Samtidsförståelse

Innebörden av ”förståelse” kan pendla mellan begriplighet och sympati. Politisk förståelse grundas som regel på graden av en kostnadseffektiv, folklig nyttighet. Onödiga och dessutom dyra åtgärder tenderar att öka diskrepansen mellan beslutsfattarna (= valda) och skattebetalarna (= väljare), dvs. förståelsen för politiken urholkas, vilket leder till ett ökat politikerförakt.

Om beslutsfattarna och skattebetalarna inte äger en likartad samtidsförståelse, så är det i första hand beslutsfattarna som måste ändra uppfattning. Samhällssystemets förändringar har emellertid medfört, att så inte längre är fallet. Detta beror framförallt på två betingelser nämligen: så generösa partibidrag, att medlemsuppfattningen kan nonchaleras samt den beprövade konsensuskulturens nu insinuerade allmängiltighet.

”Görs sund skepsis till förödande nackdel, verkar konsensus korrekt… fel.”

Nämnda insinuerade allmängiltighet, ofta benämnd värdegrunden, måste naturligtvis verka konsensusmässigt åsiktsbegränsande. Därigenom har vi fått vår politiskt korrekta (= PK) agenda grundad på godhetskänslor.  Den, vilken inte anammar dessa, får framstå som ”ond/elak”. Metoden ifråga tystar de flesta kritikerna. De som framhärdar offentligt blir nästan undantagslöst ”brunsmetade”.

”Den, som PK-ism ge åsiktsbryderi, kan nog oärligt bli fri.”

Sverige har sedan 1968 (i vissa fall redan tidigare) fått hela samhället mer och mer genomsyrat av PK-ideologin. Hur har det kunnat bli på det viset?

Här nedan följer min egen kortfattade förklaringsmodell, vilken kanske kan öka förståelsen för PK-ismens starka genomslag i Sverige.

  1. Palmes koncept (PK)

”Förändring mot ofolkliga mål”

De viktigaste nyordningarna:

  • neutraliteten blir alliansfrihet
  • folkhemmet blir världshuset
  • kärnfamiljen blir sammanboende
  • småskolan+folkskolan+realskolan blir grundskolan

2.  Perfekt konsumtionsidé (PK)

”Alla människors lika värde”

Denna genuint felaktiga tes visar påtagligt med vilken respons ett helt folk kan manipuleras. (I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter står ”dignity”, som betyder värdighet inte ”värde”.) Värdemässiga vantolkningar i Sverige: utlänning behandlas som medborgare, nyhetsfabrikation som nyhetsreportage, tyckare som specialist, migrant som svensk.

3.  Propagandistisk konsolidering (PK)

     ”Ond kritik upphöjs till osanning”

Den korrekta politikens åsiktsmonopol etableras. Denna demokratiska inskränkthet likriktar den politiska samhällsdebatten. Känslans makt över förnuftet blir allt mer märkbar. Verkligheten ersätts med den korrekta bilden av verkligheten.

4.  Proklamerad konsensus (PK)

     ”De goda gärningarnas mani”

Personer, som av de skenheligt godhjärtade ställs utanför konsensusnormen, betraktas antingen som ansvarslösa offer (utsatta) eller som samvetslösa råttor (skurkar). Detta synsätt polariserar          samhällssynen och minskar harmonin i samhället.

5.  Perplex koncentration (PK)

     ”Urbanisering och segregering”

Centraliseringen av människor och makt får utvecklingen att geografiskt gå i otakt. Ska hela landet leva, måste en återflyttning och decentralisering genomföras.

6.  Politiserat kulturutbud (PK)

     ”Upplevelsesmygpåverkanskomplement”

Om det konstnärliga, journalistiska och akademiska i beroende av statlig finansiering kan fås att förstärka det PK-politiska, så ökar övertygelsen om dess goda korrekthet, samtidigt som fortsatta statsbidrag kan påräknas såsom betalning för hjälpsamheten.

7.  Problematiserad komplexitet (PK)

     ”Tröga förståelser ger föga förebråelser”

Det är inte många som fattar politikernas taktlösa piruetter, eller som entydigt kan tolka deras nya lagtexter (inte ens domstolar). Detta är naturligtvis en PK-istisk finess för att komma ifrån faktakritik.

”På själens nu högsta nivå… råds ju rätt mot osund P K.” (Psykisk Kollaps)

Den ”medmänskligt goda PK-politiken”har flera (nästan heliga) godhetsmarkörer, varibland kan nämnas: anti-rasismen, oskuldsfeminismen, massinvandringen och klimatalarmismen. Hit kan man även räkna den s.k. identitetspolitiken. Denna vill gottgöra för svaga gruppers påstådda problemorsaker. Ett utökat samhällsansvar ska då syfta till att ersätta dessa offer med gruppanpassade ”kompensationsbidrag” till deras föreningar och stiftelser.

”Om misstron trumfar tron missas relation.”

PK-politikens kanske viktigaste instrument har varit dess flummiga utnyttjande av rasist-stämpeln. Min ovetenskapligt förenklade definition säger, att rasism är övertygelsen att: ”Varje människa är en anonym del inom sitt – genom arv – typiska kollektiv, vilket är hierarkiskt värderat och får exploateras med hänsyn därtill.” Utan kännedom om en persons övertygelse i detta avseende har PK-aktivisterna ansett sig goda nog, att vid minsta misstanke eller mothugg kunna få använda rasist-stämpeln (ofta som räddningsplanka).

PK-ismen använder sig också av ordbildningsförsåt, vilket sker då ett oönskat symtom ges en missvisande beteckning t.ex. nedskärning blir besparing, no-go-zon blir utanförskapsområde, problem blir utmaning, invandrargäng blir ungdomskriminella, oppositionell blir populistisk/extremistisk. Syftet med detta är självfallet att få den egna politiken att framstå som bättre än den egentligen är.

”Partier med allra mest bruna bedrifter vill inte alls veta av några eftergifter.”

Enfaldskonformismen inom PK-sektorn kräver syndabockar. Dessa hittas främst bland personer, vilka påstås inte anamma ovannämnda godhetsmarkörer. I allt större omfattning medvetandegör dessa ”syndabockar” PK-politikens många missgrepp. När tiden är mogen kommer det kanske att formeras en FK-politik (folkligt korrekt) såsom en motkraft till det odemokratiska åsiktstyranniet.

”PK-politikens alla krav bli all samverkans grävda grav.

Samtidsförståelsen var bättre förr, när folket var mer homogent. Här har makthavarna således gjort sig ansvariga till en försämring. Samtidsförståelsen tolkas nu så olika, att inte ens partiledningarna kan samverka. Vad ska det bli av denna cirkus?

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”