Synden, skulden och skammen i den moderna ”häxjakten”

Förmodligen är det de flestas förhoppning, att #metoo ska eliminera den strukturella och patriarkala jargong, där en hel del män har levt i tron, att de har haft rätten att mer eller mindre egenmäktigt få såväl förnedra som trakassera flickor/kvinnor. En sådan eliminering skulle vara ett välkommet resultat i strävansmålet för allas lika värdighet.

Den rätta sanningen: ”Alla människors olika värde” betingas av såväl den personliga relationen som den situationsmässiga utbytbarheten. Ju mer kärlek och/eller makt en människa besitter desto mindre utbytbarhet… samtidigt också desto större saknad, ifall gemenskapen bryts. Detta skulle inte stämma, om det svenska falskmantrat: ”Alla människors lika värde” vore verklighetsförankrat, ty då äger ju alla individer samma betydenhet, samma utbytbarhet och samma saknad.

Skillnaden mellan värde och värdighet är viktig att känna till. Det är då ”Alla människors lika värdighet” åsidosätts, som grundorsaken till en kränkning föranleds. Alltså är det först när människor har tilldelats olika värdighet, som förnedring och rasism kan uppstå. Så länge vi i Sverige inte tillämpar ”allas lika värdighet” kan det bli svårt att komma till rätta med ovärdighetens alla förnedringar.

Egoistisk stolthet tycks härvidlag inom vissa grupper kunna orsaka strukturell lättkränkthet, vilken kan tolkas som ett kulturellt mått på prestigemässigt försummande av allas lika värdighet.

Varje upplevd kränkning är en individuellt personlig känsla, vilken i många fall inte avslöjas… särskilt då ett beroendeförhållande råder.  Att bära på hemlighållna kränkningar torde minska självförtroendet och samtidigt öka sårbarheten. Det verkar vara just detta (oavsett kränkningarnas art) som exempelvis #metoo har tagit fasta på.

För uppenbara kränkningar, av vilket slag det än vara må, finns inget hederligt försvarande, vilket måste betonas. I den fortsatta texten avses med kränkningar endast sexuella sådana och då mellan man och kvinna. I den vanligast förekommande kränkningen sägs en äldre man med ”makt” utöva ett ovälkommet bemötande gentemot en yngre kvinna i beroendeställning.

Händelser med påstått kränkande beteende äger nästan alltid flertydiga upplevelser… från dels den påstått förorättade dels den påstått förorättande. Varken tårar, ältande eller ilska bevisar/motbevisar att en kränkning har ägt rum.

Om flera analoga händelser oberoende av varandra indikerar samma beteende, så ökar uppgifternas trovärdighet. Omvänt gäller vid anonyma anklagelser och/eller en överskriden preskriptionstid (nu 5 år) samt en därvid utebliven polisanmälan. Alla måste dessutom ta i beaktande, dels att oskyldighet gäller före fällande och lagakraftvunnen dom eller erkännande, dels att bevisbördan ligger på kärandeparten.

”Sitsen, hetsen, lustan – mastigt tystad lystnad.”

Situationen, avsikten och utförandet är betydelsefulla fakta, men som regel inte avgörande i fall där ”ord står mot ord”. Någon ljuger. Då måste minst ett opartiskt vittne finnas, eller någon annan form av absolut vederhäftigt bevis. Det oförmodat sensuella stämningslägets skiftande intima frivillighet och ev. erotiska fullbordande är mestadels de berörda parternas individuellt fördelade ansvar.

Kränkningarnas allvarlighetsomfång från ”bastu-skämt” om kvinnlighet till påtvingad könsakt eller våldtäkt sträcker sig från olämplighet till olaglighet. I fältet däremellan finns dels i ett rikt ordval: direktriktade insinuationer, förslag och krävande utgjutelser, dels i fysiska handlingar: försiktiga handnärmanden, intimt tafsande och ensidig/ömsesidig könslek (vilken i efterhand kanske ångras).

”Blygdläpparnas ihåliga bekännelse verkar martyrskapande.”

Förmodligen är det kränkningarnas olika natur samt deras tystnadskultur, som har skapat detta uppdämda behov, vilket #metoo har gett uttryck för. Här tycks en negativ faktor bli, att mängden  kränkningar som är olämpliga tar udden av de som är olagliga. Kvinnans roll i sitsen, hetsen, lustan

är naturligtvis inte endast såsom ett oskyldigt offer, där mannen görs till fullständig syndabock. (Detta friskriver självfallet inte mannen från begångna övergrepp!)

En annan synpunkt på #metoo är att den allvarligaste strukturella kvinnoförnedringen, nämligen den hedersrelaterade, knappast belyses alls. Det blir i detta avseende en underlig situation med minskad trovärdighet, om feminismen går hand i hand med islamismen.

Någon har påstått, att ”Islamismen och feminismen blir kulturkrigets vinnare, samt att islamismen i slutstriden kommer förgöra feminismen”.

Vid sexuella trakasserier föreligger ett samband mellan synd, skuld och skam, vilka bemöts med försoningstal, straffpredikan respektive utskällning.

Synd (som reduceras av botgörelse) ses vid felsteg – inom den hänsyn som moralen medgett.

Skuld (som reduceras av gottgörelse) ses vid förseelser – mot det omdöme som lagligheten gett.

Skam (som reduceras av uppgörelse) ses vid kränkningar – av den tolerans som mentaliteten ingett.

”Det är synd att skammen syns värre än skulden.”

Det är uppenbart, att mången manlig ”maktmänniska” vilken har avtjänat sitt straff för våldtäkt ändå av somliga inte anses ha fullgjort sin gottgörelse. Därför blir skambelastning ett ”förlängt” straff i sociala och arbetsrelaterade situationer. Även detta bör #metoo ge akt på.

Förmodligen är det de flestas förhoppning, att #metoo ska eliminera den strukturella och patriarkala jargong, där en hel del män har levt i tron, att de har haft rätten att mer eller mindre egenmäktigt få såväl förnedra som trakassera flickor/kvinnor. En sådan eliminering skulle vara ett välkommet resultat i strävansmålet för allas lika värdighet.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”