Se ”oskulden i horhuset”

Se ”oskulden i horhuset”
Är det egentligen inte den politiska feminismen, vars maktställning i samhället kan tillåta sig intoleranta, fördömande anklagelser/påståenden, vilken verkligen tycks likna ”oskulden i horhuset”?

”Oskulden i horhuset” är den metaforiska beskrivningen av en maximalt utnyttjad maktberusning, vars tilldragelse blott kan tillvaratas sålänge samma situation förblir oförändrad… därefter blir betraktelsesättet ett annat.

”Då politikens främsta mål bli paria-kreditering, så skria polityrens skrål sin sämsta prioritering.”

När politiken inte kan acceptera valresultatet, torde svek kunna bli en framkomlig metod, särskilt då ”oskulden” vill ligga i och offra sin självgoda status för att kortsiktigt få njuta sin egen DÖ-allians.

Nu till något helt annat än den pinsamma och utdragna statsminister-acceptans-processen.

När vår oskuldsfeministiska utrikesminister gjorde uttalandet, att den kanadensiske professorn Jordan B Peterson borde krypa tillbaka under den sten, där han hörde hemma… misstänkte jag, att han måste utgöra ett reellt vetenskapligt hot mot ministerns monumentalt ”korrekta” självbild.

Då jag inte närmare kände till professorn ifråga, började jag bekanta mig lite med hans empiriskt framtagna/beprövade resultat. Med influenser därifrån har jag kommit fram till nedanstående uppställning, vars strukturering dock inte på något sätt är vetenskapligt verifierad.

Att betrakta den föreliggande politiska kampen som en kontradiktorisk åsiktskonflikt på en balansbräda ger en åskådlig och förklarande bild, av hur motsättningar kan få såväl samverkande som motverkande utfall.

Balansen på könsmaktsordningens vippbräda tycks för individen eller gruppen bestå i det upplevda förhållandet mellan å ena sidan biologisk självhävdelse och kulturell självutplåning samt å den andra mellan biologisk självutplåning och kulturell självhävdelse. (Där ”självhävdelse” tynger ner vippbrädan.)

Biologisk självhävdelse Kulturell självutplåning
Biologisk konstruktion Naturlig konstruktion
Två kön Flera parter
Lika värdefulla Lika rollfördelning
Äktenskap man-kvinna Unisex-kläder
”Konservatism” o.d. ”Liberalism” o.d.
”Nationalism” o.d. ”Relativism” o.d.
Biologisk självutplåning Kulturell självhävdelse
Social konstruktion Praktisk konstruktion
Många kön Olika könsroller
Ingen könsskillnad Attraktiv utstrålning
Homo-Äktenskap Kläder som könsmarkör
”Feminism” o.d. ”Kapitalism” o.d.
”Neo-socialism” o.d. ”Patriarkala dogmer” o.d.

Detta balanserade ”forskningsresultat”, som endast är en kortfattad och ytlig analys, blev en ny erfarenhet för mig. Nu fick jag faktiskt förklaringen till motsatsförhållandet, varför en renodlad feminism knappast opponerar mot samhällets patriarkala islamisering. Båda dessa vill ju ha samma lutning på balansbrädan. Denna ”sanning” var för mig tidigare tämligen obegriplig.

Professor Peterson är kanske mest omtalad för sina tolv livsregler. Att dessa, vilka följer här nedan i en fri, poetisk tolkning, skulle vålla feministisk avoghet, har jag svårt att tänka mig.

  1. Stå rakryggad… och få din hållning tryggad.
  2. Vårda dig själv ömt… med ett ansvar du aldrig glömt.
  3. Skapa vänskap med den nästa, som jämt vill ditt bästa.
  4. Jämför dig med gårdagens ”jag”… inte alls med andra idag.
  5. Låt dina små ta reson, så du slipper ogilla deras person.
  6. Rätta till egna fel, innan du sätter andras på spel.
  7. Gör din meningsfulla grej… men helt utan att sko dej.
  8. Låt din sanning få duga… men avstå då från att ljuga.
  9. Lyssna noga är ej tabu, talaren vet nog något mer än du.
  10. Säg din mening… utan tvetydig förgrening.
  11. Det är inte värt mödan… att rubba andras intresse i onödan.
  12. Då du möter en vänlig själ, låt din välvilja bli rejäl.

Förmodligen är det professor Petersons självklara resonemang kring två kromosomstyrda kön ihop med naturliga/biologiska könsroller som har orsakat en del ovetenskapliga men känslofokuserade feministers illasinnade reaktioner.

”Det biologiska könets substans är utan logisk konkurrens.”

I varje diskussion om könsskillnader verkar viss feminism vilja likställa dessa olikheter med en kvinnoförtryckande mental våldtäkt orsakad av samhällets patriarkala strukturer. Samma feminister ser då helst kvinnor såsom offer med sin roll skändad. Dessa feminister vill absolut inte veta av att rent jämställdhetsmässigt kunna bli analogt jämbördiga i en mäns-certifiering. Däremot måste män finna sig i ”ödet” med en feministisk certifiering och dessutom kalla sig feminister.

I vårt moderna samhälle bör ”feminism” av jämställdhetsskäl kompletteras med ”maskulism”. Det är ju rent förnedrande att klassificera en man som ”feminist” (av femina = kvinna). Istället borde feminism och maskulism anses likvärdiga i ansträngningarna för de två biologiska könens lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Denna strävan måste halta, om det saknas ”maskulister”.

Är det egentligen inte den politiska feminismen, vars maktställning i samhället kan tillåta sig (statsminister-räv-spel, under-stenen-krypande och män-är-djur-attityd) intoleranta, fördömande anklagelser/påståenden, vilken verkligen tycks likna ”oskulden i horhuset”?

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”