Den svenska ”hjärnridåns” korrekta enfald

Ridå

I den här artikeln ges min kortfattade förklaring till ovanstående rubrik samt till fenomenets mest bakomliggande orsaker och sannolika konsekvenser.

Maktfullkomlighet tolkar jag som den främsta drivkraften bakom den uppifrån nedskickade ”hjärnridån”. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. ” stipulerar Regeringsformen (1 kap. 1 §). Här stadgar grundlagen ifråga, att det finns en gräns för den representativa demokratins valda ombud att fatta beslut. De valda ombuden får således inte försumma folkviljan… vilket är precis, vad som har skett!

Detta har kunnat ske, därför att vi saknar en från politiken fristående författningsdomstol, vars uppgift bl.a. är att tolka grundlagarna åt politikerna.

Det är i första hand Socialdemokraterna som har eftersträvat maktfullkomlighet. Målet har varit att styra folkviljan genom folkmajoritetens socialisering, så att grundlagarna inte begränsar politiken över folket. Metoden har varit obetydliga förändringar enligt ”de små stegens låghet”, där lanseringen av varje steg aldrig har fokuserat på målet. Medlet har varit en sofistikerad mut-tillämpning med statsbidrag, varvid mottagarna har gjorts beroende av staten.

Folkmajoritetens socialisering har skett genom olika kollektiv i samhället. I oprioriterad ordning följer här nedan några av de mut-tillämpningar genom statsbidrag, vilka har gjort många mottagare till mer eller mindre omedvetna beroende-offer: de ”anständiga” riksdagspartierna, följda av myndigheternas byråkrater, de viktigaste massmedierna, rikskulturen, civilsamhällets organisationer samt välfärdens aktörer och klienter. Många bland dessa röstar på partiet som föder dem.

”Hjärnridåns” korrekta enfald har motverkat olämplig mångfald beträffande exempelvis åsikter. Denna odemokratiska åsikts-inskränkning har kunnat fortgå med stöd av den s.k. värdegrunden. Värdegrunden är ett odefinierat förhållningssätt, som indikerar att den ”anständiga” makten bäst avgör, hur korrekt ”mellan-mänsklighet” ska utövas. Även befogad kritik av maktens ”godhet” måste därför av ”anständiga” konsensus-skäl betraktas som ”ondska” och dess företrädare som homofober eller extremister.

Den största svagheten hos värdegrunden, förutom flummigheten, är dess olönsamma tillämpning av det i Sverige skapade tvångsmantrat ”Alla människors lika värde” istället för FN-konventionens ordalydelse ”Alla människors lika värdighet”. Den hos oss tillämpade värdegrunden saknar i sig de nödvändiga incitamenten för resursskapande, som i ekonomiskt hänseende (nu genom bidrag) måste ge alla ett ”lika värde”.

Det medför att värdegrunden verkar ekonomiskt obalanserad och att dess ”godhet” därför måste betalas med de ”oprivilegierades försakelser”, vilket skapar en ofta onämnbar skuld. Genom att blanda ihop skuld och orsak, när något icke önskvärt eller normbrytande konstigt nog ändå har skett, försöker sofistikerade individer i maktställning ofta att göra sig skuldfria.

Välmenande men oförsvarlig vårdslöshet vars orsaksförbindelser leder till skada eller olägenhet medför alltid skuld oavsett orsakens uppsåt. Därför måste alla demokratiska beslut oavsett ”godhetens” ändamål föregås av noggranna konsekvensanalyser. ”Allt som kan missbrukas… kommer att missbrukas”, säger erfarenheten. Att förneka detta framstår som hyckleri.

Hycklaren är som regel bara konkret, när den egna godheten framhävs, annars gäller vilseledande floskler (dis-socierade abstraktioner), vars absurda verklighetsförnekelse utgör den kollektiva lögnens hjärnridå… vilken skyddar hycklaren från sanningen. Genom att bortse från sanningen avser hycklaren att befria sig från moraliskt ansvar, vilket inte minst gäller även hycklarens fega eller indoktrinerade medlöpare.

Moraliskt ansvar avgörs av det personliga ställningstagandet till de formella beslutens politik samt politikens reella konsekvenser. Personer, som konsekvent och i all tysthet röstar på en ansvarig politik, vars premisser dessa individer samtidigt kritiserar, sviker sitt moraliska ansvar samt ikläder sig hyckleriets klenmodiga egenart.

Det är härskarelitens tabu-mässiga undanskuffande av folkviljan (folklig kritik) som har medverkat till uppkomsten av den åsyftade ”hjärnridån”. Denna och dess censurerade attityder förekommer med andra beteckningar såsom ”åsiktskorridoren”, ”elefanten i rummet”, ”populismen” och ”politikerföraktet”. Att på olika sätt undvika diskutera det (kanske mest) väsentliga i samhället skadar demokratin.

Nu har samhällsproblemen (trots tabu-metoderna) blivit så uppenbara för folk i allmänhet, att ”hjärnridån” har börjat flagna. Det som först har märkts av är symtomen, som också har börjat diskuteras… dock utan något verkligt ansvarskrävande. Detta sker först när man har fastställt orsaken. (Det finns endast en orsak.) Denna har generellt sett gett upphov till alla dagens trygghetsproblem.

Orsaken är makthavarnas invandringsideologi med falska löften till folket… det är således en lurad folkvilja som de ansvariga politikerna har att hantera. Mer specifikt rör det sig om tillåtelse av den islamiska asylinvandringen. Denna är till mer skada än nytta för Sverige. Därmed måste ett politiskt ansvar utkrävas, vilket kommer att ske så snart sanningen om islam har blivit välkänd.

Då står majoritetssamhällets medborgare inför en valsituation. 1) De islamiska/muslimska invandrarna får stanna i landet… men de måste då underteckna ett personligt kontrakt, där klanernas frihet och skyldigheter gentemot statens överhöghet är tydligt fastställda. 2) De islamiska/muslimska invandrarna får som regel ej stanna i landet utan måste återvandra.

Vilket alternativ som än skulle vinna, så blir konsekvenserna svåröverskådliga. Statens fulspel bakom ”hjärnridån” måste under alla omständigheter upphöra, så att den korrekta enfalden förpassas till hyckleriets naiva cellkärna.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”