Vane-svenskar och ny-svenskar

Svensk tradition

Med vanesvenskar menas här medborgare, som har anammat det svenska samhällets lagar, regler, normer och traditioner, och vars föräldrar också har anammat desamma. Dvs. de är svenska i både juridisk och kulturell mening. Som ny-svenskar räknas här, dels invandrade personer med utländsk bakgrund, dels deras efterkommande, vilka inte har låtit sig assimileras och anammat svenska förhållanden. Dvs. de är svenska i endast juridisk mening men inte i kulturell.

För att gynna invandringen har makthavare och myndigheter i flera decennier försökt att bortse från skillnaderna mellan vane-svenskar och ny-svenskar. Alla ska blott kallas svenskar. I teorin har det hetat ”Vi får inte skapa ett vi och dom”. I praktiken är detta precis vad de ansvariga har bortsett  från, då de inte har bedrivit krav på en ordnad assimilation. Därför har vi fått parallellsamhällen… med vi och dom.

Det finns således märkbara skiljelinjer mellan vanesvenskar och nysvenskar. Ytterligare en aspekt att ta fasta på är de meningsmotsättningar som föreligger mellan olika grupperingar av nysvenskar. Här finns t.ex. sunniter och shiiter, turkar och kurder, somalier och afghanska ”barn”. Klankulturen är som regel så stark att hedersvåld tillämpas mot inblandning av ”utomstående”.

”Osaklig invandring från islamvärlden orsakar den svenska utförsfärden.”

1870 arbetade 75 % av svenskarna inom jordbruket. Ifall någon då hade påstått: Om 110 år (alltså 1980) kommer 5 % av befolkningen att vara sysselsatt med jordbruk, men producera flera gånger mer än nu… så skulle denne någon förmodligen inte ha blivit trodd. Dock medförde mekaniseringen att påståendet förverkligades.

En betydligt större utmaning är på väg, nämligen kontorsrobotar. Här kan datorprogram ta över merparten av alla tjänstesektorns informationsbaserade arbetsuppgifter. Detta kommer gå ut över tiotusentals anställningar. Trenden förutspås dessutom att bli accelererad, eftersom kontorsrobotarnas mjukvara enkelt kan uppdateras medan hårdvaran bibehålls. (Skillnaden till industrirobotarna är påtaglig. Där kan en nyinstallerad programvara ha medfört, att hela maskinen har måst bytas.)

Av detta framgår, att flykting-invandringen med lågutbildade personer aldrig har behövts för att rädda välfärden för en åldrande befolkning. Om en politik där en arbetsmarknadsstyrd utbildning och omskolning samt en striktare arbetskraftsinvandring hade fått gälla, hade detta ganska säkert gjort Sverige bättre rustat för en framtid med färre kontorsanställda.

Hittills har invandringen negativt belastat de svenska samhällssektorerna mycket mer än den har positivt bidragit… och detta börjar nu bli så uppenbart, att den oärliga politiken inte längre kan döljas.  Oron för framtiden blir allt mer påtaglig. ”-Jag klarar mig,” menar många äldre vane-svenskar, ”men hur ska det gå för mina barn och barnbarn?”

Att strategiskt, helt eller delvis, avskaffa följande (i oprioriterad ordning)… SIDA, SR+SVT, partistödet, skolplikten (ersatt av läroplikt), Folkbildningsrådet, NGO-bidragen, gräns-kontroll-bristerna, tjänsteman-ansvars-befrielsen, författningsdomstols-avsaknaden, välfärds-bolags-kriminaliteten, subsidiaritetsprincip-frånvaron (ihop med en reell regionalisering), överstatlighets-strävandena, en-procents-målet, verkställighetsbegränsningarna, Allmänna arvsfonden, värnplikts-avsaknaden, repatrieringshinder, humanitär-stormakts-ambitionerna… skulle vara en välgärning för Sverige!

En bantning enligt ovanstående torde frikoppla resurser, vilka skulle kunna stärka kommunerna så att välfärden kan utvecklas. I den framtida politiken måste makthavarna före varje beslut fråga sig: Vem äger problemet? Särskilt viktig blir frågan, när problemet rör utländska förhållanden, vilka som hittills med näst intill politisk automatik har drabbat svenska nettoskattebetalare. I många fall äger varken Sverige eller vane-svenskarna problemet.

”Osaklig invandring från islamvärlden verkar för den svenska utförsfärden.”

De ny-svenskar, som sägs orsaka mest ofog i det svenska samhället, påstås vara muslimerna. Deras självgodhet kombinerat med deras nedlåtenhet mot ”de otrogna” (= alla icke rätt-trogna) gör, att de inte låter sig anpassas till det traditionellt svenska samhället. De får endast underordna sig Allahs vilja och aldrig lämna islam (då gäller dödsstraff!). Detta blir ett dilemma, då islam inte bara är en religion utan än mer en civilisation med dels samhällsregler dels en politisk agenda (världskalifatet).

Varje muslim har att rätta sig efter koranen (Allahs eviga ord enligt Muhammeds uppenbarelser), haditerna (Muhammeds uttalanden) och sira (Muhammeds biografi).

Islam tolererar/befrämjar:

  • Barnäktenskap
  • Månggifte
  • Mansdominans
  • Missionsvåld
  • Kroppsstraff
  • Slaveri

Islam tolererar/befrämjar inte:

  • Avhopp
  • Kritik
  • Jämställdhet
  • Yttrandefrihet
  • Demokrati
  • Korsflaggor

Muhammed var gift minst elva gånger och hade åtminstone nio fruar samtidigt samt sexslavar… men han förbjöd sina anhängare att ha fler än fyra fruar men tillät sexslavar. Han sägs ha fullbordat sitt tredje äktenskap, då Aisha endast var nio år gammal och ännu lekte med dockor. I våra dagars Sverige betraktas det som pedofili.

Islam medför… att jag och många med mig inte kan förstå, varför muslimer välkomnas till vårt land i sådana mängder som sker och skett (röstboskap?). Det kan dessutom vara värt att lägga några särskilda begrepp på minnet.

Tiquia = en muslim får ljuga för icke rätt-trogna, om det gynnar islam. Här har vi förklaringen till varför så många ensamkommande ”barn” ogenerat ljuger om sin ålder.

Dhimmis = mindervärdiga, varmed oftast avses kristna och/eller judar

Quisas = vedergällning. Kristendomen och judendomen har i alla tider varit islams motståndare, varför kristna och judar blir systematiskt bekämpade, så snart möjlighet föreligger.

Shirk = tron att någon annan än Allah är gud. Detta är den absolut värsta synden.

Barak = vilseleda. Islam kan med rätta anses äga världens våldsammaste trosuppfattning… ändå har muslimerna lyckats sprida myten, att islam är Fredens religion.

En oförsonlig uppgörelse mellan ny-svenska muslimer och vane-svenska icke-muslimer i vårt land är vad allt fler fruktar.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”