Civilisationernas kamp

Nästan hela tiden sker positionsförskjutningar till de hitkomna muslimernas fördel. Muslimer kräver nämligen en icke reciprok respekt. Vid besök i Iran måste feminismen överges och svenska kvinnor bära huvudduk. När Irans president besökte ett EU-land fick statyer med för mycket ”hud” täckas över, för att vederbörande inte skulle kränkas.

Enligt den internationellt kände forskaren Samuel P Huntington finns det nio världscivilisationer. Mötet här hos oss mellan två av dessa kommer jag enligt hans hypotes att beskriva i den här bloggen. Hans empiriska redovisning, vilken våra makthavare med optimalt politisk korrekthet har bagatelliserat eller förbisett, kan beträffande nämnda möte därför utvecklas till en olustig historia.

Civilisation, med definitionen ”levnadsordning i det mänskliga samhället”, blir ofta liknad vid en nationell gruppidentitet. Vår egen världscivilisation kan man klassificera som den demokratiska västvärldens moderna sekularism. På grund av invandring har denna ordning sedan 1990-talet  utmanats av den muslimska idévärldens medeltida dogmatism. Det innebär, att två konkurrerande värdesystem allt mer konfronteras i vårt land.

Orsaken till detta är bl.a. att västvärldens intresse för multikulturell samexistens har kommit att sammanfalla med islamområdets allt expansivare emigration samt dess flyktingsituation.

Först och främst måste det förtydligas, att islam inte enbart ska betraktas som en religion utan som en civilisation. Hos oss kan det därför uttryckas avoghet/anstöt, när islamiska men ”osvenska” krav framförs med hänvisning till vår religionsfrihet. Ännu mer fel ter sig saken, då islams bekännare inte accepterar någon likvärdig religionsfrihet. Denna frihet måste därför snarast möjligt här hos oss definieras som personlig och samtidigt underordnas det demokratiska och sekulära samhällets krav.

Den demokratiska västvärldens moderna sekularism, som utstrålar och eftersträvar fredlig samexistens, har med ekonomiskt inflytande gjort sig partiellt gällande i de flesta andra civilisationer… snabbmat, kläder, populärkultur, resursutnyttjande, miljöpåverkan, välfärdssjukdomar etc. Dessa ”koloniala fasoner” har naturligtvis skapat både möjligheter och bitterhet på många håll, särskilt om en korrupt regim har gynnats.

Den muslimska idévärldens medeltida dogmatism, som präglas av koranens regler, strävar efter islamisk hegemoni med världskalifatet som slutmål. Islam (= underkastelse) tillåter varken västerländsk demokrati eller jämlikhet. Dess bekännare måste därför arbeta långsiktigt, så länge respektive lands muslimer är i minoritet. Även forskaren Peter Hammond har kunnat visa på en islamisk strategi/beteendekultur av generell karaktär med utgångspunkt från muslimernas andel av befolkningen.

Sammanvägning av empiriska uppgifter från olika håll i världen samt en hypotesindikerad tidsaspekt för Sverige utifrån nuvarande förutsättningar.

Tidsaspekt för SverigeMuslimsk andelIakttagna karakteristikaNuvarande situation
år 2000< 2 %ödmjukt fredsälskandeFinland, USA
år 2010< 5 %infiltration, separatismDanmark, Norge
år 2020< 10 %orimligt inflytande, gängvåldSverige
år 2030< 25 %anarki, sharia, hederskulturEtiopien
år 2050< 50 %miliskrigföring, massakrerNigeria

Invånarantalet i Sverige är nu 10 miljoner. Av dessa har 7,7 miljoner två föräldrar med svensk härstamning. Om denna siffra, som förväntas vara stabil framöver, också förblir så, kommer etniska svenskar att bli en minoritet i Sverige före år 2050.

Överensstämmer hypotesen om den muslimska minoritetens ”samhällsanpassning” med forskningen, så kan framtidsbilden för Sveriges del skönjas. Detta gäller också för den muslimska diasporan i våra utanförskapsområden, där utvecklingen ligger före landet i stort.

Vad måste göras för att få grepp om skeendet?

Det första, som makthavarna måste göra, är att underställa all religion det sekulära samhällets demokrati.

Därefter gäller det att ta ett nytt riksdagsbeslut beträffande invandringspolitiken. Prop. 1975:26 ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla den ursprungliga identiteten.”

Denna skrivning är direkt tillämplig för bildandet av parallellsamhällen, som ingen politiker säger sig vilja ha.

Det tredje, som makthavarna måste göra, är att låta integrationskapaciteten styra invandringsvolymen, dvs. vi ska inte ta emot fler migranter än vi kan ta bra hand om.

Det pågår som sagt en lågintensiv och tämligen nedtystad kraftmätning längs en kulturell-religiös konfliktlinje. Nästan hela tiden sker positionsförskjutningar till de hitkomna muslimernas fördel. Muslimer kräver nämligen en icke reciprok respekt. Vid besök i Iran måste feminismen överges och svenska kvinnor bära huvudduk. När Irans president besökte ett EU-land fick statyer med för mycket ”hud” täckas över, för att vederbörande inte skulle kränkas.

Hos oss har ett liknande beteende anammats… badtider, klädkoder, halal, sharia osv. vilket också ligger i linje med muslimernas ökade befolkningsandel. Den politiskt korrekte svensken liksom makthavarna har med ett engagerat känsloflöde medverkat till den allt mer labila situationen. Den, som faktamässigt vågat invända, har ju förutom känslor bemötts med åtminstone antydningar om att vara islamofob, högerextremist, rasist, nazist osv. Detta har hämmat yttrandefriheten.

Så länge våra makthavare varken anpassar regler och volymer till samhällets bästa, eller skiljer mellan islam som religion och som civilisation kommer den nuvarande trenden att fortsätta. Därtill kommer väljare med sympatier för kritiska åsikter att öka oförblommerat.

Allt fler forskare, däribland Paul Collier och Tino Sanandaji, hävdar att trygghet och välfärd inte kan kombineras med en stor asylinvandring från dysfunktionella/odemokratiska stater, som dessutom har en för oss motstridig kultur. De ekonomiska och kulturella utmaningar (läs: problem) som Sverige nu står inför, kommer troligtvis att påverka det svenska samhället i många år framåt.

Kan man vara både svensk (= svensk i sinnet) och muslim? frågar sig Mohamed Omar. Svar: NEJ!