Hatpropaganda

Problemet, som blir allt mer uppenbart, är att den islamiska hatpropagandan skadar den s.k. integrationen i och med att ”det svenska” nedvärderas. Detta kommer förmodligen att leda till allvarliga kulturkrockar.

Om man med hatpropaganda avser en användning av vår yttrandefrihet för att uttala och sprida förakt gentemot det svenska samhället, dess bestämmelser och levnadsregler… så pågår en sådan aktivitet på flera platser i landet (enligt ett antal av Mohamed Omars krönikor i Det goda samhället). Åsyftade aktiviteter kan kallas islamisering med västofobi.

I Sverige har islamiseringen fått fortgå nästan ostört och dessutom erhållit skattefinansierade bidrag till sin verksamhet. Detta har ju legat i linje med den härskande värdedemokratins principer. Därför har hatpropagandan nu skadat det svenska samhället i en sådan omfattning, att vi faktiskt kan uppleva två parallella samhällen: dels det svenska majoritetssamhället dels ett antal islamiska utanförskapsområden.

Politikerbeteckningen ”utanförskapsområde” medger, att det i Sverige finns ett osvenskt utanförskap, vilket flertalet politiker dock har hyllat såsom ”mångkultur”. Problemet, som blir allt mer uppenbart, är att den islamiska hatpropagandan skadar den s.k. integrationen i och med att ”det svenska” nedvärderas. Detta kommer förmodligen att leda till allvarliga kulturkrockar.

Kan man vara både svensk (= svensk i sinnet) och muslim? frågar sig Mohamed Omar. Svar: NEJ!

Vilka generella ståndpunkter eftersträvar/hävdar den islamiska civilisationens företrädare? Det enkla svaret blir: ett islamiskt samhälle med dess bestämmelser och levnadsregler. Det innebär då, att islam ska betraktas som statsreligion och att sharia blir gällande lag. Människor indelas i ”rättrogna muslimer” och ”otrogna övriga” samt i bestämmande män och underlydande kvinnor.

Redan märkbara kulturkrockar har med stor tydlighet visat sig i förändringen av anmälda sexualbrott. Man måste då erinra sig att icke-muslimska personer är nedvärderade och kvinnor allra värst. Är den islamiskt-kulturella normen helt enkelt sådan, att västvärldens flickor och kvinnor kan anses vara ”lovligt byte”?

Ökningen av anmälda våldtäkter från 2007 till 2016 är 41 % och enbart från 2015 till 2016 blev det 13 %. Ökningen av anmält sexuellt ofredande (inklusive sexuella trakasserier på Internet) från 2007 till 2016 är 71 % och enbart från 2015 till 2016 blev det 21 %. Vid majoriteten tafsande utpekades utomeuropeiska ”flyktingbarn” (allt enligt BRÅ 2016).

”Enligt självrapporterad data i NTU har sexualbrott ökat kraftigt, främst bland kvinnor.” Nationella trygghetsundersökningen (NTU) visar ”att 29 procent av sexualbrotten som uppges i NTU 2016 varit så pass allvarliga att det skulle kunna vara frågan om försök till eller fullbordat sexuellt tvång eller våldtäkt, vilket skulle motsvara 140 000 händelser av den allvarlighetsgraden.” (Massutmaning, sid 164)

Sedan drygt två decennier tillbaka registreras inte etnicitet i BRÅ:s statistik. Denna skulle troligen komma att utgöra en påtagligt negativ faktor i värdegrundsdemokraternas så gott som okritiska invandringspolitik. I våra grannländer Danmark och Norge, där etnicitet inte hemlighålls, kan man i brottsstatistiken vad gäller grov kriminalitet se en kraftig överrepresentation av invandrare från islamiska länder. Varför motsvarande fakta ska anses ointressanta i Sverige, måste ansvariga makthavare förklara.

För samhällets stabilitet är dessutom det sanningsenliga svaret på tabufrågan (nedan) ihop med adekvata åtgärder av största vikt: 

I vilket västland med en märkbar muslimsk minoritet respekterar denna diaspora att avhålla sig från all sådan politisk islamisering, som faktiskt kränker västlandets sekulära demokrati samt dess mänskliga rättigheter och legitima jämställdhet?

Den islamiska hatpropagandan orsakar olika typer av hatbrott i diverse västländer, beroende på hur stor den muslimska andelen av befolkningen är. (se Närtalat: Civilisationernas kamp) Eftersom jihad (= ansträngning) inte måste vara våldsam, kan ex. hatpropaganda och finansiering av islamisk verksamhet betraktas som jihad.

Naiva svenska politiker kan således anses som jihad-sympatisörer, så snart de beslutar om bidrag till muslimska/islamiska aktiviteter. Bidragen motiveras ofta med avsikten, att de ska bidra till att motverka islamofobi. Den som framför kritiska men korrekta synpunkter beträffande utfallet av islamisk verksamhet blir som regel anklagad för just islamofobi.

Jihad, varmed vanligtvis menas ”heligt krig”, kan sålunda bedrivas på olika sätt. Målet är att sprida civilisationen islam, vari religionen islam är en integrerad del. Ska vi kunna behålla vår religionsfrihet, måste vi definiera vad som får och inte får ingå i nämnda frihet, och detta utan att bli beskyllda för islamofobi. Görs inte detta riskerar vi med tiden att bli uppslukade av islam. I så fall, förlorar vi vår västerländska demokrati, och våra lagar underordnas sharia, islamisk lag. Samhället kommer då också att präglas av hedersförtryck.

Om inte den muslimska hatpropagandan fås att upphöra, kommer islamiseringen att skörda framgångar. Man kan faktiskt undra, ifall våra makthavare genom en egen okritisk förträfflighet inte är offer för ett manipulativt landsförräderi. Genom värdegrundspolitiken har vi ju fått hit 100 000-tals individer, vilka hellre vill vara muslimer än bli ”svenska i sinnet”. Ska sådana muslimer tillåtas  förbli samhällsotrogna”?

Islamisternas jihad, som inkluderar våld och terrorism, mot ”de otrogna” (till vilka övervägande delen svenskar räknas) är en skrämmande verklighet. Eftersom det är koranen, muslimernas heliga skrift, som inspirerar ”de rättrogna” till krigisk jihad, kan man undra… borde inte ”alla otrogna” då betrakta koranen såsom en krigsförklaring?

”Värdegrundsdemokratins folkblandningsmodell ses lika oroande emotionell som universell.”