
(A) Alla människor utgör en familj vars medlemmar förenas av sin underordning till Allah och härkomst från Adam. Alla människor är lika i fråga om grundläggande mänsklig värdighet och grundläggande skyldigheter och ansvar, utan diskriminering på grund av ras, hudfärg, språk, tro, kön, religion, politisk tillhörighet, social status eller andra överväganden. Den sanna religionen är en garanti för att förbättra sådan värdighet på vägen till mänsklig integritet.
(B) Alla människor är Allahs undersåtar och mest älskade av Honom är de som är mest nyttiga för hans undersåtar, och ingen har överlägsenhet över en annan förutom på grundval av fromhet och goda gärningar.ARTIKEL 24:
Alla rättigheter och friheter som föreskrivs i denna förklaring lyder under islamiska sharia
ARTIKEL 25:
Den islamiska sharia är den enda källan för förklaring eller förtydligande av någon av artiklarna i denna deklaration.
Kairodeklarationen (främst ARTIKEL 24 och 25) gör islam till en överordnad religion och sharia till den enda/rätta tolkningsmodellen i alla hänseenden, inte minst vad gäller patriarkala maktstrukturer. Det här dokumentets betydelse är nog de flesta svenskar – inklusive många politiker – inte medvetna om. Ifall de hade varit införstådda med betydelsen, borde väl Kairodeklarationen för länge sedan haft samma status hos oss som FN-konventionen har i varje muslimskt land.
”Utan att avslöja minsta lilla profetia kan man med överdriven ödmjukhet kamouflera önskedrömmen om sharia.”
Flatheten eller naiviteten att inte klart deklarera, vad som gäller i Sverige och samtidigt kräva en absolut efterrättelse, leder sannolikt till skada för sammanhållningen i landet. Om invandrade muslimer/imamer och särskilt de som är ortodoxt uppfostrade med Kairodeklarationen inte tvingas välja bort denna till förmån för FN-konventionen, så kommer Kairodeklarationen förbli ett inofficiellt rättesnöre, som äger tillämpning i den islamiska diasporan.
”Då visioner nå hallucinationer må missioner få konvulsioner.”
Det torde bli ökade samhällsproblem, när migrationens praktiska systempress ersätts av integrationens mentala anpassningsstress, eftersom mångkulturalismens mest extrema gruppidentiteter har en alltför ”osvensk” värdegrund. Dess fast förankrade sammanflätning med islam tycks dessutom vara så djupt rotad, att åsyftade folkliga åtskillnadsfråga knappast kan lösas utan tvång med åtföljande anklagelser om islamofobi.
Det är just genom bristen på assimilering enligt FN-konventionen, som parallellsamhällen etableras. Makthavarna har hittills lyckats komma undan denna fråga genom problemtabuering och kravlös mångkulturalism. Förmodligen skall det visa sig, att den taktiken blir en försvårande omständighet, när politiken i demokratisk anda måste ändra inriktning.
”Utan reformation ingen renässans.”
Om det som påstås stämmer, att den i Sverige överdimensionerade asylpolitikens utfall berövar folket dess empati, så måste påståendet innebära, att politiken är fel för folket. Vi upplever nu (i nästan tysthet) en växande åtskillnadspolitik. Här ska nyanlända ges förtur till bostäder, arbeten, skolor, skattefinansierad service och/eller få samhällsservice till ett billigare pris.
Sådan åtskillnadspolitik minskar empatin, och förfarandet kan förmodligen göra konfronterande meningsmotsättningar onödigt oförsonliga. God maktutövning kan endast realiseras ihop med den demokratiska folkviljans äkta tilltro till politiken och dess makthavare.
Lite förnuftsmässig filosofi
Till allas villkorslösa efterrättelse i Sverige måste den svenska samhällsmoralens normativa krav gälla (= officiell svenskhet), nämligen konstitutionen, regelverket, människorättsaspekten och svenska språket. Detta är en absolut förutsättning för tydlighet och delaktighet samt för att onormala egenheter inte ska kunna skada vårt samhällsskick.
Efter fria val är den demokratiska politikens viktigaste mål, att via en förtroendefull maktutövning generellt sett öka tryggheten, välfärden och harmonin i samhället. Den positiva bieffekten av detta kan tänkas gynna folkhushållet, folkhälsan och folkligheten samt förstärka en för invånarna gemensam mentalitet i tanke, ord och gärning (= folket drar åt samma håll).
När denna filosofiska teori upplevs komma till stånd i verkligheten… är politiken på rätt väg! Men då svenska makthavare tillåter utländska källor att undergräva vår demokrati, är det fel på politiken! Det man nu kan erfara/befara är nämligen, att denna oavslöjade invasion av utomeuropeiska idéer och krav troligtvis leder till ett förändrat och delvis avsvenskat Sverige.
För att rädda demokratin från partipolitikens fiffel behövs en författningsdomstol!
”Politik med polemik utan pragmatik bli som hammarslag utan spik.”