När politiker från Skåne, Själland och Köpenhamn hade beslutat att bilda en gemensam samarbetsregion, som sen fick namnet Greater Copenhagen, kom inte oväntat negativa synpunkter från svenskt håll. Eftersom Greater Copenhagen äger en större potential än Stockholm, The Capital of Scandinavia, kan man tycka sig märka ett förtäckt självhävdelsebehov. Foto: Nick-D, Wikimedia Commons

På morgonen den 10 april 2017 fanns det säkert åtskilliga radiolyssnare i P1 som höjde lite extra på ögonbrynen. Då fick vi nämligen höra nyheten, att Region Skåne inte stöttade det svenska förslaget, att EU efter Brexit borde placera sin Läkemedelsenhet (EMA) i Stockholm. Från skånsk sida framhölls, att en lokalisering till Köpenhamn vore gynnsammare för Skånes del.

Plötsligt hade den centralistiska Stockholmsmagnetismen sålunda fått ett högst oväntat mothugg. Den skånska skepsisen mot beslut, vilka hade gått i motsatt riktning och i långliga tider drabbat Skåne negativt, skulle självklart kunna ha varit en ingrediens i det politiska spelet. Nu hade emellertid Region Skånes ställningstagande inte något med ”ge igen” att göra, utan det var helt enkelt grundat på bedömningen, utifrån vad som skulle bli bäst för Skåne.

Ifall vi nu ändå leker med tanken och menar, att en viss hämndgirighet faktiskt påverkade de skånska beslutsfattarna… vad skulle då motiven för en sådan inställning kunna vara? Jag kan se åtminstone sex anledningar, som utöver själva sakfrågan skulle kunna motivera en skånsk avoghet gentemot politiken från centralmakten i Stockholm.

1. I slutet av 2015 infördes panikartat ”dubbla personkontroller” för resande mellan Själland och Skåne. Initialt var åtgärden nödvändig, men därefter har den flera gånger förlängts med hänvisning till rikets säkerhet. Då detta knappast stämmer, måste det finnas skäl som mörkas. Ett sådant skulle kunna vara att med vilseledande argument störa det allt mer framgångsrika Öresundssamarbetet. Kanske kan Stockholmsmagnetismens förespråkare ha känt en alltför allvarlig konkurrens från Öresundsområdet.

Där fastslås nu att både investeringstakten och pendlingen har gått ned, vilket betyder att regionen förlorar pengar.

2. Varje år fördelar staten regionalbidrag. Tanken är, att detta ska jämna ut strukturella skillnader i landet. År 2000 var det genomsnittliga bidraget i riket 121 kr/invånare. Samma år fick Skåne 9 (nio!) kr/invånare. Denna låga tilldelning var ingen engångsåtgärd. En sådan politik påverkar försörjningskvoten, som svarar på frågan: Hur många personers arbete behövs för att försörja varje individ som inte arbetar? (Alltså främst: unga + gamla + arbetslösa/sjuka)

Ju lägre försörjningskvoten (= K) är desto bättre. År 2010 blev Stockholms län allra bäst, K = 1,02.

Riksgenomsnittet hamnade på ett värde K = 1,14. På sista plats med allra sämst värde, K = 1,28, hamnade Skåne. Detta förklaras av faktumet, att Skåne har landets högsta arbetslöshet.

År 2015 hade Sverige 237 statliga verk, vilka var mycket ojämnt fördelade i landet. Av dessa låg nämligen 152 i Stockholmsområdet. I Skåne och Göteborg tillsammans fanns 7 (sju!) statliga verk.

3. En tredje ekonomiskt negativ faktor för Skåne är indelningen av Sverige i fyra el-prisområden, ihop med dess bestämmelser. Enligt dessa får Sydsverige de allra dyraste el-priserna. När den statliga politiken ledde till att kärnkraftverket i Barsebäck stängdes, utlovades Skåne m. fl. att en ”el-lednings-artär” norrifrån skulle kompensera för energiförlusten. Löftet är ännu inte förverkligat.

Relaterade ekonomiska regeringspolitik är ur skånsk synvinkel som att tappa Skåne på blod.

4. Under senare delen av 1900-talet restes krav/önskemål från flera håll i Skåne beträffande stavningen av vissa försvenskade kartnamn. Man ville återgå till en stavning som stämde med det skånska ursprunget eller talesättet. Som exempel på statens negativism gentemot ”det skånska” kan nämnas: Christianstad, Engelholm, Hven och Hallandsåsen. Den här politiken gällande landskapet Skåne borde självfallet hanteras av skåningarna själva.

5. Historia är ett obligatoriskt ämne i grundskolans årskurser 4-9. Beträffande den historiska tiden, vilken då skall studeras, skiljer sig Skånes historia från Sveriges med över 70 procent. Trots detta får elever i Skånes skolor ingen utbildning alls i Skånes historia utan bara i Sveriges. (OBS! Utbildning är politikens ansvar medan undervisning är lärarens. Det bör även påpekas, att utbildningens mål styr innehållet i både undervisningen och läromedlen.) Nu är historieutbildningen likformig inte likvärdig dvs. den är inte av lika värde för de skånska eleverna.

Detta innebär att elever i Skånes skolor inte får en likvärdig möjlighet att tillvarata det skånska kulturarvet. Statens agerande måste anses vara en medvetet olaglig diskriminering/kränkning, då regeringen vägrar att följa skollagens krav på likvärdighet, 1 kap. 9§:

”Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.”

Relaterade kulturella regeringspolitik är ur skånsk synvinkel som att tappa Skåne på blod.

6. När politiker från Skåne, Själland och Köpenhamn hade beslutat att bilda en gemensam samarbetsregion, som sen fick namnet Greater Copenhagen, kom inte oväntat negativa synpunkter från svenskt håll. Eftersom Greater Copenhagen äger en större potential än Stockholm, The Capital of Scandinavia, kan man tycka sig märka ett förtäckt självhävdelsebehov.

För att öka dragningskraften hos  The Capital of Scandinavia vill dess etablissemang ha ytterligare en start-och-landningsbana på Arlanda samt två höghastighetsjärnvägar till-och-från Stockholm. Som situationen nu är, har ju Kastrup större kapacitet än Arlanda och kan nås med vanlig järnväg av väldigt många svenskar… för många? För dessa, övriga resenärer och alla pendlare kanske resandet över Öresund då måste göras lite besvärligare.

Relaterade nationella regeringspolitik är ur skånsk synvinkel som att tappa Skåne på blod.