Oädla försmädligheter

Med oädla försmädligheter avses här i texten: makthavares avsteg från ärlighet, riktighet, (val-)löften och/eller bindande avtal.

Med oädla försmädligheter avses här i texten: makthavares avsteg från ärlighet, riktighet, (val-)löften och/eller bindande avtal. Orsaken till den här typen av oetiska handlingar kan med stor sannolikhet definieras utifrån den ekonomiska termen förlust-aversion (hellre förebygga förluster än möjliggöra vinster).

Inom politiken skulle ett motsvarande handlingsmönster bli: hellre nonchalera lösa problem än riskera ens famösa tantiem. Ett okänt antal politiker kan därför ses som partilojala ”nickedockor”. Agerandet blir en sorts Sisyfos-politik dvs. olika förhållningssätt eller åtgärder vilka inte leder någonstans. Det skapar en anda med brist på uttalad sund skepsis.

Den vanligaste formen av oädla försmädligheter (dold ansvarsflykt) är enligt mitt synsätt en ändrad och vilseledande vokabulär. Välfärdssjukdomar som är samhällets ansvar förändrades till livsstilssjukdomar, som är den enskildes ansvar. Anvisningslagen, eller tvånget för kommunerna att ta emot migranter med uppehållstillstånd, är ett annat exempel på hur ansvaret har överförts till en annan och oftare resurssvagare part.

Arbetslinjen eller den svenska modellen (du ska försörja dig själv och inte ligga andra till last) ingår i den politiska retoriken. Företrädarna för nämnda ordval bedriver dock en motsatt praktisk politik beträffande volymen nyanlända, av vilka många under lång tid kommer att ligga samhället till last. Här tycks otvetydigt föreligga ett avsteg från ärlighet.

Red-light-district och No go-zon är internationella varningsord för områden med en markant social belastning. Polisen använde No go-zon på sådana svenska ställen, där man inte hade full koll. Nu ska det istället heta Särskilt utsatt område, och då har ju politiken kunnat markera ”tycka-synd-om-syndromet”, vilket kan tolkas som en teoretisk ansvarsbefrielse för områdets kriminella (som är särskilt utsatta och som man ju ska tycka synd om).

”Språkrörig vokabulär rör oärlig karaktär.”

Särskilt tydligt används ett politiskt ordval (avsteg från riktighet?) om lagliga demonstranter på högerkanten. De blir extremister, rasister, nazister o.d. medan olagliga motdemonstranter får heta aktivister, anti-rasister, globalister osv. i stället för ligister, anti-demokrater, kommunister m.m. Med ”åsikts-korridorens politiskt korrekta” ordval framstår medierapporteringen i ett oärligt PK-skimmer (PK = politiskt korrekt).

”PK-ismen må orden skräda och mer än andra andra okväda.”

En annan märklig maktutövning, vilken kan tolkas som en oädel försmädlighet, är de kulturbidrag vilka ska motverka islamofobi. Idén är det inget fel på, men man kan ifrågasätta de islamiska föreningar som årligen erhåller 100 000-tals kr. Dessa föreningar står inte upp för den svenska värdegrunden, utan de bedriver västofobi, vilket i sin tur försvårar samhällsanpassningen.

På den internationella arenan må Förenta Nationerna (FN) vara en förlegad och korrupt organisation, vars dysfunktionella beslutsförmåga präglas av världspolitikens minsta gemensamma samförstånd… men det finns inget annat forum än FN. Därför får vi acceptera FN med dess förtjänster och brister.

Det ”neutrala”/alliansfria Sveriges roll i världspolitiken har haft olika skepnader.  Våra ekonomiska bidrag till FN har genomgående varit mycket generösa. Detta har medfört rätten för Sverige att besätta en del inflytelserika poster i världsorganisationens olika organ.

En annan sida av den svenska utrikespolitiken, som endast indirekt har med FN att göra, gäller stödet runt om i världen till våldsbejakande organisationer på den politiska vänsterkanten. Stridande i dessa grupperingar har här hos oss betraktats som legitima frihetskämpar mot det berörda landets oacceptabla regim. Även om dessa ”frihetskämpar” har blivit internationellt stämplade för terrorism, så har man från svensk sida inte ändrat inställning (t.ex. Hamas, PLO, Polisario osv.).

Ett dilemma för Sverige uppstod 24 september 2014, då ett enhälligt säkerhetsråd antog FN-resolutionen 2178 mot terrorism. Däri kunde även subnationella grupper involveras. Hur skulle det nu gå för Sveriges s.k. frihetskämpar?

De svenska lagstiftarna bearbetade resolutionstexten så länge, att Sverige blev sist i EU att ratificera FN-dokumentet. ”Räddningen” blev, att begreppet terrorist inte var entydigt definierat. Därför har man i den svenska lagtexten (om min tolkning av densamma är korrekt) kunnat bestämma, att den som strider i sitt hemland kan undantas från att i lagens mening vara terrorist.

Med denna juridiska finurlighet kan Sverige nästan helt friskriva sig från att ha lämnat hjälp till terrorister. Som en konsekvent följd av lagskrivningen torde svenska medborgare då också kunna bli friskrivna från varje terroriststämpling gällande våldsbrott begångna i Sverige.

Synen enligt åsyftade lagtext borde för svenskt vidkommande naturligtvis också få en historisk följdverkan. Även om benämningen ”terrorist” (såsom värsta sortens illgärningsman) inte var uppfunnen, så kan man ju nu ur en analog synvinkel fastslå, att friskyttarna/snapphanarna generellt sett var frihetskämpar. De stred ju i sitt eget hemland mot en oacceptabel regim.

Att svenska staten urskillningslöst under tortyrliknande former lät avliva dessa frihetskämpar bör mana till eftertanke. Oädla försmädligheter, som landets makthavare har varit upphov till, skall emellertid helst förtigas eller bagatelliseras som nonsens, vilket i sig blir en oädel försmädlighet.

”Om varbölder inte bekämpas varar dom.”

För att rädda demokratin från partipolitikens fiffel behövs en författningsdomstol!