Falsk demokrati

aktivism-extremism

Den värdegrundsbaserade politikens åtstramade normalitet ligger sedan länge till vänster på den demokratiska spelplanen, eftersom åsiktsbegränsning överensstämmer väl med vänsterns socialistiska ideologi. Detta förklarar, varför det vid utomparlamentariska händelser finns extremister till höger och aktivister till vänster i många politiskt korrekta uttalanden från värdegrundens försvarare.

Vi har nu i början av 2017 kunnat bevittna ett hårdare politiskt klimat i bl.a. USA, EU och Sverige. Bakgrunden till denna utveckling tycks ha ganska gemensamma orsaker. Dessa kan man på goda grunder benämna ”falsk demokrati”. I viss överensstämmelse med min kompetens begränsas ämnet till svenska förhållanden.

I Sverige har vi sedan flera decennier tillämpat en av makthavarna etablerad värdegrundsdemokrati, vilken också har fått en medial dominans. Värdegrundsdemokratin fungerar emellertid smygvägen ”disciplinerande”. Förklaringen är det oanade omdömet, att endast när alla delar den demokratiska värdegrunden kan vi uppnå demokrati… därför kan debatten och åsiktsbildningen inte vara fri (statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson). Detta medför ”åsiktstvång”.

”Demokratiunderskott är ett mått på moralbojkott.”

Värdegrundsdemokratin har därför skapat den s.k. åsiktskorridoren, utanför vilken icke godkända åsikter är tabu. Personer och grupperingar, vilka likväl har hävdat andra ståndpunkter än de påbjudna, har fått sin auktoritet undergrävd i värdegrundsdemokratisk anda. Denna disciplinering, för att få  in alla i den ofria fållan, har medfört, att många personer har valt att inte yttra sig. Något av en politisk toppnotering i ambitionen att tysta kritiker blev Decemberöverenskommelsen 2015.

”Värdegrunden är en konspiratorisk metod för begränsande av demokratins grundläggande fri- och rättigheter.”

Den värdegrundsbaserade politikens åtstramade normalitet ligger sedan länge till vänster på den demokratiska spelplanen, eftersom åsiktsbegränsning överensstämmer väl med vänsterns socialistiska ideologi. Detta förklarar, varför det vid utomparlamentariska händelser finns extremister till höger och aktivister till vänster i många politiskt korrekta uttalanden från värdegrundens försvarare.

”Den, som i demokratisk anda inte likabehandlar alla, är offer för värdegrundens politiska påtryckningar.”

Disciplineringen utifrån värdegrunden har medfört, att s.k. traditionella massmedia har valt att agera innanför åsiktskorridorens väggar. Självcensuren har ofta resulterat i halvsanningar eller reporterns känslomässiga vinklingar. Den minskade pålitligheten har naturligtvis inte undgått avnämarna. Deras alternativa informationskällor på Internet har av värdegrundsmedia anklagats för att leverera ”falska nyheter” (som ofta kan ha motsvarats av en ”vinklad sanning” åt motsatt håll).

Ett av värdegrundens mantra är: ”Alla människors lika värde”. Det är en förljugen ståndpunkt, eftersom den är osann… men den beriktigas genom relativisternas faktafobi. Varje människa är ju genuint unik och besitter därför i olika sammanhang ett värde av varierad betydelse, vilket ständigt bedöms enligt devisen: ”Ju mindre utbytbarhet desto större värde”. För de allra flesta representerar nära och kära därför ett större värde än fullkomligt okända personer.

”Alla människors lika värdighet” (som det heter i alla andra länder med FN-acceptans!) är däremot en helt sann ståndpunkt, som bygger på värdigheten att vara människa. Den följdriktiga konsekvensen av detta medför en likabehandling av alla personer oavsett deras yttringar eller åsikter. Detta strider dock mot värdegrundsdemokratins disciplinering.

I värdighetsdemokrati finns ingen åsiktskorridor och inget politiskt nedsättande bemötande. Inom lagens råmärken ska alla demokratins fri- och rättigheter få komma till tals. ”Du måste alltid ha rätt till en åsikt, men du måste inte alltid ha rätt åsikt.”  Politikens fundament handlar om ett fritt åsiktsutbyte. Då detta inskränks blir demokratin fattigare och maktmissbruket rikare.

Värdigheten för massmedia, att utan värderingar rapportera ”sanna nyheter” utifrån korrekta fakta, är  naturligtvis en grundläggande faktor. Utan dess kompetens får vi en stympad demokrati. Även obekväma sanningar måste belysas. Annars föreligger ju större möjligheter för makthavande kannstöpare att blott och bart bli det ”omyndiga” folkets beslutsfattare.

Demokratins klassiska konstruktion innehåller tre ”byggstenar”, som vid sin tillkomst ska vara beroende av varandra, men som sedan måste kunna få agera konstitutionellt självständigt:

  1. Den lagstiftande makten, dvs. riksdagen eller motsvarande
  2. Den styrande makten, dvs. regeringen eller motsvarande
  3. Den dömande makten, här: författningsdomstol eller motsvarande (dock inte något av riksdagens utskott som hos oss: konstitutionsutskottet)

Demokratin i Sverige är undermålig, eftersom den tredje byggstenen saknas. Delikatessjäv och olika beroendekrav präglar ju på många sätt det osjälvständiga konstitutionsutskottet, där partivänner och partimotståndare amatörmässigt ska ”döma” varandra.

”På vederhäftighetens rakaste stig kan ingen slingra sig i intrig.”

En annan blotta i demokratin utgör den s.k. utnämningsmakten. Därvidlag kan regeringen till höga befattningar i samhället bortse från kompetens och hellre utse/tillsätta någon med rätt partifärg. För att säkra myndigheters oberoende får cheferna eller de högsta ledamöterna absolut inte stå i någon tacksamhetsskuld till den instans de är satta att kontrollera.

Sannolikt är det på grund av bristerna i författningen som demokratin länge har lidit av en malign värdegrundsmani. Det försämrade politiska klimatet i Sverige och annorstädes beror säkert till viss del på en allt tydligare konfrontation mellan värdegrundsdemokrati och värdighetsdemokrati.

För att rädda demokratin från partipolitikens fiffel behövs en författningsdomstol!