I vilket västland med en märkbar muslimsk minoritet respekterar denna diaspora att avhålla sig från all sådan politisk islamisering, som faktiskt kränker landets sekulära demokrati samt dess mänskliga rättigheter och legitima jämställdhet?

I den här texten avses med ”samhällets fiender” varken yttre hot eller någon okunnighet och likgiltighet utan aktiva inre hot. Dessa kan hos oss lite förenklat beskrivas som vänsterextremism, religiös extremism eller paradisextremism och högerextremism. Gemensamt för dessa tre är, att de som mål motverkar demokrati och som medel tillämpar hatpropaganda samt våld och hot därom. All extremism hyser förakt för olikhetens svaghet.

”Extremism bildas aldrig utav egen orsak, utan förvildas av fördomars avsmak.”

Vänsterextremismen sägs sträva efter ”det klasslösa proletariatets diktatur”. Anhängarna, t.ex. de autonoma, kan idémässigt vara kommunister, marxister, stalinister… Det närmaste man kan komma gällande deras idealstater torde bli Sovjetunionen, Nordkorea, Kuba… Uppenbart måste den politiska eliten kunna bli sedd som ett undantag i den ”klasslösa” diktaturen.

Vänsterextremisterna i Sverige, cirka 800 (enligt SÄPO) agerar gärna inom olika nätverk, vari det förekommer otillåten påverkan, antisemitism och uppmaningar till olagliga aktioner. Dessutom angrips/hotas motståndare både verbalt och fysiskt. Vid offentliga anti-yttringar uppträder de gärna svåridentifierbart.

Paradisextremismen (här begränsad till islam) lär eftersträva ”den gudomliga allena-staten” och på längre sikt ett världskalifat. De radikaliserade bekännarna brukar benämnas islamister, salafister, jihadister… Deras förmodade idealsamhällen återfinns närmast i Saudiarabien, Afghanistan, Iran… I sådana patriarkala samhällen exploateras bl.a. kvinnans underkastelse.

Paradisextremisterna i Sverige, cirka 2 000 (enligt SÄPO), finns mestadels i ”sitt” särskilda utanförskapsområde, där de upprätthåller en styrande klankultur ( = parallellsamhälle). De sysslar med kriminalitet, antisemitism, radikalisering samt infiltrering i diverse vänsterorganisationer. Därutöver utmanas majoritetssamhällets ordningsmakt/blåljuspersonal.

Högerextremismen påstås eftersträva ”den renrasiga elitstaten”. Medlemmarna omnämns som fascister, rasister, nazister… Deras eftersträvansvärda idealtillstånd torde kunna påminna om situationen i Nazi-Tyskland, Sydafrika (under apartheid), Chile (under Pinochet)… Typiskt för dessa regimer är uppvisandet av makt, enighet och styrka.

Högerextremisterna i Sverige, cirka 160 aktiva (enligt SÄPO), organiserar sig i olika sällskap, där de högaktar den ariska rasen och vikingatida förebilder. Deras verksamhetsfält involverar otillåten påverkan, antisemitism och uppmaningar till olagliga aktioner. Dessutom angrips/hotas motståndare både verbalt och fysiskt. De uppträder gärna uniformt med flaggor och symboler.

”Ifall populism sprider verklighetens facit, lider makten fasligt.”

Många av de olösta samhällsproblem, vilka rikets makthavare förnekar eller benämner utmaningar, tycks de själva ha skapat. Det kan också vara den logiska förklaringen, till varför problemen förblir olösta… För att rätta till de uppkomna svårigheterna krävs ju en ny och annorlunda politik jämfört med den hittills förda, vilket blir en grogrund för extremismens ”enkla” lösningar.

”Att likställa populism med extremism likna specifik härskarteknik.”

Ovinklade och icke utelämnade fakta ( = nödvändiga sanningar) för att förstå helheten i politiken, är en förutsättning för demokratin/rättssamhället. Varje politisk fråga där nödvändiga sanningar undanhålls folket, är en stöld från  demokratin/rättssamhället. Om sådana stölder har en konsekvent kontinuitet indikeras att maktutövningen (åtminstone partiellt) motverkar  demokratin/rättssamhället.

”Vinkla och mörka med pur bravur…  fakta-hygien är på lur likt semi-censur.”

När makthavare och nyhetsmedia inte eftersträvar nödvändiga sanningar, gynnas extremismen. Om olika extremistgrupper (enligt ovan) drabbar samman i det offentliga rummet, är det särskilt viktigt att relatera det skedda på ett korrekt sätt. Att istället subjektivt håna ena extremistgruppen och ära den andra legitimerar en underton av samhörighet.

Hur skall samhället komma till rätta med extremismen?

Då grundlagen har stadgat om åsiktsfrihet, kan extremisternas mål nog inte begränsas… då återstår deras medel samt organisationsmöjligheter. Det sistnämnda kan innebära, att inga sammanslutningar, grupperingar, nätverk e.d. får bildas/registreras/existera, såvida de inte uppfyller stipulerade krav på demokrati, människovärdighet och laglydnad… i tanke, ord och gärning! Då skulle saken vara löst.

Skulle detta emellertid visa sig vara ogörligt måste extremisternas medel begränsas/förbjudas. De lagar som då i första hand kan bli föremål för omarbetning är: ordningslagen, lagen om hets mot folkgrupp samt polislagen (utökade befogenheter för polisen och ev. samarbete med militären). Eftersom det finns olika extremistgrupperingar, blir det viktigt att i lagstiftningen involvera alla.

Så länge den islamiska diasporan här i landet varken låter sig vägledas av Sveriges regelverk eller människorättsnormer utan av islamvärldens dogmer, kommer den nuvarande svenska politiken sannolikt att misslyckas. Här blir det således extra betydelsefullt, att dels med tvingande regler skapa efterrättelse, dels i händelse av lagtrots förtydliga gällande konsekvenser (såsom i ex. Singapore).

Om man ska rangordna de olika extremistgruppernas farlighet torde deras numerär kunna vara ett tillförlitligt mått. Av Sveriges 290 kommuner säger sig 52 ha kommit i kontakt med extremism. 37 fall gäller religiös extremism och 15 politisk extremism. I första hand bör samhället således bekämpa paradisextremismen. I detta sammanhang måste också den ännu obesvarade tabufrågan mana till eftertanke, då Sverige knappast utgör ett undantag.

”Lojaliteten till klan-gället är större än till samhället.”

För samhällets stabilitet är det sanningsenliga svaret på tabufrågan (nedan) ihop med adekvata åtgärder av största vikt:

I vilket västland med en märkbar muslimsk minoritet respekterar denna diaspora att avhålla sig från all sådan politisk islamisering, som faktiskt kränker landets sekulära demokrati samt dess mänskliga rättigheter och legitima jämställdhet?