Politiska rörelser

 

Under många år ända fram till 2000-talet har rikspolitikens mest ideologiska skärningslinje eller frontlinje förflyttat sig i en vänster-höger-dimension. Tolkningen av den horisontella konfliktlinjens koordinater (utifrån ekonomiska principer) kan huvudsakligen sägas vara: ju längre åt vänster desto mer planekonomi-socialism, och ju längre åt höger desto mer marknadsekonomi-kapitalism. (Figur 1)

Till följd av den nya ”identitetspolitikens” etablering har allt mer hänsyn till en annan ideologisk skärningslinje måst göras. Den kom med tiden att få allt större betydelse. På denna vertikala konfliktlinje (utifrån folkliga principer) är tolkningen: ju högre upp desto tydligare progressiv-global politik och ju längre åt motsatt håll desto tydligare konservativ-nationell politik (Figur 2 och 3)

De tre figurer/diagram som finns infogade i den här texten har hämtat inspiration från Projekt Morpheus.   L=Folkpartiet/Liberalerna, AFT=Aftonbladet, EXP=Expressen

politiska-ro%cc%88relser-figur-1

Invalet av SD i riksdagen kom att medföra en helt ny situation. Partiet ifråga kunde identifieras med motstånd till de övriga riksdagspartiernas migrations-och integrationspolitik. Deras gemensamma agitation (oavsett vänster-höger-position) mot SD kom att bli så tydlig, kraftfull och stämplande, att den fick en kontraproduktiv verkan.

SD:s sakargument i sin profilfråga bemöttes hellre med känslor än med fakta. Med ett nedsättande syfte blev även SD:s ”rötter” både sakligt och osakligt synade. Agerandet i både sak- och ”rot”-frågan kunde gemene man naturligtvis inte undgå att märka. Resultatet blev, att SD kunde ikläda sig en ”offerkofta”.

Nyssnämnda offerkofta blev inte på något sätt mindre, av att medie- och kultureliten, den s.k. Änglakören, gjorde sig allt aktivare i skriverier/kampanjer mot SD och dess politik. Ganska snart utkristalliserades en ”åsiktskorridor” i vilken politiskt korrekta (PK) attityder upphöjdes till gångbara sanningar. Alla andra åsikter ”bannlystes”.

Trots alla ansträngningar från SD:s vedersakare växte partiet i stort sett hela tiden. Alliansens överenskommelse med MP i migrations-och integrationspolitiken hjälpte inte. Därför gjorde sex av riksdagens partier en överenskommelse (DÖ, som kanske inte följde grundlagens intentioner om demokrati). Uppgörelsernas distansering från SD fick till följd att frontlinjen definitivt bytte riktning.

politiska-ro%cc%88relser-figur-2

SD:s roll såsom den enda oppositionskraften mot etablissemangets politik gynnade partiet. Samtidigt nådde migrationen en så hög nivå, att makthavarnas politik blev ohållbar, och då hade DÖ redan fått självdö. I ett försök att minska SD:s växande började andra partier nu att ändra sin migrationspolitik. Tidigare ”brännmärkta” idéer/förslag till åtgärder blev nu gångbara.

politiska-ro%cc%88relser-figur-3

Både bland politiska partier och medier kunde rörelser/förflyttningar till positioner närmare SD konstateras. Men man pläderade fortfarande för avsikten att isolera SD i ett politiskt utanförskap. Samma tendens kan förmärkas hos Sveriges Radio, där man gärna låter EXPO:s företrädare fälla avgörande omdömen i ”den politiska inkvisitionen”.

SVT:s program med alla partiledarna visar också på en opartisk undermålighet. Man kan aldrig betraktas som ojävig, om man underblåser synsättet, att en utpekad, demokratisk part har fel åsikt och fel ”rötter”. Många undrar, vilka av våra riksdagspartier (ihop med sina utländska partivänner), som kan uppvisa en fullständigt fläckfri historia. Vem torde då kunna ”kasta första stenen”?

Apropå SVT:s allt mer bisarra partiledardebatter föreligger den utmärkta krönikan ”Frågor som söker sina svar”. Nu har vi passerat mitten av den här mandatperioden, och politikens främsta bekymmer tycks vara, vem som ska regera under nästa mandatperiod. Med tanke på att konfliktlinjens förändring sedan blockpolitikens vänster-höger-fixering nästan har upphört, är det inte omöjligt att nya karteller kan komma till stånd.

roots photo

Man kan aldrig betraktas som ojävig, om man underblåser synsättet, att en utpekad, demokratisk part har fel åsikt och fel ”rötter”. Många undrar, vilka av våra riksdagspartier (ihop med sina utländska partivänner), som kan uppvisa en fullständigt fläckfri historia. FotoTim Green aka atoach

Viktigast av allt är ändå, att åstadkomma en öppen, ärlig och trovärdig politik, där löften i största möjliga mån omsätts eller kan omsättas i praktisk handling. Varje parti, som upplevs ha ett litet verklighetsglapp mellan mellan valda och väljare, kan räkna med framgång.

Att däremot maskera sin politiska mening, så att denna kan förknippas med en allomfattande nationell grundvärdering (trygghet, frihet, demokrati, jämställdhet, människovärdighet o.s.v.), kan ses som förföriskt vilseledande… men ärlighet brukar vara längst.

Ju mer det centralistiska och självgoda etablissemanget (makt-, medie- och kultureliten) i en åsiktskorrupt eller politiskt korrekt anda demoniserar oliktänkande samt upplevs minska tryggheten genom sin egennyttiga och antifolkliga politik, desto kraftigare blir demokratins undertryckta reaktion. Liknande reaktioner har i omröstningar redan förekommit i både UK och USA.

En linjär framskrivning till nästa val (2018) utifrån partiernas hittills erhållna opinionsresultat gör SD till landets största parti, S blir näst störst och M hamnar på tredje plats. Sannolikt kommer det att krävas både nytänkande och omvärderingar i den svenska politiken.

I de tre figurerna ovan kan man följa bl.a. riksdagspartiernas rörelsemönster på den politiska kartan. Ju större rörelse desto mer förändringsbenägenhet eller desto mindre långsiktighet.

För att rädda demokratin från partipolitikens fiffel behövs en författningsdomstol!