”Balansen i välfärdsapparaten anses rubbad.”

Sveriges välfärdsindustriella komplex – myntat av Patrik Engellau i ”Det goda samhället” – bygger på medborgarnas solidaritet med samhället och detta utifrån svenska värderingar… ett s.k. demokratiskt samhällskontrakt. Förutsättningen är, att allmänheten litar på samhällets förmåga att producera hjälpande nyttigheter. Principen är enkel: Ej få få bidra, medan få få bidrag.

Förhållandet mellan bidra och bidrag måste då fungera så, att bidrag över tid aldrig får bli större än bidra. Hela tiden ökar då tryggheten, välfärden och harmonin i samhället. Detta kunde också åstadkommas under principens första halva sekel. Sverige utvecklades under den tiden till en av världens främsta välfärdsstater.

Välfärdssystemets transfereringar har dock kommit att omsätta allt större belopp. Så länge medborgarna såg sig nöjda med detta, har allt ändå förblivit gott och väl… samhällsservicen men också samhällskontrollen ökade.

Medvetet har emellertid makthavarna på ett mindre ansvarsfullt sätt allvarligt kommit att rubba balansen mellan bidra och bidrag. Svenska staten måste idag låna pengar utomlands för att finansiera sina bidrag. Det ”rika” Sverige har alltså inte längre råd med den egna välfärdsstatens imponerande subventionsmaskineri.

Hur har det kunnat bli så här? Det (av oansvariga makthavare hittills tabubelagda men ändå allra mest troliga) svaret är ju trots allt konsekvensorsakat: Vi har under många år haft en gynnad asylinvandring, där bidrag har vida överstigit bidra. Samhällets resursmässiga förmåga har blivit rejält övertrasserad. En trolig orsak till denna politik kan ha varit statens vilja att samvetsgrant upprätthålla det reklammässiga skenet av ”humanitär stormakt”.

”Som man rår får man börda.”

För att det svenska samhällskontraktet ska förbli giltigt, måste tryggheten garanteras. Därför borde vi införa något av en ”xenofobi-lag”, som förbjuder alla politiska och religiösa eller på annat sätt ideologiska läror/aktiviteter i samtliga dess delar, vilka uppmanar/inspirerar till förtryck, hets, hot, våld eller krig. Alla former av våldsbejakande existens och dess försvarsmässiga hyckleri måste upphöra för att ett likvärdigt och fredligt samhälle ska kunna bestå.

För många människor, som vittnar om en försämrad trygghet, har den genomförda politiken blivit obegriplig. Staten har alltså på egen hand minskat tryggheten och samtidigt orsakat en situation, vars kostnader är för höga. Vad är det makthavarna vill åstadkomma? Vad är egentligen målet med politiken?

”Balansen i välfärdsapparaten anses rubbad.”

Hittills har Sverige fått låna pengar utomlands, men det verkar inte räcka. Därför lastas problemen mer och mer över på kommunerna med hjälp av lagändringar. Kommunerna får helt nya skyldigheter utöver de som anges i kommunallagen. Resultatet kommer med största sannolikhet bli, att kommunerna får bidra till kostnadstäckningen med betydligt högre summor än de bidrag de får från staten.

För något år sedan sa regeringen, att invandringen ska rädda välfärden. Nu heter det bland allt fler kritiker, att välfärden måste klara invandringen. Man behöver inte vara ekonom för att begripa att utgifterna år efter år inte får vara större än inkomsterna. Som läget nu har utvecklats måste vi räkna med, att välfärden kommer att försämras, något som redan drabbat pensionerna (som undantagits från alla jobbskatteavdrag).

”Asylpolitikens ekonomiska och kulturella metastaser finns nu i alla svenska oaser.”

Harmonin i samhället har enligt mångas omdöme förändrats till det sämre. Detta gäller inte minst jämställdheten. Även spänningsfältet mellan samhällets välbeställda delar och dess utanförskapsområden har blivit mer laddat och skapat rädslor. Är det politisk feghet, som har orsakat detta?

Svaret kan vara, att verklighetsfrämmande påståenden först har upphöjts till sanning och sen till politisk måttstock/moral. Ett sådant påstående lyder: ”Flyktingpolitiken är speciell, eftersom den handlar om människor.” Sanningen är att flyktingpolitiken inte är speciell, eftersom all politik involverar människor.

Ett annat oriktigt påstående lyder: ”Grupper får aldrig ställas mot varandra.” Sanningen är att grupper måste ställas mot varandra, annars kan resurserna inte prioriteras. Under lång tid har man i många kommuner måst ställa utbildningsnämndens elever mot socialnämndens äldre vårdtagare. Däremot tycks migrations- och integrationspolitiken haft en budget utan botten.

Hela den svenska asylpolitiken kan liknas vid en överloppsgärning, dvs. ett överskott av goda ageranden vilka är moraliskt förtjänstfulla utan att vara påtvingade. Två förtjänstfulla utläggningar om betänkligheter i dagens svenska politik finns att läsa i: Skillnaden mellan att vilja och vårt ansvar att välja (Ledarsidorna 2016-10-15), och En beslutsgrund av kvicksand (Det goda samhället 2016-10-11).

”Då politisk låga ’låga’ bero på oförmåga, gro plåga i denna fråga.”

Förmodligen skulle ett förverkligande av en xenofobi-lag eller något liknande med samma intentioner – där bidra den allra mesta tiden ska bli större än bidrag – gynna folkhushållet, folkhälsan och folkligheten. Detta torde i sin tur medföra mer trygghet, välfärd och harmoni i samhället. När detta inte sker får politiken en omvänd effekt.

”Politik med polemik utan pragmatik bli som hammarslag utan spik.”