Det finns personer, vilka har försökt att skapa ett paradis på jorden, i bemärkelsen idealsamhälle eller mönsterstat. De, som har satt störst avtryck, har kombinerat sin strävan med en ideologi. Enligt mitt synsätt finns det två diametrala ytterligheter… 1) imperialistisk socialism, och 2) nationalistisk pluralism.
Imperialistisk socialism kan sägas representera regimer med en tydlig ambition att vilja dels ha en expansion av sitt inflytande, dels införa ett regim-regisserat samhälle och därvid göra alla medborgare till lydiga varelser, dvs. totalitarism. För detta ändamål utser staten förrädiska motståndare eller inre fiender, som måste bekämpas. Varje medborgare anses vara antingen för eller emot samhällsordningen. Alla lydiga/kuvade individer ställer sig därför gärna på maktens sida. Skendemokrati eller enpartivälde installeras.
Expansion plus totalitarism är två ingredienser som måste finnas i samhällssystem/civilisationer av den här typen. I expansion inbegrips i första hand territoriell utvidgning. Med totalitarism brukar avses en likriktning av samhällets totala funktionalitet (i maktens tjänst), vilket utmynnar i folkets odemokratiska underkastelse. ”Socialism”: idén om statens totala kontroll av produktionen.
Den imperialistiska socialismens främsta ideologier (expansion + totalitarism):
- Stats-socialism = kommunism, med bekämpande av klassfiender med hjälp av bl.a. ”nyttiga idioter”
- National-socialism = nazism, med bekämpande av rasfiender med hjälp av bl.a. ”brunskjortor”
- Umma-socialism = islamism, med bekämpande av religionsfiender med hjälp av bl.a. ”jihadister”
Det mänskliga priset för nyssnämnda ideologiers upprättande och fortlevnad har varit minst sagt fruktansvärt. Alla tre har utan misskund dödat miljontals s.k. fiender/förrädare. Dessutom har framförallt umma-socialismen systematiserat slaveriet (umma = de islamiska religionsutövarna). Naturligtvis förnekas eller bagatelliseras ohyggligheterna.
”Med en hemskt likgiltig brutalitet
likviderade nazisterna 10 miljoner
”fiender” på 10 år…
och värre likvärdigt kommunisterna
100 miljoner på 100 år!”
Ovanstående tre ideologier framställs ofta som varandras motsatser, eftersom det råder konkurrens mellan dem. Ändå vilar grundtanken på en näraliggande ideologisk grund. Deras expansiva strävan brukar ingen förneka, inte heller deras bekämpande av utpekade ”inre fiender”. I Sverige gäller konstigt nog en etablissemangets rangordning. Av dessa vidriga civilisationsmodeller anses då umma-socialismen bäst och national-socialismen sämst.
Som ett resultat av den svenska rangordningen låter vi en stor mängd personer – främst unga män – med umma-socialistisk fostran att invandra till vårt land. Vad är orsaken? Omkring 10 % beror på krig. Den absolut största mängden orsakas av den umma-socialistiska samhällsmodellen. I muslimska länder föds ungefär lika många söner som döttrar. Då män kan ta sig mer än en fru, uppstår en brist på kvinnor. Detta i kombination med brist på arbete framstår som den starkaste drivkraften.
Det är alltså tron på ett bättre liv, som hägrar för de allra flesta, vilka kommer hit. (Dessutom har bidragsmodellen en stor betydelse.) Men i vårt land blir umma-socialistisk fostran ändå mer av ett hinder än en tillgång, eftersom muslimer i stort vägrar att anpassa sig till svenska lagar och normer. Den som kräver något sådant blir genast på felaktig grund utmålad som islamofob eller rasist (= religionsfiende).
Diktaturer (t.ex. ”juntaregimer”) behöver varken vara imperialistiska eller socialistiska, vilket måste noteras.
Nationalistisk pluralism är ett samhällssystem som på olika sätt förekommer i alla västländer. Styrelseskicket brukar benämnas parlamentarisk demokrati. ”Nationalistisk” ska här tolkas som gynnande av landets medborgare ihop med likabehandling oavsett identitet. I Sverige har etablissemanget av taktiska hänsyn och/eller okunskap helt felaktigt tolkat ”nationalism” och ”national-socialism” som samma sak. Fel, FEL, FEL!
Anledningen till detta torde vara att nationalister prioriterar det egna landets bästa, vilket även inkluderar landets minoriteter. Dessa får således genom nationalistisk pluralism ett bättre skydd än vad någon imperialistisk socialism kan garantera. ”Pluralism” står för majoritet, samt här ihop med acceptans av olika idéer/integriteter.
I Sverige har etablissemanget anammat den tredje vägens politik, en sorts PK-socialism, där PK står för ”politiskt korrekt”. Även PK-socialism har en imperialistisk prägel på det teoretiska planet. Svenska makthavare har ju försökt få landet att framstå som en humanitär stormakt med ett världssamvete, vars politiskt färgade tyckande andra länder bör ta till sig.
I totalitarismens anda har de politiskt korrekta makthavarna med massmedias hjälp allt mer lagt beslag på landets fyra arenor, nämligen: 1) offentligheten, 2) näringslivet, 3) kulturen, 4) familjen.
Offentligheten och kulturen domineras redan av PK-ismen. Den del av näringslivet som servar välfärden får efter hand se sitt beroende av de korrekta makthavarna öka. Sist men icke minst vill PK-politiken försvaga/avskaffa kärnfamiljen.
”I det PK-fierade samhället måste den rena sanningen skyddas från folket.”
Politiker, som kritiserar globalismen och istället uttalar en strävan att vilja stärka det egna landet och dess arenor, blir en förment ”PK-fiende”. Detta i enlighet med den imperialistiska socialismens doktrin, att all ideologisk opposition är av ondo. Vinklade fakta och oärlighet har därvid blivit PK-metoder för att dölja den sanna verkligheten.
I en osund anda tycks vanligt folk i Sverige lida av en sådan PK-indoktrinering, att något egentligt ifrågasättande av PK-politiken sällan törs ske, ty då blir personen ifråga lätt sedd som ”PK-fiende”.
”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”