Värdegrunden – överordnat flum

Alla människor är unika och genuint olika men har samma värdighet. Detta är verkligt och sakligt samt naturligt fastställt och accepterat… utom av offer för den svenska värdegrunden. I Sverige heter det enligt värdegrundens fel-tes: ”alla människors lika värde”.

En tänkt förklaring av ordet ”värdegrund” kan vara, att det är ett folks eller en folkgrupps gemensamma syn- och uttryckssätt. En sådan innebörd medför, att ordet ”värdegrund” egentligen inte är entydigt definierat utan bara har en översiktlig förståelse.

Vår politiskt konstruerade värdegrund, som bärs upp av fel-tesen ”alla människors lika värde”, utgörs av ett knippe ideologiska och beteendeskapande godhets-attityder. Dessa associeras med så oprecist definierade kriterier (t.ex. medmänsklighet, anständighet, tolerans, hållbarhet osv.), att de förbehållslöst har kunnat få ett omdöme av en sådan moralriktighet, som alla måste acceptera.

Åsiktsdiskriminering

Till följd av denna påtvingade acceptans har värdegrundens totalitära anspråk medfört, att folks åsikter kan sorteras i dels goda dels onda (som ju ”brunsmetas”). Därigenom har värdegrundsaktivisterna ogenerat lyckats etablera en odemokratisk åsiktsdiskriminering. Denna har många av våra folkvalda tillämpat med sådan kraft, att de måste ha fått frångå sin egentolkade innebörd av ovannämnda tes (”alla människors lika värde”).

”Med glömska i egna led spred egon lömska besked.”

Då även skillnaden mellan sak och person har eliminerats, motbevisar de själva sin tes, genom att värdesätta människor olika (utifrån deras åsikter). Politiskt mindervärdiga – men ändå folkvalda individer – har vällovligt kunnat mobbas. Ett sådant handlingsmönster tycks vara, att den (från högsta ort) påbjudna åsiktstyrannin har medfört, dels en högst påtaglig beröringsskräck, dels ett nästan enväldigt tolkningsföreträde.

”Värdegrunden verkar som maktmedel konkret… likrikta åsikters godhet.”

Värdegrundsbrott

På grund av ”värdegrundsbrott” har ifrågasättande personer bedömts ovärdiga som medlemmar och uteslutits ur ”politiskt korrekta” (PK) partier och fackföreningar. Dylika personer har tom. berövats sina jobb, då arbetsgivaren har ansett värdegrunden stå över lagen. Det s.k. PK-uppropet, gällande 261 anställda i regeringskansliet, är ett annat exempel på värdegrundens negativa tillämpning.

Om ”alla partiledares lika värde” extraheras ur trossatsen ”alla människors lika värde” måste en rättvis lika-behandlings-process i ex. talmansrundorna tydligt åskådliggöras. Så fungerar dessa rundor emellertid inte. Det är en motbjudande skenhelighet, att just likavärdes-ideologerna istället exploaterar den mobbing, som det politiska hyckleriet tillåter.

”Partier med gömda, glömda löss i sina fanor censurerar i sanning sina anor.”

Skilja på sak och person

Om än outtalat så uppvisas i nyssnämnda sammanhang ”alla partiledares olika värde”. Den gjorda nedvärderingens oregerliga och själviska orsak torde egentligen vara en kombination av högmodigt misskrediterad ”arvsynd” ihop med metoden att ”ej skilja på sak och person”.

”Den, som ej från maktkritik viker, möter makthavarnas härskartekniker.”

Samvetssnobberi, känslo-fokus-mani och genusfilosofi karakteriserar latent värdegrundens principiella indoktrineringsinstrument. När skrytsamhet och fakta-fattigdom samt könsrollsfloskler prioriteras före verklighet och saklighet samt naturlighet har värdegrundstänkandet blivit överordnat. Det osympatiska med värdegrunden är, att den inte tåler avvikande åsikter (= onda).

”Värdegrunden är än mer förmer en cocktail-drog för folkets håg.”

Värdighet och värde

Alla människor är unika och genuint olika men har samma värdighet. Detta är verkligt och sakligt samt naturligt fastställt och accepterat… utom av offer för den svenska värdegrunden. I Sverige heter det enligt värdegrundens fel-tes: ”alla människors lika värde”. Hur kan mänsklighetens alla individuella olikheter ge alla människor ett lika värde, när åsyftade värde måste vara en variabel?

Individens värde är ju alltid olika från situation till situation.

Först  relationskriteriet och sen situationskriteriet värderar i verkligheten varje människa. Missbruk av denna sanning benämns jäv.

Vid en prisutdelning har guldmedaljören ett högre värde än silvermedaljören, som i sin tur har ett högre värde än bronsmedaljören osv. allt enligt situationskriteriet. Vid samma prisutdelning har min son (för mig!) ett högre värde än guldmedaljören beroende på relationskriteriet. Man brukar säga, att en människas värde bestäms av hur utbytbar hon/han är… lätt utbytbar = lågt värde. Detta gäller också i arbetslivet… lätt utbytbar = låg lön (p.g.a. ett lägre värde för arbetsgivaren).

”Utspridd värdegrund typisera utan misskund.”

”Alla människors lika värdighet heter det i hela världen utom i Sverige. Det konstiga är, att (förutom lite i Norge) är Sverige det enda landet  i hela världen som har en värdegrund enligt ovan. Effekten av denna värdegrundsmässiga moral-socialism verkar de flesta svenskar inte vara medvetna om. För att dessa så ska förbli, får värdegrunden inte framstå i dålig dager, vilket kräver att dess anhängare skall ”segra” i varje åsiktsutbyte.

Känsloargument

För att vinna den politiska argumentationskampen, och då få motståndarnas sakliga fakta att ”försvinna”, så måste moralisk känslo-harm tillgripas, och detta tycka-synd-om-knep ska få oss så indignerade, att vi låter oss bli immuna mot motståndarnas ”moral-onda” fakta. Det hänvisade sanna bestäms således inte av det konstaterat verkliga… utan av den för makten moraliskt korrekta uppfattningen.

 ”Ity den korrekta politiken verkar bestämt, finns inget skämt.”

I den mångkulturella teorin hyllar entusiasterna ”likavärdesprincipen”, men samtidigt i praktiken nedvärderar de alla, vars åsikter ogillas. Detta hyckleri visar på den värdegrundsfanatiska politikens hat-inspirerade låsningar, vilka skapar ett ”vi och dom” med onödiga samarbetsproblem.

Värdegrunden har på allra högsta politiska nivå i stort sett gjorts överordnad sakargumenten samt orsakat en verklig anklagelseflora (populist, extremist, rasist, nazist osv.). För att var och en ska kunna bilda sig en egen uppfattning om tingens ordning rekommenderas läsning av den sammanfattande redogörelsen: ”Inkonsekvenser i Den Politiska Debatten” av Johan Thyberg (Det Goda Samhället, 2018-10-30).

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”