Att ta sitt ansvar

Om respektive parti har god kontroll på sina ledamöter, så gäller inte samma sak beträffande väljarna, vilka således måste PK-indoktrineras. Därför har sju av åtta partier i riksdagen arbetat med SOU 2017:70, vars avsikt har varit att ändra i bl.a. yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och tryckfrihetsförordningen (TF), så att möjligheten till censur ökar.

Politikens absolut viktigaste åtgärd är att öka tryggheten för medborgarna genom att ta ansvar för välfärden. Skulle tryggheten minska genom att välfärden försämras, är det fel på politiken särskilt om högkonjunktur råder. Makthavarna borde kunna ställas till ansvar för ”välfärdsbedrägeri”, ifall påtagliga försämringar har lurats på medborgarna. I vårt land har problemen nu blivit så stora, att dessa ska kallas utmaningar.

De politiska partierna har gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar, vilket gör dem friare att agera (eller att bli mindre ansvarsfulla). 1965 införes ett statligt partistöd (nu drygt 1 milj. kr per riksdagsledamot och år), 1969 kommunalt partistöd, 1985 partistöd för kvinnoförbund och 1994 partistöd för internationell verksamhet.

”Utan regel ingen låsning.”

För att ett samhälle ska fungera måste det finnas regler, vilka ”låser fast” alla medborgares rättigheter och skyldigheter till de bestämmelser, som de demokratiska instanserna har beslutat.

Varje medborgare, som inte följer samhällets regler, måste kunna ställas till ansvar. Därför är det viktigt, att var och en vet vad som krävs…  inte minst gäller detta för asylanter.

Enligt EU:s ESF-rapport (av Edling) behöver Sverige år 2020 en sysselsättningsgrad på 83 % för att kostnaderna för välfärden ska kunna betalas. SCB:s prognos beräknar att sysselsättningsgraden för år 2020 kommer ligga på ungefär 70 %. Gapet på cirka 13 % innebär, att i första hand invandrarnas arbetslöshet får en alltför omfattande, parasitär prägel på välfärden. Med nuvarande politik beräknas 80 miljarder kronor saknas för att ett hållbart samhälle ska bestå under nästa mandatperiod (SKL).

Hur fungerar samhället, när det gäller… (ett åsyftat problem)? Det är den frågan som makthavare måste ställa sig. När sedan politiker inte talar om verkligheten utan om partiets officiella bild av verkligheten, ges ideologin ett för stort inflytande. Nu passar kontroller inte in, därför att politikerlogiken ska ändå användas. Det betyder att pengar ska skjutas till och/eller att regler ska stramas åt. Ofta dämpar man då symtomen utan att problemorsaken förändras.

Problemsituationen i mataffären eller häktet respektive klassrummet eller akutmottagningen ger tillsammans en symptomatisk indikation på allmäntillståndet i samhället i stort.

I åratal har makthavarnas åtgärder legat för långt ifrån välfärdssystemets problemlösningsförmåga. Det är naturligtvis därför som det krisar inom skolan, sjukvården, bostadsförsörjningen, polisen osv. Vad som politiker nästan aldrig erkänner, men som vanligt folk ändå begriper, är att invandringen varken har underordnats den direkta folkviljan eller anpassats till samhällets resurser.

Då och då talar politiker om kvotering för att exempelvis öka kompetensen/livserfarenheten. Politikerna själva är dock inga goda förebilder. Mestadels är ju livserfarenhet en värdefull faktor i politiken. Den svenska valmanskåren utgörs till drygt 26 % av seniorer (65 +). Våra riksdagsledamöter består till drygt 2,6 % av seniorer (65 +). Diskrepansen har knappast orsakats av någonting annat än partiernas strukturella åldersdiskriminering. Samtidigt minskar nämnda partikultur riksdagens samlade livserfarenhet. Åldersdiskriminering har partierna i lag förbjudit!

Det påstås att medelåldern i riksdagen är lägre än i andra EU-länders parlament, vilket den låga seniorandelen i så fall antyder. Att ansvarsbefriat förse landets viktigaste beslutsförsamling med en onödig erfarenhetsbrist tycks allra mest gynna den som håller i partipiskan. Partierna verkar härvidlag eftersträva ett marionettsystem.

Detta ligger väl i linje med den i Sverige nu förhärskande PK-socialismen (PK = politiskt korrekt), där motståndare utpekas såsom extremister (t.ex. högerpopulister, rasister, nazister osv.). Hellre än bli utpekad väljer många en ofrivillig tystnad. I PK-ideologins verklighetsflykt accepteras inte den riktiga verkligheten/sanningen utan endast PK-ismens egen bild av verkligheten/sanningen.

Om respektive parti har god kontroll på sina ledamöter, så gäller inte samma sak beträffande väljarna, vilka således måste PK-indoktrineras. Därför har sju av åtta partier i riksdagen arbetat med SOU 2017:70, vars avsikt har varit att ändra i bl.a. yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och tryckfrihetsförordningen (TF), så att möjligheten till censur ökar. Detta avser gälla ”främmande intressen” (läs: oppositionella redaktioner/media), vilka granskar statens politik. Dessutom föreslås en ”dränering” av meddelarskyddet. Rättsstatens principer blir inskränkta (i bästa Goebbels-anda?). För tillfället har SOU 2017:70 lagts i malpåse.

Strider någon rapportering mot PK-ismens synsätt ska detta framgent kunna censureras som fake-news. Det är just ”falska” nyheter, som förslagen i SOU 2017:70 sägs vara ett medel mot.

Redan nu sker en ”ljusskygg” verksamhet med våra skattemedel, genom att myndigheter totalt ger bidrag på mångmiljonbelopp till organisationer som inte omfattas av offentlighetsprincipen och som därför inte kan granskas. Det borde vara en självklarhet, att all skattefinansierad verksamhet (utom den som av regeringen är sekretessbelagd/hemligstämplad) skall omfattas av offentlighetsprincipen oavsett slutanvändarens driftsform. Utomstående granskning måste kunna ske i en demokrati.

Varför har Sverige varit så senfärdigt, då det gäller lagstiftning mot terrorism? Svaret är kanske den svenska Palestinapolitiken. Det finns aktivister, som har en mycket nära koppling till regeringen, och som har ett häpnadsväckande aktivt deltagande i ex. Ship to Gaza. I dess vidarekoppling frodas samröre med terrororganisationer såsom turkiska IHH och Hamas (enl. Ledarsidorna). Detta ses också som en ”ljusskygg” verksamhet. Lagstiftningen mot terrorism bör ju helst inte omfatta sådana åtgärder som regeringen direkt eller indirekt sympatiserar med… därför senfärdighet?

”Utan regel ingen låsning… blott blåsning!”

Ifall politikerna och deras partier fortsätter att minska tryggheten och bete sig ansvarslöst, kan resultatet av årets riksdagsval komma att likna en folkrevolt.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”