Trender och tendenser bakom makten i Sverige

Aktiviteten på samhällets spelplan karakteriseras av ytterligheternas maktutövning/populism och medelmåttornas relativa tystnad.

Det här handlar om makt och maktambitioner, samt om utvecklingen och den strategi som utövas… här beskrivet med ett delvis elitistiskt ordbruk.

Historiskt sett har maktambitionerna i samhällssystemet gällt kontrollen över:

  1. Civilsamhället, som individualismen vill behärska med folkliga värderingar.
  2. Myndighetssfären, som elitismen vill behärska med offentliga värderingar.
  3. Näringslivet, som ekonomismen vill behärska med marknadsmässiga värderingar.

Den första stora kraftmätningen i modern tid skedde parallellt med industrialismen och slutade i vårt land oavgjort mellan myndighetssfären och näringslivet. I den nu pågående kampen mellan myndighetssfären/politiken och civilsamhället/folket känner folket allt mindre påverkansmöjlighet på samhällsutvecklingen. Framförallt gäller detta välfärdens budgetmässiga prioriteringar.

Samtidigt som vård, skola, omsorg, polis, försvar osv. försämras, blir folket fattigare. Fattigdom definieras som en inkomst under 60 % av medianinkomsten i ett land. År 2005 fanns 10 % fattiga i Sverige (19 % i EU). 2015 fanns det 18 % fattiga i Sverige (14 % i EU). Alltså, fattigdomen ökar i vårt land, medan den sjunker i EU. I Sverige dör nu 40 äldre varje dag av undernäring! (enl. professor Yngve Gustavsson)

”Som svensk nöd verkar fattigdom i överflöd.”

Hur har det kunnat bli så här? Främsta orsaken torde vara, att i den pågående kampen har politiken nästan lyckats kväva folkopinionen. För vanligt folk gäller ett uniformt flockbeteende i den normerade åsiktsfållan. Samtidigt har politiken polariserats allt mer och fått en starkare knytning till ytterkanterna, medan det ”sovande” folkflertalet (på den politiska mittplanen) har hållit sig tysta.

Lite drastiskt kan man säga, att vår politiska arenas ytterligheter utgörs å ena sidan av den patetiska trons idealism å den andra av det cyniska förnuftets pragmatism. Däremellan råder medelmåttornas marknad. Utan ekonomiska hänsyn kan spelplanens mittfält definieras som det politiskt avgörande området, men då krävs att väcka medelmåttornas nyfikenhet med fokus på folkliga värderingar.

Bland samhällets ytterligheter och medelmåttor på ovannämnda spelplan lär det finnas:

  • 6 % engagerade (politiskt aktiva, som vill förverkliga sin samhällsdröm)
  • 26 % passiva (politiskt inaktiva, ointresserade, obundna)
  • 47 % avvaktande (politiskt intresserade men bara aktiva i enskilda diskussioner/kampanjer)
  • 21 % desillusionerade (politiskt besvikna som inte bryr sig)

Aktiviteten på spelplanen karakteriseras av ytterligheternas maktutövning/populism och medelmåttornas relativa tystnad. Från idealisterna kan man ana den socialistiska avundens jämlikhet, som också präglar deras känslomässiga men faktafattiga argument. Från pragmatikerna kan man märka den kapitalistiska egoismens solidaritet, vars motiveringar bygger på deras egna fakta.

Motsättningarnas motiv inom politikerväldet (de sex procenten) liksom inom mediebranschen har dominerats av ”känsloflöde” respektive ”faktafasad”. Med hjälp av ”empatisnyft” har det importerade utanförskapets proletariat fått växa ohämmat, emedan också skickligt kamouflerad propaganda ändå bara är propaganda. Denna mörkar kompetensbristen, arbetslösheten, kriminaliteten, kulturföraktet, sjukdomsbilden, kvinnoförtrycket, fundamentalismen, bostadsbristen, folkhushållets kostnader etc.

”Politikens försämrade löfteshygien betygas gro igen.”

När politiken liknar välgörenhet under en propagandistisk täckmantel av godhet, blir den blödig. Den banala godheten är förment goda handlingar, som ger dåliga konsekvenser. Det är just dessa som avgör respektive handlings moraliska värde… definitivt inte handlingens intention. Här har vår generella feltolkning resulterat i en svensk självkänsla av moralisk överhöghet (världens samvete).

På grund härav har politiken fått allt svårare att se och erkänna sina brister. I den överlägsna självgodhetens namn har det därför i en kompromisslös och pennalistisk anda gällt att motarbeta all opposition och all folkopinion… istället för att prestigelöst försöka bota den internationellt belastande självblindheten. Sverige ska inte behöva förekomma som ett varnande exempel.

Även om ytterligheterna oftast tycker olika, så har de med tiden anammat välfärdsstatens imponerande subventionsmaskineri. Angrepp på denna gemensamma konstruktion, med tal om ”raserad välfärd”, bestraffar de ”multifromma” schablonmässigt med bl.a. populiststämpling, utom då det gäller försämringar för pensionärerna.

När en etablerad – politisk och/eller religiös – ideologi, som kännetecknas av sin dogmatiska egoism (ofta ihop med en patriarkal hierarki), får utvecklas… ökar dess fundamentalism. Denna radikalisering genomsyras allt mer av den despotiska absurditetens rigida tvångsvurm. Fundamentalismens tydliga igenkänningstecken är framförallt tre.

  1. De evidenta ståndpunkterna/lärosatserna gäller före den föränderliga verkligheten, vilken kan betraktas som irrelevant.
  2. De evidenta ståndpunkterna/lärosatserna tål inget ifrågasättande. Den faktaresistenta hållningen medför att kritik bemöts… med floskler, med insinuerande om onda avsikter eller med våld.
  3. De evidenta ståndpunkterna/lärosatserna medger att oppositionella kan stämplas som underlägsna och/eller illasinnade personer, som måste få sin auktoritet undergrävd.

Dessa uppenbara igenkänningstecken/migrationseffekter tycks inte bara politikens ”multifromma” ha missat utan även ”den tredje statsmaktens” dito med sin täckmantel av godhetssträvan. Den brist på opartisk granskning som råder, har i politisk korrekthet utvecklat villkoret om demokratisk värdegrund till en form av ”incest-liknande” samförstånd om de rätta åsikterna.

Den påverkan på demokratin och rättskipningen, som kan avslöjas utifrån de multifrommas högmodiga hegemoni,  verkar skrämmande. Här följer två fall som ett exempel på separatistisk rättstillämpning.

En kristen, svenskfödd barnmorska måste mot sin religiösa övertygelse utföra aborter…

… men en muslimsk, utlandsfödd slaktare slipper enligt sin religiösa övertygelse slakta grisar.

”Den banala godheten får inte bli ett alibi för den legala rättvisan.”

För att rädda demokratin från partipolitikens fiffel behövs en författningsdomstol!