Man kan således konstatera, att sådana ungerska åtgärder, vilka rönt svensk kritik, har svenska makthavare själv tillämpat. Det vittnar om hyckleri, som är väldigt typiskt för Fake Policy Party.

Fake Policy Party kan definieras som ett ovederhäftigt kollektiv, där man blandar sanning, halvsanning och osanning på ett sådant sätt, att helheten framstår som riktig och trovärd även när den är falsk. Syftet är naturligtvis att framställa sig själv som oförvitlig och samtidigt få sina opponenter att framstå i dålig dager. I detta intrigspel tillämpas falska löften, falska beskyllningar och falska uppgifter.

”Otåld sanning nedvärderas till lögn, medan tåld lögn uppvärderas till sanning.”

I det följande görs en ovetenskaplig jämförelse mellan två EU-länder med tämligen olika politik.

Svensk och ungersk politik har i vissa avseenden kommit att framstå som varandras motpoler. I Ungern regerar det högerorienterade partiet Fidesz med Viktor Orbán som ledare. Sverige har en vänsterinriktad regering under ledning av Stefan Löfven. Att dessa båda parter ska ha olika åsikter ligger i sakens natur… men vilken konstellation framstår som mest Fake Policy Party?

Det är främst inom migrationspolitiken, som skillnaderna har blivit uppenbara sedan 2015. Genom att jämföra den ungerska politiken med den svenska regeringarnas teori och praktik, kan man få en hyfsad bild av deras respektive brist på trovärdighet eller roll som Fake Policy Party.

I Ungern försökte man fortast möjligt att stoppa vågen av migranter, genom att sätta upp stängsel, vilket mötte kritik från svenskt håll. Samtidigt förklarade Stefan Löven: ”i mitt Europa bygger man inga murar”. Detta naiva uttalande, som var tänkt att ge pluspoäng, tydde emellertid på en dålig verklighetsförankring. Denna var så dålig, att Sverige lite senare tvingades anamma en migrationspolitik på EU:s miniminivå.

”Som man rår får man börda.”

En anledning till Sveriges (åtminstone i teorin) totala omsvängning i migrationspolitiken var att den svenska regeringen hade brutit mot den EU-lag som heter Dublinförordningen. Denna innebär att asylprocessen ska ske i den stat, där migranten passerade in i EU. På grund av Sveriges olagliga beteende kom alldeles för många migranter hit.

Inrikesministern garanterade att 60 000 till 80 000 migranter skulle utvisas, vilket ännu inte har skett. Om Sverige har beslutat att nu inneha EU:s miniminivå beträffande immigranter, så måste det betyda, att vi skall ta emot färre asylsökande än Ungern… vilket ännu inte har skett. Likaså är det ett absolut faktum, att minst 60 000 asylanter ännu inte har utvisats. Ändå har statsministern bedyrat, att den som fått ett NEJ på sin asylansökan måste lämna Sverige! Fake news?

Den svenska regeringen hävdar, att alla EU-länder måste ta sitt ansvar vid fördelningen av migrant-kvoter inom EU. Särskilt hätska har svenska makthavare varit gentemot Ungern. Att Sverige inte tog sitt eget ansvar och följde Dublinförordningen, är en besvärande olaglighet, som helst förtigs. Vidare framstår miniminivån och de garanterade utvisningarna som osanningar… dvs. fake news. Ändå har statsministern bedyrat, att vi måste ha ordning och reda i asylpolitiken!

”Skälig skattning fattas i grandios självuppfattning.”

Efter det att Fidesz hade vunnit en överväldigande seger i det ungerska valet för några veckor sedan, riktades flera anklagelser mot Viktor Orbán och hans parti bl.a. från EU och Sverige. Anklagelserna mot Fidesz gällde, att partiet hade 1) tillskansat sig mer mediepropaganda än övriga, 2) besatt viktiga samhällsposter, 3) undergrävt rättsstaten.

Rent kunskapsmässigt kan jag inte bedöma, i vilken utsträckning anklagelserna är befogade eller mera är att betrakta som politiska motdrag. Därför nöjer jag mig med, att utifrån beskyllningarna jämföra dessa med den egna svenska politiken.

1) Mediepropaganda. Här har ett regeringsorgan gett fyra Stockholmsbaserade och tillika regeringsvänliga riksmedia cirka 11 miljoner kr, för att dessa riksmedia skall avgöra, vad som ska betraktas som fake news… något som medierna ifråga inte själva anses gå helt fria ifrån. Vidare har makthavarnas politik gynnats av den s.k. åsiktskorridoren… och dess ”Änglakör”, vilken agerat såsom maktens propaganda-megafon.

2) Samhällsposter. Här har regeringen under lång tid utnyttjat den s.k. utnämningsmakten, vilket innebär, att till höga samhällsposter utses ofta någon med ”rätt” partifärg. Detta torde inte vara något unikt. Det unika är istället att anklaga någon annan för en åtgärd, som man själv tillämpar.

3) Rättsstaten. För ett par år sedan drabbades Sverige av Decemberöverenskommelsen (DÖ), vars syfte var att sätta grundlagens andemening ur spel… rättsligt förkastligt! Vidare har makthavare i Konstitutionsutskottet (KU) intill nyligen arbetat med ett grundlagsförslag, vilket skulle göra det lättare att införa censur. Medborgarna skulle drabbas av större rättsosäkerhet. Det jäviga KU är i sig en fara för rättssäkerheten.

Man kan således konstatera, att sådana ungerska åtgärder, vilka rönt svensk kritik, har svenska makthavare själv tillämpat. Det vittnar om hyckleri, som är väldigt typiskt för Fake Policy Party.

Andra ”politiska” igenkänningstecken gällande Fake Policy Party kan förutom hyckleriet sägas vara  inriktningen där man stegvis, nästan omärkligt:

• missbrukar demokratin
• missköter tryggheten
• missgynnar välfärden
• missaktar ärligheten

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”