Gnola om skola

school photoDen senaste PISA-undersökningen (2016-12-06) tolkades initialt som en ordentlig framgång för den svenska skolan, och en sådan behövs! De uppåtgående kurvorna presenterades med glädje som ett trendbrott. Frågan som många ändå ställde sig var, om uppgången ska visa sig vara tillfällig. Det svaret kommer vi att få först om tre år.

I de massiva glädjeyttringarna hördes i alla fall tre allvarliga påpekanden. 1) PISA har bytt provmetod från manuell till digital resultatinlämning. Detta lär ha gynnat svenska elever, vilka påstås ha större datorvana än de flesta andra. 2) Medelvärdena för hela PISA har sjunkit, varför en jämförelse med dessa kan få den svenska uppgången att framstå som bättre än den i själva verket var.

Det allvarligaste ifrågasättandet torde dock gälla en ny rättningsmetod. 3) Vid bedömningen av obesvarade uppgifter betraktades dessa tidigare som helt fel, medan de fr.o.m. 2015 inte ska påverka skattningen av elevens prestation på provet. Logiskt sett bör det betyda, att obesvarade uppgifter inte längre ska betraktas som okunskap. Här behövs en tydlig redovisning av utfallet.

På en punkt blev Sverige sämst i klassen. Det gäller likvärdighet… dvs. skillnaden i prestationer mellan ”dåliga” och ”bra” skolor. Med andra ord blir detta också (generellt sett) skillnaden mellan skolor med många respektive få invandrarelever. Detta bekräftas också av, att i Sverige är gapet större än i andra länder mellan elever med utländsk bakgrund och med inhemsk bakgrund.

En trolig förklaring till detta kan finnas i migrationskaraktären. Dess förändring  från år 2010 jämfört med år 2015 visar (www.weforum.org), att EU:s migration utom för Sverige har genererats utifrån:

  • Närområde (dvs. inom EU)
  • Kolonial koppling
  • Samma språkområde

Migrationen till Sverige har istället präglats av asylsökande från utomeuropeiska länder. Dessutom skiljer sig Sverige avsevärt från andra EU-länder beträffande per-capita-volymen. Sammantaget har detta skapat segregation med gettoliknande enklaver (utsatta områden/särskilt utsatta områden).

Om samhället och skolan är varandras spegelbilder, vilket många påstår, så måste åtskilliga skolor i utsatta områden få en negativ påverkan av utanförskapet. Detta drabbar i första hand skolresultaten för elever med utländsk bakgrund. Elever med endast några få skolår i Sverige samt med föräldrar utan studievana får i statistiken också en hämmande inverkan på prestationerna.

För att inse vilka förbättringspotential den svenska skolan har, måste man känna till de (i huvudsak tre) ansvarsområden som påverkar utfallet av skolans löpande arbete.

För det första politiken (på både central och lokal nivå) med ansvar för utbildning och resurstilldelning. Exempel på ”styrmedel” är kursmål/kursplaner, nationella prov, betyg och lokaler.

För det andra personalen (och då inte minst läraren) med ansvar för undervisning och resurshantering. Exempel på ”styrmedel” är metodik, läromedel, elevvård och arbetsmiljö.

För det tredje eleven (och i viss mån målsman) med ansvar för sitt lärande och därmed även sitt resursutnyttjande. Exempel på ”styrmedel” är egenansvar, arbetsmoral, kamratskap och läxläsning.

I det här sammanhanget glömmer man ofta bort elevens ansvar. Vad som gäller, måste varje part få klart för sig.

Politiken bestämmer vad som ska studeras, personalen avgör var/när/hur och eleven påverkar sin situation. Så kan ansvarsfördelningen kortfattat beskrivas.

Den svenska skolpliktens lagstadgade fundament utgörs av kostnadsfrihet, tillgänglighet och likvärdighet (= av lika värde för eleven överallt i landet).

I PISA-mätningen blev Sverige faktiskt allra sämst, när det gäller skolsystemets likvärdighet… och då finns det dessutom en likvärdighetsfråga (utanför PISA), vilken är så strukturellt diskriminerande och så enormt skambelagd, att trots skollagens tydlighet har ingen ansvarig politiker hittills vågat motstå beröringsskräcken och kunnat ge ett rakt besked.

Skollagen (1 kap. 9 §) stadgar om utbildningens likvärdighet i hela landet. ”Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.”

Den ännu tabubelagda men gällande frågan: Är den nuvarande tolkningen/efterlevnaden av skollagen (1 kap. 9 §) lagligt korrekt, då dess praktiska utfall till allra största delen (ca 70 %) förhindrar att Skånes respektive Hallands, Blekinges, Bohusläns, Gotlands, Jämtlands och Härjedalens elever får en kursplanemässig utbildning i sin egen särpräglade historia?

Det är kanske inte så underligt, att den här frågan är så viktig att lämnas obesvarad, eftersom ett ärligt svar onekligen skulle komma att å det grövsta skambelasta Sverige (för dess nu väl dolda brott mot folkrätten).

”Folklig väckelse ger makten förskräckelse.”

Att de berörda eleverna berövas sitt eget historiska kulturarv till omkring 70 % torde vara den svenska skolans största, pedagogiska skandal genom tiderna. Generellt sett sker detta totalt oanat för eleverna men desto mer medvetet från politikernas sida. Alla svenska elevers ”lika värde” åsidosätts liksom deras ”likhet inför (skol)lagen”.

”Där renlärigheten brinna lär redligheten försvinna.”

För att rädda demokratin från partipolitikens fiffel behövs en författningsdomstol!