”Vi ska ha EU:s mest restriktiva flyktingpolitik” hette det från regeringen i slutet av 2015. 2016 beviljades 28 939 uppehållstillstånd. Detta motsvarar ett nytt Visby med bostäder, skolor, infrastruktur, polis, vårdinrättningar, socialkontor, arbetsförmedling (för 100 % arbetslösa).

Varför ser invandringen ut som den gör? Denna något naiva fundering har till och från återkommit under flera år. Jag har inget emot invandring som företeelse, så min undran gäller främst invandringens officiella framtoning, alltifrån befarade spetsfundigheter till misstänkta demokratisvek.

Några enkla svar finns naturligtvis inte. Därför väljer jag att jämföra återkommande åsikter/uttalanden med relevanta fakta. Det blir något av en förtroendemätning.

”Vi har en reglerad invandring.” Så har det alltid hetat. Men hur fungerade regleringen före december 2015, då nästan ingen stoppades vid gränsen? Svaret fick jag via TV av en politiker som förklarade, att Migrationsverket gör en sovring av de asylsökande. Det betyder att någon reglerad invandring hade vi egentligen inte, utan mera en ”reglerad avhysning”.

”Vi måste upprätthålla asylrätten.” 1984-2014 har 1 867 953 personer beviljats uppehållstillstånd i Sverige, varav 2,9 % uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention (Ledarsidorna 2015-40-26). Därför blir det ett vilseledande faktafel, när asylanter i generella ordalag ständigt benämns ”flyktingar”. Skälet kan vara att endast (definitionsmässiga) flyktingar har asylrätt.

”Vi måste ta emot flyktingar (läs: asylanter), som har flytt från krig och elände.” Nästan alla asylanter, som anlänt/anländer till Sverige har kommit/kommer via Tyskland eller Danmark. Veterligen behöver ingen fly därifrån.

”Vi har en åldrande befolkning, som ska försörjas, varför invandring behövs.” I det här fallet måste vi skilja på asylinvandring och arbetskraftsinvandring. Den senare är lönsam för landet. För skattebetalarna medför däremot den betydligt mer omfattande asylinvandringen en stor nettokostnad (omkring 400 miljoner kr/dag 2014).

För att asylinvandringens statsfinansiella ekonomi ska gå ihop behövs en skattegenererande sysselsättningsgrad inom gruppen på 73 %, vilket är cirka 20 procentenheter för lite.

Nu kostar den genomsnittlige asylinvandraren flera miljoner före pensioneringen och därefter i medel 800 000 kr netto, vilket belastar pensionsfonderna. För att påståendet ovan ska bli sant måste asylinvandringen upphöra, eftersom den är kontraproduktiv p g a för hög arbetslöshet inom gruppen.

”Vi får inte skapa ett vi och dom.” Välfärdssamhällets uppkomna brister inom bostadsmarknaden, barnomsorgen, skolan, arbetsmarknaden, sjukvården, åldringsvården, förvaltningen, försvaret, polisen etc. beror oftast på bristande resurser, som i många fall kan härledas till prioriteringar i regeringens budget.

Folk begriper naturligtvis, att välfärdens försämringar (= regeringens finansiella prioriteringar) orsakas av nettokostnaderna för asylinvandringen. Sverige har tagit emot en större volym asylinvandrare än samhället har kunnat ta bra hand om. I den hittills förda politiken blir svensken omhändertagare medan asylanten redan från början blir omhändertagen… ”vi och dom”.

”Flyktingarna (läs: asylanterna) är välutbildade.” Tino Sanandaji har med officiell statistik visat att påståendet generellt sett inte stämmer. Tvärtom sjunker utbildningsnivån i Sverige, då medelasylanten har ett lägre antal skolår än medelsvensken. Den stora majoriteten asylinvandrare har en så undermålig utbildning för den svenska arbetsmarknaden, att anställningsbarhet inte föreligger… med arbetslöshet som följd.

Tillströmningen av asylanter har också medfört, att tätheten för t.ex. läkare, lärare, socialsekreterare m. fl. har sjunkit i landet.

”Det här handlar om människor… inte om siffror.” Så löd svaret som ett språkrör gav en väljare, vilken undrade om kostnaderna för asylpolitiken. All politik handlar i något avseende om människor, och varje väljare har självfallet en demokratisk rättighet att erhålla berättigad information. Känslan finns att de årligen invandringsrelaterade nettokostnaderna i största möjliga omfattning bagatelliseras eller tystas ned.

”Vi måste skapa ordning och reda i politiken, så att människors trygghet inte rubbas.” Detta kan tolkas som ett erkännande, att det inte råder ordning i politiken. Ett sätt att förminska problembilden har blivit att i förvillande syfte ändra vokabulären. Många problem som välfärden dras med har döpts om till ”utmaningar”.

Denna språkliga kosmetika har naturligtvis inte minskat otryggheten, vilket inte minst flickor och kvinnor kan vittna om. Otryggheten minskar inte heller för att ”våldtäkt” i ett otal fall benämns ”sexuellt utnyttjande”.  För att öka tryggheten behövs en hel serie med funktionella åtgärder, som kompletterar varandra, men vår feministiska regering verkar tämligen handfallen.

Tryggheten är flerfasetterad. Den personliga tryggheten minskar i samma takt som kriminaliteten ökar. Det finns också en oro för landet i stort. Vi vill ju inte bli EU:s socialträsk. ”Hur ska samhället komma tillrätta med alla dessa utmaningar?” undrade en otrygg medborgare, och den tillfrågade ministern svarade: ”Det ordnar sig, därför vi har en regering, som tror på den egna politikens möjligheter.”

Återigen språklig kosmetika och nu av floskelkaraktär, då åtgärder saknas… inte ens en pragmatisk viljeinriktning kunde skönjas

”Vi ska ha EU:s mest restriktiva flyktingpolitik” hette det från regeringen i slutet av 2015. Bedrägeriet avslöjades då Migrationsverket redovisade antalet asylärenden med beviljat uppehållstillstånd för 2016, nämligen 28 939 st. Detta motsvarar ett nytt Visby eller tolv nya Delsbo med bostäder, skolor, infrastruktur, polis, vårdinrättningar, socialkontor, arbetsförmedling (för 100 % arbetslösa) osv.

Till följd av min lilla ovetenskapliga förtroendemätning kan jag konstatera, att landets härskare tycks eftersträva ett ideal med en ”åsiktsagenda” utåt och en annan ”åtgärdsagenda” inåt.

”Politiskt förtroende fås från positivt beroende.”