”Olifanten i flummet” är en metafor, som symboliserar det ansenligaste samhällsproblemet, vilket inget samvete vill veta av… åtminstone inte bland makthavare och deras massmedia. Mer ordagrant blir tolkningen stridshornet/härförartecknet/elefanten i oredigheten/struntpratandet.
I bloggen ”Samhällets fiender” framfördes tabufrågan:
I vilket västland med en märkbar muslimsk minoritet respekterar denna diaspora att avhålla sig från all sådan politisk islamisering, som faktiskt kränker landets sekulära demokrati samt dess mänskliga rättigheter och legitima jämställdhet?
Eftersom tabu-fråge-svaret ”inget” bäst återspeglar verkligheten, kan det motivera bedömningen, varför islamiseringen med sin paradisextremism sannolikt utgör det västerländska samhällets farligaste fiende. Först och främst måste vi beakta den kanske mest tänkbara muslimska tillväxten enligt den nuvarande tendensens estimerade procentsiffror.
Andel muslimer | |
---|---|
År | i Sverige (med avrundade siffror) |
2000 | 1 % |
2010 | 4 % |
2016 | 8 % |
2050 | 11 % (med helt stoppad asylinvandring) |
2050 | 21 % (med medelstor asylinvandring) |
2050 | 31% (med maximal asylinvandring) |
? | 50 % |
Det finns inget som i nuläget motsäger tabellsiffrorna. Det finns heller ingenting som motsäger tabufrågans svar enligt ovan. Om inte politikerna börjar reagera så kommer alla i det svenska samhället att få bevittna/påtvingas en eskalerande islamisering… såsom koranen föreskriver:
- Passiv jihad. Taqiyya ( = ”de som dolde sin religion”) gäller vid en låg andel muslimer men utan någon sammanblandning med ”de otrogna”. I den här situationen känner muslimerna sig kränkta. De bildar kulturföreningar och söker samhällsbidrag.
(ex. Koranen 3:27, Zetterstéens översättning)
- Defensiv jihad. När muslimerna blivit tillräckligt många/starka hävdar de rollen som kränkta offer och kräver att andra ska respektera deras religiösa och kulturella vanor.
(ex. Koranen 8:75, Zetterstéens översättning)
- Offensiv jihad. När muslimerna har blivit en lokal maktfaktor börjar de idka ”självstyre” i sina enklaver/parallellsamhällen. Våld visas då mot oönskad inblandning från majoritetssamhället. Paradisextremismen växer tills hela samhällskontrollen har blivit fullbordad.
(ex. Koranen 9:29, 124, Zetterstéens översättning)
Migration och islamisering
Migrationens och islamiseringens följder finns redan ordentligt dokumenterade av internationella forskare såsom Samuel P Huntington, Peter Hammond och Paul Collier. Ovanstående tre stadier av jihad stämmer väl in i mönstret. När ska våra makthavare våga inse att landets islamisering är en fara för hela det traditionellt svenska samhället?
På mer än 300 ställen i koranen anbefalls ”död åt de otrogna” (bl.a. kristna och judar). Detta medför att rättsväsendet borde pröva, om inte koranen uppmanar till ”hets mot folkgrupp”. Man kan också fråga sig, om inte koranen med sin ”hatpropaganda” utgör själva incitamentet för den radikalisering som formar islamiska paradisextremister.
Eftersom jihadisternas religion uppmanar dem till dödligt våld mot ”de otrogna”, ber muslimer aldrig om ursäkt för terrordåd begångna i islams namn, utan för att rädda ansiktet påstås istället med uppenbar falskhet: ”Detta är inte islam!” Därmed förnekar de sin profets lära.
”Ju mer politiken blir schizofren, desto fler blir offentlighetens men.”
Den politiska analysen tycks vara fel
Svenska politiker menar ganska samstämmigt, att den socio-ekonomiska situationen är främsta orsaken till radikalisering. Botemedlet blir oftast resurser till yrkesutbildning/yrkesintroduktion (fas-tre-jobb, instegsjobb, trainee-jobb osv.). Trots dessa dyra satsningar har utfallet blivit dåligt. Samtidigt blir utanförskapsområdena bara fler och fler. Den politiska analysen tycks vara fel.
Ett antal samhällsvetare påstår, att det absolut viktigaste skälet till islamisk extremism istället är existentialism. Unga, ”kränkta” män frågar sig: ”Vad är meningen med livet?” Botemedlet blir då att med imamers hjälp hitta svaret i koranen. Om denna vägledning visar sig vara den främsta orsaken till radikalisering inom islam, måste densamma genast börja bli bekämpad/undanröjd.
”Vad envar främst kommer ’dyrka’, avgör samhällets normstyrka.”
Med en efter hand numerär avtrappning men samtidigt med en ökad våldsanvändning kan man tänka sig en radikaliseringsprocess, vilken helt legalt börjar med Dawah-rörelsen (dawah = bjuda in) och slutar med salafism (salaf = förfäder, här: bokstavstrogen islam enligt koranen). Koranen med sin hets mot ”de otrogna” kan av dessa ses som en krigsförklaring.
Parallellt med imamernas islamisering förekommer s.k. nät-jihadism, som medför att enskilda individer tycks kunna radikaliseras på egen hand. I denna indoktrinering har det (av Abu Musaab) fastslagits: Varje otrogen är en måltavla och varje stycke jord ett slagfält.
Kritik likställs med islamofobi
Om den ökande laglösheten följer denna linje torde salafi-jihadismen äga initiativet. Här finns de största resurserna i form av: moskéerna, imamerna, finansieringen, tron, självkänslan, tillströmningen osv. Därtill kommer samhällssituationen/utanförskapet och integrationsmotståndet. Vidare anklagas kritiker/motståndare schablonmässigt och snabbt för ”rasism” eller ”islamofobi”.
För Sverige idag gäller sannolikt ”al-jahiliyya” (= den för-islamska okunnigheten), som varje sann muslim är skyldig att bekämpa. Kampen heter ”jihad” (= ansträngning), vars nödvändighet inte måste vara våldsam, men som tvunget skall gynna islam. Om bidrag till muslimska föreningar blir jihad, kan detta ses som ett förräderi mot det traditionellt svenska samhället.
”Så länge insiktsbristen om islam få råda, få bebåda framtids-våda.”
Islam är i första hand en kategorisk civilisation/samhällsmodell med inbyggd religion. Som läget nu är skyddas merparten av deras dogmer av vår religionsfrihet. Svenska politiker måste bli lika skickliga som utländska, då det gäller att städa bort sådana islamiska fasoner, vilka ej kan räknas som religion/andlighet. Dessa borttagna tilltag får aldrig inbegripas i vår religionsfrihet.
”Islam har en strategi… hur mäktigast bli.”
Allt oftare höjs röster, vilka vill belysa det svenska samhällets och den svenska demokratins allt sämre tillstånd. Om dessa röster stämmer med verkligheten liksom även denna bloggs analys, kan man konstatera att nämnda röster verkligen åskådliggör ”Olifanten i flummet”.
”Du älskar det folk mest, vars särdrag du ärar bäst.”