När öden när döden

Ädel-reformen från början av 1990-talet gav primärkommunerna ansvar för omsorgen och landstingen för sjukvården. Den renodling av uppgifter som därefter följde innebar ekonomiska nedskärningar. Förmåga och resurser minskades till följd av denna s.k. besparingspolitik. Minskningen blev så genomgripande, att de nya samhällsinsatserna inte skulle kunna tåla en omfattande störning… t.ex. alldeles för små beredskapslager.

Vilket ansvar tar politikerna för denna av politiken skapade belägenhet?

Den genomförda politiska styrningens obetänksamhet enligt ovan har mycket tydligt drabbat Sverige, vilket pandemin covid 19 nu har visat. Bristerna i vårt samhälle är så gigantiska, att man i Sverige inte alls har förmått genomföra liknande åtgärder som i våra grannländer. För att skydda sina medborgare har dessa därför måst stänga sina gränser mot oss.

Pandemins smittspridning och effekter har på grund av den naivt oansvariga politiken naturligtvis blivit mycket värre här. Detta visar också per-capita-statistiken, som inte delges i TV. Svenska makthavare kan inte erkänna sina egna tillkortakommanden, för då skulle respektive karriär med största sannolikhet ta slut. Därför betraktas grannländernas åtgärder om inreseförbud för svenskar (utan dispens) istället såsom osolidariska.

Medias massiva och ensidiga informerande

Genom sitt i media massiva och ensidiga informerande (läs: propagerande) om den egna så förträffliga och världsunika svenska ”pandemibekämpningen”, har många ansvariga politiker fått ett ökat förtroende. Det är fullständigt häpnadsväckande!

De äldres situation har i allra högsta grad blivit ett tragiskt exempel  på de tidigare omnämnda och naiva besparingarnas misstag och detta ihop med den nuvarande styrningen.”Särskilt de äldre måste skyddas”, förklarade alla ansvariga parter redan i pandemins inledningsskede. Hur blev det? Hur ser ansvarstagandet ut?

Allt för länge dementerades, att vi hade fått en allmän smittspridning i landet. Då gällde inga strikta karantänstvång, umgängesbegränsningar (under 500 personer) eller reseförbud, vilket gynnade det nya coronavirusets spridning. När denna tidigare så förnekande epidemi ändå hade blivit allmän, presenterade landets högsta ledning en prioriteringsmodell för att hjälpa sjukvården att kunna ta sig an alla smittade.

Sveriges prioriteringsmodell

Enligt prioriteringsmodellen, vilken blev motsägelsefull i jämförelse med ”skyddet av de äldre”, skulle sjukvården ta hänsyn till bl.a.

  • biologisk ålder
  • underliggande sjukdomar
  • nyttighetsaspekter för samhället

Detta tolkades på många håll så, att äldre skulle stå tillbaka för yngre, vilka därför i högre utsträckning fick intensivvård. De äldre erhöll istället palliativ vård, som oftast utgjordes av morfin plus antikräkmedel. Opiaten morfin är en smärtstillande drog, men den dämpar också organfunktionerna.

Covid 19 med en försämrad syreupptagningsförmåga ihop med morfin, och dess dämpande av lungfunktionen, skulle knappast kunna leda till något annat än kvävning. Denna ödesdigra strategi orsakade nu en dödlig verklighet. Blev den grupp som särskilt skulle skyddas istället utsatt för en strukturell ”dödsdom” eller ett oavsiktligt ”vållande till annans död”?

En tillräckligt fördomsfull person skulle cyniskt kunna spekulera enligt följande sagolika resonemang: Ekonomiskt sett blir varje död pensionär en god affär för samhället… kanske måste de ansvarigas beslutade och tillämpade strategi, därför involvera en medvetet svårtolkad prioritering. Vidare fick vårdpersonalen på många håll inte tillgång till adekvat skyddsutrustning.

För att få en kompletterande bild gällande det nya coronavirusets utveckling och utbredning i Sverige rekommenderas läsning av ledarsidorna.se från 29 juni 2020: Sverige och Covid 19: Motsägelsernas land. Här finns också en intressant Europakarta.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”