Politiken då, nu och sen då?

Ska frågan få en vettig lösning måste ett eller flera partier frångå sina uttalade låsningar.

Politikens övergripande ändamålsstrategi måste vara att: Åstadkomma mer trygghet genom både ökad välfärd och bättre samhällsharmoni. Bägge dessa trygghetskrav har politiken på senare tid försummat. Oärlighet och ”skumraskaffärer” har emellertid alltid förekommit inom politiken. Ibland har detta karakteriserats som eftergiftspolitik.

”I gammal svensk Heil-politik syns minst ett partis historik nu utan nutida kritik.”

”I gammal svensk Sovjet-politik syns minst ett partis historik nu utan nutida kritik.”

Sveriges senaste sekel – en kortfattad kronologisk betraktelse rörande samhällsutvecklingen:

1) Samhällsomvandling  med hjälp av folkrörelser

2) Sammanhållning  med hjälp av ”gör din plikt kräv din rätt”

3) Samhörighet  med hjälp av kärnfamiljen och folkhemmet

4) Sammanhållning  med hjälp av ”den svenska modellen”

5) Samhällsomvandling  med hjälp av mångkultur

Samhällsutvecklingen enligt ovan har lett fram till dagens inofficiella samhällstrappa:

a – Härskarväldet – makthavarna, riksmedierna och kultureliten

b – Nettoskattebetalarna – alla de som betalar mer i skatt än de får i bidrag

c – Bruttoskattebetalarna – alla de som betalar mindre i skatt än de får i bidrag

d – Nollskattebetalarna – alla de som inte betalar skatt utan måste försörjas av bidrag

                                             (nolltaxerade mångmiljonärer räknas inte hit)

Ute i världen pågår en lågintensiv kamp med rötter i:

e – Parlamentarismens demokratier (t.ex. västvärldens kristna stater)

f – Islamismens teokratier (t.ex. arabvärldens muslimska stater)

g – Postkommunismens demokraturer (t.ex. Ryssland, Kina, Kuba)

h – Globalistiska hegemonier (t.ex. EU och andra överstatliga intressen)

i  – Nationella självbevarelsedrifter (t.ex. Brexit och respektive staters särintressen)

”Då ansvariga ej tukta fel i skeendet, få andra frukta spel i beteendet.”

Två sorters nationalism: maktens och folkets

Viktigt att veta är att ”nation” har två betydelser dels folk, folkgrupp dels stat.

Statens nationalism kan sägas vara indoktrinerande och i en överlägsen anda insinuera/framhäva Sveriges ledande position i världen inom en mängd globala områden med svårdefinierade mätfakta (miljö, klimat, FN-engagemang etc.). Då det gäller mera lättgjorda välfärdsmätningar (vård, skola, omsorg, polis, försvar, beredskap, trygghet osv.) uppvisar landet över tid konstigt nog idel försämringar… vilka helst ska bortförklaras med floskelargument.

Här går konfliktlinjen i första hand mellan Sverige och andra stater, vilka underförstått ska bli lika duktiga som Sverige.

Folkets nationalism tycks ta fasta på de ovannämnda välfärdsförsämringarna och vilja förklara dessa med en allt för stor invandring. Alla invandrare måste ju försörjas och alltför många betalar ingen skatt,  ändå har de lika stora rättigheter som folkhushållets skattebetalare. Kritik mot detta synsätt accepterar inte maktens nationalister, vilka knappast kan nyttja fakta. De får då istället använda känslor (tycka synd om) och/eller invektiv i stil med falska anklagelser för ex. rasism.

”Europa ska erövras med våra kvinnors magar.” (muslimsk president)

Här går konfliktlinjen främst i synen på olika folkgrupper i Sverige, eftersom dessa inte bidrar till välfärden och tryggheten i samma/motsvarande omfattning.

Naturligtvis går dessa bägge typer av nationalism på tvärs med varandra, vilket också visade sig i valrörelsen. Antagonismen har blivit så påtaglig att kontrahenterna knappt kan tala med varandra. Maktens grandiosa självgodhet är odemokratisk och mobbingbefrämjande samt till skada för landet.

”Progressiv missaktning… rasa snart i kontraproduktiv uppvaktning.”

Sveriges stora beroende av omvärlden ihop med den svenska inrikespolitikens internationella dominans har medfört åtgärder i linje med  Bilderberggruppens  önskemål (se Närtalat, Konspirationsteorier?). Sverige måste då vara öppet mot omvärlden både vad gäller människor och varor. För att rättfärdiga denna politik måste alla dess olägenheter minimeras. Kränkningshysteri, korrekt godhetspolitik och nyhetsförvanskning är metodiska exempel härpå.

Sverige är ett mycket exportberoende och högskattefinansierat land, vilket därför måste ha en högproduktiv och ansvarskännande befolkning i samklang med makthavarnas politik… men denna samklang även kallad samhällskontrakt har nu rubbats genom att makthavarna har omprioriterat transfereringsbehoven, och då gjort nettoskattebetalarna till systemets finansiella ”slavar”, medan fördelningspolitiken samtidigt har försämrat dessa ”slavars” upprätthållande av sin betalda välfärd.

”Demokratisk fara å färde är förakt för alla valdas lika värde.”

 Efter valet verkar Sverige gå mot svek eller nyval.

Hur åstadkomma mer trygghet genom både ökad välfärd och bättre samhällsharmoni?

Denna fråga kommer med all säkerhet att bli den allra viktigaste utmaningen under den nu påbörjade valperioden. Ska frågan få en vettig lösning måste ett eller flera partier frångå sina uttalade låsningar. För att fastställa det framtida samhällets utformning måste politiken välja:

                                                assimilering eller mångkultur

                                                sekularisering eller imamkultur

                                                individualisering eller klankultur

Det gäller alltså att staka ut vägen för ett stärkande av antingen svenskhetskultur eller islamisering. Här kan man tala om en ödesfråga. Ett första steg måste bli att separera religiös islam från politisk islam. Så länge detta förblir ogjort kommer politisk islam nämligen att åtnjuta religionsfrihet samt bli omöjlig att ifrågasätta. Under väntetiden borde islam bli betraktad som en politisk ideologi och endast få samhällsbidrag som sådan. Jag undrar dock, om svenska politiker har mod och/eller kapacitet till detta.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”