Vem är svensk?

Sveriges flagga

Enligt FN-konventionen ILO 169 är det respektive nation som själv ska besluta om sin status, inte staten! Därför har Sverige (i motsats till våra grannländer) inte ratificerat ILO 169, vilket medför att nämnda konvention inte gäller i Sverige.

I den dispyt (om ”svensk”) som då och då blossar upp i samhällsdebatten är det av yttersta vikt att förstå skillnaden mellan stat och nation. Den kunskapen tycks debattens kontrahenter antingen sakna eller avsiktligt missförstå. En enkel och begriplig förklaring som strikt kan tillämpas är att: stat = lagenlig gemenskap under det att nation = folklig gemenskap.

Lagenlig gemenskap betyder, att staten Sveriges lagar och regler gäller i Sverige för alla som befinner sig i landet, samt att bestämmelserna fastställs av bemyndigad instans. Villkoren för invandring, uppehållstillstånd och medborgarskap är således knutna till staten. Om denna procedur leder fram till medborgarskap, kan vederbörande kalla sig ”svensk” (= lagenligt svensk), men behöver för den sakens skull (enligt nuvarande regler) inte kunna tala svenska.

Beträffande folklig gemenskap råder ett motsatt synsätt. En invandrare, vilken talar svenska samt har anammat sådana normer och attityder, som gäller för folkflertalet, dvs. har anpassat sig till det svenska samhället, så kan vederbörande också kalla sig ”svensk” (= folkligt svensk), men behöver för den sakens skull inte vara svensk medborgare.

Lagenligt svensk respektive folkligt svensk

Det är just bristen på tydlighet gällande lagenligt svensk respektive folkligt svensk som har vållat problem här hos oss. På många håll i utlandet har man varit mera distinkt. Om vi hade dristat oss att vara noggrannare skulle en lagenligt svensk person kunna ha benämnts Sverige-kurd, Sverige-afghan, Sverige-chilenare osv. En folkligt svensk individ skulle på motsvarande sätt kunna vara kurd-svensk, afghan-svensk, chilensk-svensk osv.

I Sverige har det obegripligt nog ansetts fult att förtydliga en invandrares ursprung, varigenom man har berövat många människor deras etniska stolthet. Ifall orsaken beror på en etnisk värdering, där olika nationer har getts olika värden, så har en underliggande, strukturell rasism varit rådande. Jag har upplevt att helst ska man vara antingen ”svensk” eller ”flykting”.

Inom en och samma stat finns det oftast mer än en enda nation. I Sverige har vi en majoritetsnation och fem erkända minoritetsnationer. Icke erkända minoritetsnationer är exempelvis skåningar och gutar. Enligt FN-konventionen ILO 169 är det respektive nation som själv ska besluta om sin status, inte staten! Därför har Sverige (i motsats till våra grannländer) inte ratificerat ILO 169, vilket medför att nämnda konvention inte gäller i Sverige.

Var och en som tillhör någon av de fem minoritetsnationerna är naturligtvis lagenligt svensk. I vilken utsträckning samma person är folkligt svensk avgör individen själv. Mina egna folkliga tillhörigheter eller identiteter gör mig till både skåning och svensk, eftersom jag kan tillhöra flera folkliga gemenskaper (enligt eget val). Jag är alltså svensk, fastän jag i första hand anser mig vara skåning… med skånskt språk och skånska attityder till skånskhet.

”Utländsk bakgrund”

I det här sammanhanget kan det också vara relevant att titta närmare på begreppet utländsk bakgrund. Detta gör man som regel för att få en uppfattning om mängden folkbokförda personer i landet med en annan bakgrund än den svenska (individer i asylprocessen eller s.k. gömda/papperslösa medräknas inte). Myndigheterna använder då följande två incitament: 1) utrikesfödd, 2) inrikesfödd av två utrikesfödda föräldrar.

Flera forskare hävdar att myndigheterna ger en inkorrekt bild av verkligheten. De menar att en tredje beräkningsgrund också måste användas, nämligen: 3) hälften av inrikesfödda med en utrikesfödd och en inrikesfödd förälder. Med hänsyn till alla tre faktorerna blir andelen personer med utländsk bakgrund i Sverige ungefär 28 %, medan myndigheterna naturligtvis redovisar en lägre andel.

Globalismen, som under flera decennier har varit idémässigt styrande i Västeuropa, börjar nu allt mer ifrågasättas. Förmodligen har den fria migrationen blivit för omfattande. Folk i olika länder protesterar i demokratiska val. Det är mycket allvarligt, när makteliten inte är tillräckligt lyhörd för folkets åsikter, utan antyder att dessa kan ses som onda yttringar.

Globalism vs nationalism

Den politiska konfliktlinjen i västvärlden tycks nu i huvudsak stå mellan globalism och nationalism.

Den imperialistiska socialismens fyra mest invasiva och auktoritära ideologier (= expansion + envälde/totalitarism) efter år 1900:

  1. Stats-socialism = kommunism, eftersträvar proletariatets diktatur genom bekämpande av klassfiender med hjälp av bl.a. ”nyttiga idioter”
  2. National-socialism = nazism, eftersträvar ariernas diktatur genom bekämpande av rasfiender med hjälp av bl.a. ”brunskjortor”
  3. Umma-socialism = islamism, eftersträvar kalifatets diktatur genom bekämpande av religionsfiender med hjälp av bl.a. ”jihadister”
  4. Moral-socialism = globalism, eftersträvar korrekthetens ”diktatur” genom bekämpande av värdegrundsfiender med hjälp av bl.a. ”aktivister”

(Jmf. Närtalat: ”Styrka och svaghet”)

Mot den imperialistiska socialismen (1, 3 och 4, eg. deras samverkande och tämligen spetsfundigt dolda avläggare) agerar numera nästan bara den nationella populismen, vars fakta i första hand bemöts med ideologiska känslor. Om detta inte ”går hem” tillämpas ofta den simpelt oegentliga anklagelsen om nazism eller något därmed analogt.

Eftersom den nationella populismen varken eftersträvar envälde eller imperialism, blir jämförelsen med nazism allvarligt misskrediterande. Den nationella populismen (= folkyttringarna) har ju som mål att framhäva och/eller bevara särarten hos respektive folk/folkgrupp. Här kan dock makten gynna sin egen folkgrupp/nation så att en otillbörlig dominans uppstår. Exempelvis har svenskheten genom åren givits företräde på skånskhetens bekostnad.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”