När just den personen/konstellationen, som äger högst status och/eller mest makt, har deklarerat sin uppfattning, och varje avvikelse kan ses som ett så illojalt beteende, att sund skepsis inte tillåter sig att få komma till tals… alltså ingen yttrar sig ifrågasättande utan biträder istället den framlagda uppfattningen mer eller mindre öppenhjärtigt, så har ”grupptryckets inre censur” (genom de berördas självpåtagna feghet) blivit etablerad.

Uppfattningen lanseras sedan som PK (Politiskt Korrekt eller Propagandistiskt Kamouflerad).

Ovanstående beslutsprocess tycks vara legio i känsliga frågor såsom migrationspolitiken, där ju värdegrunden har fått vara styrande. Vid varje tillfälle, när våra makthavare undertrycker sitt nationella rättspatos (i bemärkelsen ”Vad är bäst för landet?”), skapas en folklig bitterhet. Berättigad bitterhet emanerar ur en uppenbar kränkningskänsla, som kan utvecklas till en moralisk vrede.

Att försöka komma tillrätta med ”Vad som är bäst för landet” framstår ständigt som de folkvaldas i särklass viktigaste uppdrag. Detta är och har alltid varit att öka tryggheten, och den målsättningen blir med mest tillfredsställelse uppnådd genom en optimalt välfungerande offentlig sektor. PK– politiken, som emellertid allvarligt har misslyckats med detta, uppvisar ett dystert facit:

— ökad segregation

— ökad arbetslöshet

— ökad kriminalitet

— längre utryckningstider

— längre akuttider

— längre vårdköer

— sämre äldreomsorg

— sämre skolresultat

— sämre skatteunderlag

På nyssnämnda områden råder ”systemstress”. Makthavarnas universalmedicin har hittills varit ökade resurser och striktare regler/hårdare lagar. Sådana åtgärder dämpar symtomen, men kommer inte alls till rätta med orsaken. Enligt mitt förmenande finns det nämligen en gemensam orsak…  och det är en alldeles för stor invandring.

Vi har de senaste decennierna tagit emot 100 000-tals invandrare utan att samhällsservicen (med undantag för Migrationsverket) har anpassats (= byggts ut) för detta. En sådan utbyggnad kommer vi inte att ha råd med, ifall välfärden ska bibehållas för Medelsvensson. Dessutom blir samhällets skatteinkomster förhållandevis mindre, eftersom invandrare i gemen inte betalar skatt i samma omfattning som Medelsvensson.

Om den viktigaste valfrågan nästa år kommer att handla om detta, måste vi oönskat och tillspetsat välja… ska vi behålla välfärden eller invandrarna? Vi kan ju inte ha ett samhälle med en generell systemstress. Väljer vi att behålla välfärden… måste migrationen förändras!

Tillåt då endast sådan utomeuropeisk invandring som vårt land har behov av. Kräv giltiga dokument (legitimation + visum + resehandlingar) samt inresa endast vid vissa bestämda platser där ev. asylansökan måste ske. Kriminalisera dels överträdelser och all människosmuggling dels underlåtenhet att anmäla personer, vilka uppenbart inte har rätt att vistas i landet. Avvisa/utvisa alla som saknar tillstånd att uppehålla sig här.

Sverige behöver ett väl fungerande program för repatriering.

Ordna så att utlänningar måste kvalificera sig enligt fastställda statuter för att kunna bli medborgare. Klargör att ett sådant erhållet svenskt medborgarskap kan återkallas, varvid personen måste lämna landet. Gör utvisning till regel i samband med fängelsedomar över en viss tid. Straffbelägg olaglig hjälp till alla personer med utvisningsbesked.

Inför ”Frivilligt förvar” utan tidsbegränsning, mobiltelefon, dator etc. för alla som motsätter sig ett verkställande av sitt utvisningsbeslut. Frivilligheten består i att förvaret upphör, så snart personen ifråga efterkommer utvisningsbeslutet. Använd ”tvångsboja”, vilken ska vara positioneringsbar och så gott som omöjlig att avlägsna på fel sätt. (Ej att förväxla med fotboja, som är ett positivt alternativ till fängelse.)

På samma sätt som Maslows behovstrappa bör också en samhällskonstruktion vad gäller nödvändig och laglig samhällsservice kunna tillämpas, och detta med en tydlig åtskillnad mellan medborgerliga och medmänskliga åtgärder. Medmänsklig service får aldrig bli förmånligare än medborgerlig.

”Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet år 2020.” Många har undrat hur det ska gå till. Vi har just fått ett första besked. Åtgärden, som riksdagen (S + MP + L + M) har beslutat, träder i kraft nu vid halvårsskiftet 2017 och heter Studiestartsstöd. Detta är/blir förmodligen vårt enskilt dyraste och mest orättvisa arrangemang, som någonsin har beslutats i modern tid. (Jmf. Ledarsidorna, 2017-06-10)

Studiestartsstöd baseras på prisbasbeloppet och riktar sig främst till utrikes födda 25-56 år, vilka saknar grundskolekompetens. Ersättningen vid studier på heltid blir drygt 9000 kr/månad skattefritt. Möjlighet att få föräldratillägg och andra bidrag, samt vårda barn eller närstående som en del av studietiden, föreligger… däremot föreligger inga krav på studieprestationer.

Studiestartsstödet är inte pensionsgrundande, varför fribeloppet (utifrån prisbasbeloppet) är knappt 12 000 kr/månad. Med tanke på studiestartsstödets ekonomiska konstruktion blir det nog svårt att motivera de studerande att ta ett enklare jobb. Då kan det istället bli en studiestart, vars stöd varar i flera decennier. Skattebetalarnas kostnader är ännu inte presenterade (kommer först i höstbudgeten).

Pensionsmyndigheten har beräknat, att 2017 finns det 231 500 pensionärer i Sverige, vilka lever under fattigdomsgränsen (mindre än 11 830 kr/månaden efter skatt). För många känns det djupt kränkande och orättvist, att värdegrundspolitiken genom satsningen på studiestartsstödet har valt att försumma våra fattigpensionärer. Denna mångårigt skattebetalande grupp har ställts mot en grupp, som nästan aldrig har bidragit till landets försörjning med en enda skattekrona.

Tiotusentals outbildade invandrare kan nu för lång tid framåt gömmas undan i ett kostsamt studerandeproletariat, vilket minskar den statistiska arbetslösheten… men som kommer att ge en ökad systemstress inom andra, underfinansierade samhällssektorer.