Räknas problem i skolan enkom som matematik?

Räknas problem i skolan enkom som matematik?

Arbetet i den svenska skolan grundas nästan undantagslöst på språklig förståelse. Denna så nödvändiga interaktion har till följd av invandringens språkförbistring urholkats under många år. I takt därmed har skolans utlärningspragmatik försvårats liksom elevernas inlärningssituation, vilket naturligtvis har medfört försämrade skolresultat/elevprestationer.

När myndigheterna för flera decennier sedan började uppmärksamma problemet, blev reaktionen en politisk lösning inte pedagogisk. Eftersom statens då inledda värdegrundspolitik ansågs korrekt, kunde denna inte ändras, även om den medförde ökade svårigheter på skolans område. För att staten skulle komma ifrån dessa problem inleddes tanken på skolans kommunalisering, som sen också genomfördes.

En sådan politisk omstrukturering fortsatte med att ge lärarna individuella löner, så att duktiga lärare med kritiska synpunkter lönemässigt kunde hållas tillbaka. Dessutom ökade man efter hand lärarnas administrativa börda, så att många ”gick i väggen”. För att ytterligare tysta professionen nedvärderades lärarna till ”assisterande elevservicepersonal med mentorsansvar”.

Nu hette det, att eleverna själva skulle planera sitt skolarbete. Detta missriktade elevansvar skapade frustration för de studiemotiverade eleverna, med ökad stress som följd. För skoltrötta elever gavs däremot en möjlighet att göra så lite som möjligt. Genom hitkomsten av nya invandrargrupper uppstod en ännu sämre språkförståelse samtidigt som kulturkrockarna förvärrades.

Flumskolans framväxt

Parallellt med det redan nämnda vidtogs flera antipedagogiska (men politiskt korrekta) åtgärder. Detta genom att först upphöra med elevvalen för årskurs nio och sedan med allmän och särskild kurs i matematik och engelska. Även de s.k. specialklasserna försvann i mesta möjliga mån. ”Hop-bunkningen” av elever med olika förutsättningar skapade pedagogiskt sett en spretigare undervisningssituation, speciellt vid genomgångar av nya kursmoment.

För att dölja helklassundervisningens uppkomna svårigheter brännmärktes ”katederundervisning” som något förlegat. Nu skulle eleverna inte undervisas utan vägledas i sin s.k. forskning utifrån ett problemorienterat arbetssätt. Utan lärarens direkta ledning skördade flumskolan stora triumfer. Effektivitetsminskningen med självstyrande elever blev högst märkbar.

”I skolans ’väntrum’ sattes eleven i centrum.”

Eleverna ”forskade” – ofta utspridda på olika ställen – varigenom lärarens överblick minskade. Samtidigt kunde mobiltelefonerna användas till helt annat än skolarbete. De fria arbetssätten krävde ett ansvar, som merparten grundskoleelever inte var mogna för. Fria arbetssätt måste ju kombineras med strikta regler, vilka måste fås att följas.

Negativ spiral

Nyssnämnda kombination samt en nödvändig uppföljning skedde vanligtvis inte, varför ”ordning och reda” påverkades negativt. En sådan försämring var direkt kopplad till arbetsron. När störande inslag ökade, sjönk effektiviteten ytterligare… samtidigt som buset ökade. Skolsituationen med flum och bus samt ovärdiga tillmälen var inne i en farligt negativ spiral, som måste åtgärdas.

En sådan åtgärd hette ”självvärdering”, dvs. skolan/läraren skulle själv bedöma den egna verksamhetens kvalitetsutveckling. Med tanke på lärarnas individuella lönesättning blev resultatet generellt sett en veritabel skönmålning. En annan verklighetsflykt hette ”betygsinflation” dvs. medan kunskaperna i stort sett sjönk över hela linjen… höjdes betygsnivån.

Skolproblemens orsaker åtgärdades alltså inte utan kamouflerades. Vidden av skolans problem kom aldrig till allmän kännedom, även om enstaka larmrapporter uppmärksammades. Skönmålningen kunde fortsätta. Den värdegrundspolitiska oförmågan till självkritik kom att förbli orubbad ända till senhösten 2013. Då kunde PISA-undersökningens internationella resultat avslöja den skönmålade verklighetsförfalskningen.

Ända sedan 1970-talet hade elevernas skolprestationer sjunkit… först nästan omärkligt lite… sedan allt mer, och vi har ännu inte sett slutet. När en ansvarig politiker påstod sig kunna ”fixa den svenska skolan på 100 dagar” måste man inse, att vederbörande antingen ljög eller skröt utifrån sin djupa okunnighet.

En pedagogisk lösning behövs

Det allvarliga i situationen är, att makthavarna inte eftersträvar en mer pedagogisk lösning utan en politisk. Regeringen kan då tänka sig påtvingade (just nu vilande) skolval/lotteriförfaranden, alltså en social osäkerhetsfaktor. Vidare föreslås att invandrade högstadieelever ska slippa betyget ”icke godkänd” i åk 9 och istället få ett omdöme, för att de ska kunna beredas tillträde till gymnasieskolan. Det blir en kunskapsmässig nedvärderingsfaktor.

Det är absolut inte politiskt korrekt men säkerligen pedagogiskt gynnsamt… att försöka hitta en skolmodell med en undervisningssituation, som i görligaste mån liknar de förhållanden, vilka gällde innan de moderna problemen började drabba den svenska skolan. Det var ju ett bra skolkoncept!

Med undantag av friskolorna har makthavarna hittills eftersträvat politiskt likformiga skolor men inte pedagogiskt likvärdiga. Generellt sett fungerar friskolorna idag bättre än de kommunala skolorna. Den därtill främsta orsaken torde vara en positiv urvalsmetod. Är den tolkningen riktig, måste ett antal positiva valmöjligheter införas i den kommunala skolan, men då måste politikernas skapelse av en socialistisk enformighetsskola överges.

Förslag på åtgärder

Samtidigt bör nivå-gruppering återinföras, vilket gör undervisningssituationen mindre spretig. Utöver den pedagogiska vinsten kan ju eleverna då också få uppleva sig mer jämspelta. Vidare bör lärarens professionalitet få prägla skolarbetet genom ökad katederundervisning och mer lärarstyrt elevarbete i åtminstone grundläggande moment.

För att åstadkomma en god, pedagogisk undervisningssituation samt arbetsro måste läraren bli sedd som en auktoritet. Dessutom måste alla parter uppträda med ett värdigt och respektfullt bemötande. Därtill fordras ett återinförande av lärandets grundläggande krav (utöver trygghet), nämligen: god disciplin, god ordning och god arbetsmoral. För den politiska korrektheten är det här troligen obekväma åtgärder, eftersom de bryter mot dess tradition.

”Lösningens avsikt utan insikt ses odiös och utsiktslös.”