Maktfullkomliga låsningar

Trots att så gott som alla partier har ”lik i lasten”, dvs. dunkla sidor i sin historia, så har deras allt större självgodhet lett till allvarliga låsningar i politiken.

Den svenska politiken har sedan 1900-talets början involverat ett visst mått av socialistisk syn på tingens ordning. Idealet var från början den totalkontrollerade enpartistatens varuproduktion dvs. socialism med planekonomi (= kommunism). Vid tiden för första världskriget anträdde socialdemokratin dock en annan väg, som innebar det demokratiska samhällets kontrollerade tjänsteproduktion dvs. socialism med marknadsekonomi (= socialdemokrati).

Det blev marknadsekonomin ihop med samhällets kontrollerade tjänsteproduktion som skapade   vår välfärd. Nackdelen med detta system innebar att valfriheten begränsades till ett enda alternativ dvs. det existerade ingen egentlig valfrihet. Dessutom medgav samhällets positiva utveckling en tilltagande självgodhet. Denna växte sig så stark, att ”Sverige” kunde agera som ett världssamvete.

”Förbättringspolitik får inte bli den förda lik.”

Så småningom behövdes nytänkande inom välfärdssektorn, varvid privata alternativ blev tillåtna. Samtidigt byggdes den offentliga sektorn ut. Med tiden fick vi därigenom något som kan kallas den välfärdskommersiella socialstaten. Dess självbevarelsedrift på det offentliga planet har hittills varit att sätta kvantitet före kvalitet. Därför har kostnaderna ökat, så att ett resonemang om ”vinster i välfärden” har uppstått… men bara beträffande privata aktörer.

Det är framförallt turerna kring den välfärdskommersiella socialstaten som på senare tid har präglat den svenska politiken. För att öka kvantiteten (det outtalade målet?) har utlänningar måst få full tillgång till välfärdssystemen. Detta har globalistiska idéentusiaster förespråkat, trots att kvaliteten samtidigt har sjunkit. För att försvåra kritik mot denna politik tillkom en ”åsiktskorridor” genom det politiska minfältet.

”Fördomar är… vad förutfattande lär.”

Sedan flera decennier tillbaka präglas den svenska politiken av moral-socialism (nr. 4 nedan), varvid både kommunistiska och islamistiska tendenser har accepterats… men definitivt inte nazistiska. Den oppositionella moral-nationalismen har därför anklagats för just nazism, vars åsikter har placerats utanför ”åsiktskorridoren”.

Den imperialistiska socialismens fyra mest invasiva och auktoritära ideologier (= expansion plus envälde/totalitarism) runt om i världen efter år 1900:

1–Stats-socialism = kommunism, eftersträvar proletariatets diktatur genom bekämpande av klassfiender med hjälp av bl.a. ”nyttiga idioter”

2–National-socialism = nazism, eftersträvar ariernas diktatur genom bekämpande av rasfiender med hjälp av bl.a. ”brunskjortor”

3–Umma-socialism = islamism, eftersträvar kalifatets diktatur genom bekämpande av religionsfiender med hjälp av bl.a. ”jihadister”

4–Moral-socialism = globalism, eftersträvar korrekthetens ”diktatur” genom bekämpande av värdegrundsfiender med hjälp av bl.a. ”aktivister”

”Mångfaldsambitionen omfattar alla tänkbara skikt… utom de med ”fel” åsikt.”

Uppfattningar, vilka låg utanför nämnda åsiktskorridor, klassificerades som onda och deras initiativtagare likaså. Denna klassificering skapade en odemokratisk tystnadskultur. Om en politik inte får bedömas ur olika aspekter, medför detta dels ett accelererande missnöje dels att samma ”goda” politik kan gå till överdrift.

Jakten på klienter till den välfärdskommersiella socialstaten slog sannolikt ett rekord i ”godhet” till följd av gymnasieamnestin (kostnad: minst tre miljarder kronor).

En folklig antiglobalistisk uppfattning, moral-nationalism, med försvar av vår nationella ekonomi och kulturella prägel har bemötts med moralondska av (den tidigare omnämnda) självgodhetens anhängare, vilket har utmynnat i så kallad brunsmetning. Då har känslor fått gälla före fakta.

”Rätt politik bli härdig, om den är rättfärdig.”

Trots att så gott som alla partier har ”lik i lasten”, dvs. dunkla sidor i sin historia, så har deras allt större självgodhet lett till allvarliga låsningar i politiken. Dagens försök till regeringsbildande, ”med omöjligt krav-jagande för möjligt deltagande”, har utkristalliserat tre tydliga block med krav som försvårar samarbete i Sverige men inte för motsvarande situation i andra länder.

De tre åsyftade fraktionerna kan lite tillspetsat beskrivas på följande sätt:

  1. Röda blocket — maktfrälsta faktaflummare (144 mandat)
  2. Blåa blocket — pragmatiska analfabeter (143 mandat)
  3. Gula blocket — egonationella bakåtsträvare (62 mandat)

Nu pågår s.k. talmansrundor i riksdagen, för att utse en statsminister och i förlängningen en regering. Efter fyra sådana rundor blir det nyval, men innan dess kan man förmoda, att något eller några partier har frångått sina utfästelser till väljarna.

”Då rådklokhet sakas må dumhet bejakas.”

Kan det vara så, att ideologin och historien har gjort de gamla partierna så inkrökta, att de i sin självgodhet och prestige inte förmår tänka nytt? Förr hette det ju: vi kan samarbeta med varje annat parti, där vi har en gemensam uppfattning i sakfrågan. Nu kan man få intrycket, att detta inte längre fungerar, därför att partierna har helt olika syn i den allt överskuggande ”utmaningen”, nämligen; invandringsvolymen och dess konsekvenser.

När över 260 anställda i det demokratiska samhällets kontrollerade tjänsteproduktion, vilka bl.a. ska hantera den välfärdskommersiella socialstaten, undrar om de ska vara lojala mot en ny arbetsgivare/regering eller mot den rådande ideologin (kallad ”värdegrunden”), tycks den moral-socialistiska ”åsiktskorridoren” ha hamnat på fel plats.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”