Visste du att Sverige tvingades betala ett omfattande krigsskadestånd efter andra världskriget? Det hade jag själv ingen aning om, intill helt nyligen. Det hela rör sig om en känslig historia, vilken i efterhand har blivit i det närmaste fullständigt censurerad. Dokumentavskrifterna i de svenska arkiven är inte undertecknade och utesluter preciserade uppgifter. Skadeståndsutbetalningarna till berättigade länder har man från svensk sida dessutom önskat bokföra såsom ”lån”.

”Som den hemliga sanningens katekes… ses den orimliga förkunnelsens ränk-tes.”

Skadeståndet orsakades av vår socialdemokratiskt ledda regerings välvilliga medverkan till bl.a. uppbyggnaden av Nazi-Tysklands krigsmakt. Sveriges erkännande av sin skuld finns på dokument i exempelvis Washington DC. Här är originalhandlingarna faktiskt undertecknade av Per Albin Hansson och Tage Erlander (båda socialdemokratiska statsministrar). Trots detta vidkänns dessa originaldokument numera inte av den svenska staten.

Annat nazi-vänligt agerande från regeringens sida: vägrad inresa till Sverige för den flyende norska kungafamiljen i april 1940, den s.k. permittent-trafiken, försvårade spridning av nazi-kritisk press genom transportförbud, division Engelbrechts resa genom norra Sverige, vägran att ta emot judiska flyktingar som flydde från Nazi-Tyskland (dessa klassades som ekonomiska flyktingar, trots att regeringen kände till förföljelserna).

Den svenske diplomaten i Berlin, Göran von Otter, fick den 20 augusti 1942 av den religiöse SS-officeren Kurt Gerstein veta, att giftgas användes  i vissa koncentrationsläger bl.a. Treblinka för att avliva fångar i ett stort antal. Denna känsliga information meddelade von Otter muntligen i Stockholm till UD-tjänstemannen Staffan Söderblom, men denne och andra på UD avfärdade von Otters nazi-kritiska rapport.

På olika platser runt om i Sverige anlades inte mindre än 14 hemliga interneringsläger för nazi-motståndare, landstrykare och lösaktiga fruntimmer. Politiskt ansvarig för dessa läger var socialdemokraten Tage Erlander (då statssekreterare sedermera statsminister). För att få Sverige att framstå som välvilligt inställt till Nazi-Tyskland förordade regeringen redan 1933, då Hitler kom till makten, att vi skulle minimera negativa skildringar av regimen i vårt södra grannland. 

Ur den tyske propagandaministern Joseph Goebbels dagbok den 28 januari 1942, där han skriver om svenskarna: ”De slår visserligen vakt om sin neutralitet, men på ett sätt som i hög grad är till vår fördel.” Här bekräftas den socialdemokratiskt välvilliga inställningen till nazisterna i Hitlers Tyskland samt den ”heliga” neutralitetens ihålighet. Winston Churchill liksom Margaret Thatcher var mycket föraktfullt inställda till Sveriges samarbete med Nazi-Tyskland.

Inget svenskt riksdagsparti har samverkat mer med nazisterna i Tyskland än Socialdemokraterna. Dessa anstränger sig fortfarande (och kanske nu än mer) för att dölja sitt ”bruna” förflutna. De skapar olika förintelseminnen för att få folk att tro, att de alltid har tagit avstånd från nazismen (= nationalsocialismen inte nationalismen). Nu låter socialdemokraterna och Centerpartiet totalt felaktigt brunsmeta (= nazistanklaga) nationalistiska motståndare i tron att detta fjärmar dem själva från sanningen om deras egen nazist-nära historia.

Inget svenskt riksdagsparti har varit öppnare med sin rasism än Centerpartiet (under sitt tidigare namn Bondeförbundet). Så här stod det i partiprogrammet 1934-1946: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

”Det vore roligt om detta land (Sverige) med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement.” Deklarerat av utvecklingsminister Ulla Lindström (S), 1955.

Politiker i dagens två svenska riksdagspartier, Socialdemokraterna och Centerpartiet, har naturligtvis ingen skuld i sina partiers tidigare nazi-sympatier. Dagens skuld består i fegheten att inte acceptera den historiska sanningen och öppet erkänna sina partiers misstag. Detta kommer så klart inte att ske, eftersom priset för deras oproportionerligt falska ”brunsmetning” av politiska motståndare skulle bli alldeles för högt.

Synen på invandringen har splittrat de svenska partierna. Socialdemokraterna skall vara toleranta och inkluderande inför intolerans, för att vara välkomnande och växa. (Parafrasering av vad Peter Weiderud uttalade 2011 i SVT Opinion.) Med facit i hand kan vi konstatera att sossarna har följt uttalandet och gått från arbetarparti till invandrarparti. Den åsyftade intoleransen får dessutom stora belopp för folkbildning, vilka inte redovisas.

Folkbildning måste inte stödja våra demokratiska bestämmelser. Statsbidrag må medges ”även till sådant som kan befinna sig i utveckling” (läs: muslimska organisationer). Statsbidrag behöver ej redovisas p.g.a. tillvägagångssättet med Folkbildningsrådet, som under UD är en ideell förening, vilken trots myndighetskaraktären saknar redovisningsskyldighet. Misstanken om ekonomiskt missbruk av våra skattepengar kvarstår därför… och tigs ihjäl.

Mycket av ovanstående stoff, inklusive avslöjandet beträffande krigsskadeståndet, är hämtat från Ledarsidorna 2019-05-30, Sverige och svenskarna: Toleranta inför de intoleranta. (Eftersom socialdemokraterna officiellt inte har förnekat innehållet i åsyftade artikel, torde den vara sann.)

”Röda begär och bruna bruk göda metoder hos hemskaste moder.”

VIKTIGT ATT ALDRIG GLÖMMA: Betänk att det allra mesta här handlar om två grannländers socialistiska arbetarpartier nämligen nazisterna i Tyskland och sossarna i Sverige.

I vänsterismens humanitära lyckorike med idel hen-varelser hatas enligt dess dogmer alla inkorrekta skillnader… såsom oönskade strukturer, hierarkier och identiteter. Därför bekämpas folklighet, decentralisering och ansvarsutkrävande i en ofta förljugen anda med hjälp av skattefinansierade media, kulturarbetare och forskare.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”