Vems är skulden?

Det tar i medel sju år för en invandrare att få sitt första arbete, och då har invandrarens nettoskuld till samhället blivit omkring 700 000 kr. En sådan skuld kommer endast i undantagsfall att kunna betalas tillbaka. Vems blir skulden? Statens ekonomiska invandringspolitik blir en svår ekvation att lösa!

En antal mätbara välfärdsbegrepp har vi tagit till hjälp, för att dessa ska kunna ge oss siffror på vår välfärd och dess förändringar. De tre begrepp som tas upp till närmare bekantskap här nedan är: Försörjningskvoten, Förvärvsfrekvensen och Arbetsmarknadssituationen

Försörjningskvoten

Den mänskliga resursen kan man mäta över tid med hjälp av den s.k. försörjningskvoten, vilken svarar på frågan: Hur många personers arbete behövs för att försörja den som inte arbetar?

Försörjningskvoten, = F, beräknas utifrån dels 1) åldersstrukturen dels 2) förvärvsgraden.

1) F =  [(0 till 19) + (65+)] / (20 till 64)  Alltså: unga plus gamla delat med alla i yrkesaktiv ålder.

2) F = (ej inkomstaktiva) / (inkomstaktiva)  Alltså: inte arbetande delat med arbetande.

OBS! Ju lägre kvot desto bättre… = många arbetande i en optimalt stor åldersgrupp yrkesaktiva.


Ur: Underlagsrapport nr 8 till Framtidskommissionen (hos alliansregeringen).

”År 2010 är kvoten lägst i Stockholms län, 1,02, vilket betyder att av länets totala befolkning är de som är sysselsatta närapå lika många som de som inte är sysselsatta.

Det län som har den högsta kvoten är Skåne, 1,28, vilket är avsevärt högre än den genomsnittliga för riket, 1,14.”


Regeringen erhöll således ett klart besked, hur allt för många arbetslösa invandrare har fått en negativ inverkan på  samhällsekonomin. Detta samband har veterligen aldrig betonats av någon ansvarig makthavare.  Allra värst per län eller region är läget/utvecklingen i Skåne, som således åter missgynnas av centralmakten.

Eftersom försörjningskvotens utveckling ligger till grund för välfärden, är den en demokratisk faktor, som inte bör undanhållas folket.

Förvärvsfrekvensen

Den ungefärliga förvärvsfrekvensen för inrikes födda är 77 % och för utrikes födda 58 %. Förvärvsfrekvensen för hela befolkningen gällande årsanställda inklusive företagare är 69 %, men för flyktingar och flyktinganhöriga bara 34 % efter 15 år i landet.

Det betyder, att en alldeles för stor andel av de utlandsfödda måste bli försörjda av samhället. Deras uppehälle måste nog anses bli ett livslångt åtagande för skattebetalarna. Just dessa utlandsfödda kommer ju aldrig heller att tjäna ihop till sin egen pension. Hittills har Medelsvensson inte märkt av kostnaderna för invandringspolitiken, eftersom staten har finansierat mycket av denna med utlandslån och biståndspengar.

Att få invandrare i arbete tycks vara statens viktigaste argument, när det gäller integration. Det påstås att förvärvsfrekvensen för invandrare måste bli 72 % för att invandringen ska bära sina egna kostnader. Samhällets olika bidrag får då inte vara så generösa, att de utgör en hämmande faktor.

Förvärvsfrekvensens utveckling från 2006 till 2012 visar på följande tendens (enl. Massutmaning):

  • i utanförskapsområden en minskning från 50,6 % till 50,2 %
  • i övriga landet en ökning från 78,3 % till 78,8 %

Det betyder att samhällets åtgärder för många av dem som står längst från arbetsmarknaden inte kan ha varit gynnsamma. Politikerna kommer med största sannolikhet att utnyttja de nedan angivna begreppen ”sysselsatta” respektive ”arbetslösa” i sina olika argumentationer.

Arbetsmarknadssituationen

Arbetsmarknadssituationen enligt statistikmodellens uppbyggnad. (Mätningen gjordes för något år sedan, men situationen torde vara ungefär densamma idag. Procentsiffrorna är avrundade.)

100 % Befolkningen 15-74 år, vilken uppdelas i: ”i arbetskraften” och ”ej i arbetskraften”
          72 % ”i arbetskraften”, vilken uppdelas i: sysselsatta och arbetslösa
                   66 % Sysselsatta, vilka uppdelas i: ”i arbete” och frånvarande
                            59 % ”i arbete”
                              7 % frånvarande
                     6 % arbetslösa
28 % ”ej i arbetskraften”, vilken uppdelas i: ”velat arbeta” och ”ej velat arbeta”
                    5 % ”velat arbeta”, vilka uppdelas i: ”latenta arbetssökande” och ”förhindrade att arbeta”
                           3,5 % ”latenta arbetssökande”
                           1,5 % ”förhindrade att arbeta”
                  23 % ”ej velat arbeta”

Förklaringar

—Ej i arbetskraften:

Personer som varken är sysselsatta eller arbetslösa.

—Sysselsatta:

Arbetstagare eller arbetsgivare som arbetar minst en timme per vecka med eller utan samhällsbidrag, eller som oavlönad medhjälpare i företag tillhörande någon i samma hushåll. (Ärligare vore att redovisa: Grad av egenförsörjning utan bidrag.)

—Förvärvsarbetande:

Svenskfödda cirka 82 %, utlandsfödda cirka 59 %. (Alltså något annorlunda siffror än 2016 ovan, vilket visar att värdena kan variera.)

—Arbetslösa:

Personer som är utan arbete + söker arbete + kan ta ett arbete (=> 3 krav). (Cirka 4 gånger högre för utlandsfödda än för svenskfödda.)

—Ej velat arbeta:

Pensionärer (13 %), heltidsstuderande (5 %), långtidssjuka utan arbete (4 %), övriga (1 %).

—Latent arbetssökande:

Deltidsstuderande utan arbete, hemarbetande som ej är arbetslösa. (96 000 personer varav 34 000 utlandsfödda)

—Förhindrade att arbeta:

Personer inom exempelvis tvångsvård.

—Frånvarande:

Personer som har semester eller är lediga.

Svartjobben syns inte alls i den här statistiken.

Exaktheten vad gäller begreppen ”sysselsatta” och ”arbetslösa” kan upplevas som så bristfällig, att dessa storheter därför måste kunna bedömas väl lämpliga att användas i politiken såsom vilseledande mått på lyckade respektive misslyckade åtgärder… politiker älskar av nämnda orsak att använda de bägge begreppen ”sysselsatta/i sysselsättning” och ”arbetslösa/i arbetslöshet”.

Det tar i medel sju år för en invandrare att få sitt första arbete, och då har invandrarens nettoskuld till samhället blivit omkring 700 000 kr. En sådan skuld kommer endast i undantagsfall att kunna betalas tillbaka. Vems blir skulden?

Förr påstods: Invandring behövs för att klara välfärden!  Nu frågas: Kan välfärden klara av invandringen?

Statens ekonomiska invandringspolitik blir en svår ekvation att lösa!