Odemokratiska hemligheter?

När Sverige år 1995 blev medlem i EU, blev vissa inträdesvillkor genom avtal förpliktigade. Här utfäste sig Sverige då att genomföra en del reformer, som redan gällde i EU. Sverige måste t.ex. 1) ratificera Europarådets deklaration om mänskliga rättigheter, 2) förverkliga en regionalisering i NUTS 2-enheter, 3) införa subsidiaritetsprincipen.

1) Att skriva under en internationell deklaration/konvention innebär att instämma i syftet, dock utan någon förpliktelse.

Att sen ratificera samma internationella deklaration/konvention betyder göra giltig, dvs. dokumentet får då en laglig status.

Under min skoltid kommer jag ihåg den stolthet jag kände, för att Sverige (jämfört med andra länder) hade så få ärenden i Europadomstolen. Vad jag inte hade en aning om, och säkert många med mig, var att Sverige inte hade ratificerat grundvalen för Europadomstolens domsrätt. Därmed kunde ju nästan inga svenska rättsfall komma dit.

Under årens lopp har Sverige ofta varit väldigt snabb med att skriva under internationella deklarationer/konventioner. Däremot har långsamhet gjort sig gällande, då ratificering av sådana uppgörelser har kommit på tal (t.ex. ILO 169). Enligt min uppfattning beror förfarandet på den omständigheten, att Sveriges oerhört centraliserade maktutövning då kan komma att naggas i kanten.

Sverige tvingades alltså i och med EU-inträdet att ratificera Europarådets deklaration om mänskliga rättigheter drygt 50 år efter dess tillkomst.

2) Många hävdar att fredstanken är EU:s vackraste målsättning. Denna bygger på resonemanget ”om alla har det lika bra, så startar ingen krig”. Om alla ska kunna få det mätbart lika bra, så måste statistik tillgripas. Därför ska varje EU-land indelas i basregioner/statistikområden (som på EU-språk kallas NUTS 2, Nomenclature of Units for Territorial Statistics). Tanken är att alla basregioner på sikt ska erhålla en jämförbar standard genom EU:s bidragssystem.

Gränsdragningen (utifrån helst kulturella, geografiska och historiska traditioner) för varje NUTS 2 ska anpassas så att exempelvis folkmängd, arbetstillfällen, utbildning, sjukvård och infrastruktur blir så likartad som möjligt. Det underlättar naturligtvis alla nuvarande/kommande jämförelser.

I Sverige har staten arbetat i det tysta och delat in landet i 8 riksområden (dock inga NUTS 2!). Landskapsgränser/länsgränser har fått gälla. Så här ser indelningen av riksområdena ut:

  1. Lappland, Norrbotten, Västerbotten
  2. Jämtland, Härjedalen, Ångermanland, Medelpad
  3. Dalarna, Värmland, Hälsingland, Gästrikland
  4. Uppland, Västmanland, Närke, Södermanland, Östergötland (utom Stockholms län i vissa av landskapen)
  5. Stockholms län
  6. Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Halland
  7. Småland, Öland, Gotland
  8. Skåne, Blekinge

Man undrar vilka riksområden som sen måste slås ihop för att NUTS 2 ska erhållas. Det finns flera gränsdragningar, som redan nu måste ifrågasättas. Jag tänker främst på Skåneland (Skånelandene: Skåne, Halland och Blekinge) som sedan järnåldern (ihop med Bornholm) hade varit en kulturell och administrativ enhet ända fram till 1660. Förmodligen finns det en medveten strävan från svenska staten att splittra Skåneland.

Nu ska Sverige skicka 12 delegater till EU:s Committee of Regions (CoR) för att representera de olika riksområdena. EN delegat för riksområdena 1 och 2, ÅTTA delegater för riksområdena 3-5, TVÅ delegater för riksområde 6 och EN delegat för riksområdena 7 och 8. Alltså ska riksområdena längst i norr och söder ha varsin halv representant. Riksområdet där Göteborg finns ska ha två delegater, medan riksområdet där Stockholm ingår ska ha åtta representanter.

Tilldelningen av delegater/representanter tycks vara väldigt snedfördelad! Att dessa inte utses av respektive riksområde utan av SKL (Sveriges kommuner och landsting) gör det hela än konstigare. Min tolkning blir att svenska staten vill fördröja/förhindra processen, eftersom NUTS 2 ute i Europa i egenskap av delstater eller autonoma regioner ofta har mer självbestämmande än svenska staten verkar kunna tänka sig.

3) Subsidiaritetsprincipen eller närhetsprincipen innebär, att ”alla demokratiska beslut skall tas på lägsta effektiva nivå”. För svensk del innebär det, att många nu statliga beslut måste fattas mera regionalt/lokalt. Vidare medför en decentralisering, att besluten får en bättre folklig förankring och därför kan variera mellan olika delar av landet. Subsidiaritetsprincipen går ju helt emot den svenska statens maktambitioner.

Åter glider mina tankar till Skåne/Skåneland, som fram till det karolinska enväldet hade ett eget parlament (Lantdagen) samt egna lagar och bestämmelser. Denna autonomi gällde enligt både folkrätten och flera bindande (ratificerade) internationella avtal. Att den eliminerades utan skånskt medgivande kan benämnas Svenska Sveket. Den därefter inledda och ännu pågående mörkläggningen torde vara Sveriges Största Skam.

Vår demokrati tycks inrymma en hel del odemokratiska hemligheter, vilka våra myndigheter i görligaste mån försöker hemlighålla. Hur många av dagens väljare har t.ex. kännedom om justitieministerns ansträngningar att via grundlagsförändringar försöka införa förtäckt censur gällande Sverigebilden. Med andra ord… skulle vi då inte få framföra negativa åsikter om läget i landet. Detsamma gäller för det pågående arbetet med FN:s migrationsramverk. (Som jag säkert får anledning att återkomma till.)

Under åren med EU-medlemskap har svenska politiker/debattörer tidvis klagat på överstatligheten, alltså att ”vi lämnar över makt till Bryssel”. Då har väl EU varit lägsta effektiva nivå. Att svenska staten ska överlämna makt till någon lägre men ändå effektiv nivå, verkar däremot vara en fråga som dessa politiker/debattörer inte vill tala om.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”